URF pt 1

Jag åkte efter många om och men ändå till Uppsala. Efter att noggrannt ha granskat Smhi:s rapporter flera gånger dagligen under hela veckan ingsåg jag att vädret var det sista jag kunde göra något åt, det gällde bara att vara förberedd på vad som helst. Följdaktligen såg jag lika mycket ut som någon som skulle ut i svampskogen, som en genomsnittlig festivalbesökare när jag stövlade i väg till tunnelbanan strax efter klockan halv ett i lördags.

Jag inledde med att köpa en tågbiljett och var ute i orimligt god tid bara för att slippa bli stressad.I väntan på att tåget skulle avgå satte jag mig ner för att läsa och satte mig då intill ett pensionärspar som, jag svär på universum och allt heligt, förmodligen såg mer människor under den lilla stund jag satt intill än vad dom normalt sett gör under en hel vecka, för dom kunde för sitt liv inte låta bli att kommentera allt och alla.Hår,kläder,väskor,skor,gångstil,val av partner,hund,barnvagn.Allt skulle avhandlas.Jag förstod av deras dialekt att dom kom från någonstans på skaraslätten och tyckte väl att dom gott kunde få ha sitt lilla roliga, men blev också lite irriterad över att dom hade det på någon annans bekostnad, då det inte sällan fanns ett visst mått av förfäran i deras tonfall då dom såg något armt litet emobarn.Min uppsyn möttes också av ett höjt ögonbryn då jag slog mig ner,utan att jag egentligen förstår varför.

Tågresan till Uppsala gick mycket snabbare än vad jag hade kunnat föreställa mig.Sist jag åkte tåg till Uppsala var en valborg för säkert fyra år sedan då jag och en kompis åkte dit på en annan liten tolvtimmars utflykt för att bli orimligt packade.Jag minns förvånansvärt mycket från den lilla turen men tyvärr inget som ämnar sig för tryck.

Jag hade förutseende nog, då detta var mitt första besök på URF tecknat ner en kort vägbeskrivning och var rask i stegen då jag följde den i riktning mot festivalområdet, då jag oroade mig för att endagsbiljetterna som ett straff från universum just i mitt fall skulle komma att sälja slut bara minuter innan jag hunnit fram.Men tydligen tolerar inte universum att ens jag ska ha sådan otur för jag kom in!

In på ett område som gapade ganska stort och tomt.Så stort och tomt att jag undrade om detta var något som skulle hålla i sig länge.Halva nöjet med att åka på festival är att titta på människor, och om det då inte är några där, ja då är ju halva nöjet som bortblåst.Och dessutom märks det så mycket tydligare att man är själv om det är folktomt och dagsljus.

Jag hann dock inte oroa mig för det särskilt länge då Glesbygdns spelning skulle inledas ganska snart.Men innan det hann jag avvisa en stackars människa som,när jag gjorde så, mest såg ut att börja gråta vilken minut som helst.Ännu en av nackdelarna med att gå ut själv.Man blir lätt måltavla för andra, inte sällan av motsatt kön, som också är själva.Och eftersom man är själv tror dom att man är i desperat jakt på sällskap,vilket också föranleder dem att tro att man aldrig för sitt liv skulle komma på tanken att avvisa dem, och också gör att dom blir minst sagt förvånade när man ändå har mage att göra så. Välja den brutala,utelämnande ensamheten framför att stå och kallprata med en främmande människa? Hur vågar hon?

Glesbygdn var bra.Lite lagom småputtrigt och vad jag skulle våga mig på att säga en mycket bra inledning på festivalens sista dag.Till en början hamnade jag bredvid vad jag snabbt förstod var en (manlig)musikjournalist.Dessa är ofta långa,smala,popkilleklädda och alltid med händerna i kors,surmulna,buttra och ofattbart koncentrerade på spelningen.På sin höjd stampar dom lite i takt med höger fot, men skulle aldrig våga sig på att gunga med, oavsett hur bra bandet är.Det är dessa män som jag inte kan konkurrera med.Dom sätter sin neutralitet på ett gig före allt annat.Väl i tryck kan dom vara helt till sig av hur underhållande spelningen var, men att avslöja det det minsta under själva spelningen? Aldrig!Dom tar sig själva på alldeles för stort allvar för att bli tagna på allvar.

Väl avklarad ramlade jag på en bekant som jag bara och endast träffar när jag är ute.Denna man har ett begränsat ordförråd,för han upprepar samma fråga gång på gång på gång, något som är minst sagt tröttande.Jag är väl inte ett mingelproffs men kan vara nog så intressant i rätt sällskap.Här tar dock samtalsmämnena slut snabbare än snabbast. Vilket jag finner så väl sorgligt som lite frustrerande. Men det var inte så mycket därför, som det faktum att jag ville komma i rätt stämning inför Alborosies spelning som jag valde att rätt snart efter att vi skiljts åt köpa mitt första glas vin.

Och komma i rätt stämning gjorde jag.För dom som inte hört Alborosie skulle jag bäst beskriva honom som en gröt.Det kan vara minst sagt svårlyssnat och ännu svårare att ta till sig, så grötigt är det.Det tog mig ett halvår att tycka det var bra, men nu är jag frälst och gör mitt yttersta för att frälsa så många i min omgivning som bara möjligt, dock med väldigt sviktande resultat. Själv spelningen haltade en aning.Stundals var Albo mycket bra, medan han emellanåt tappade fokus och lät det fladdra i väg alldeles för mycket.Konserten hade nog vunnit mycket på att vara placerad något senare.

Precis som så många gånger förr har polisen i Uppsala hårdbevakat festivalen i jakt på narkotika, och det med vad man får anta i deras ögon är ett lyckat resultat.Själv tycker jag det hela är ganska skrattretande.Till att börja med är festivalens hela paroll " Säg ja till reggae nej till droger". Detta antar jag att artisterna vet om, varför dom ändå är så pass korkade att dom ändå tar risken att bli ertappade på en festival som är så välbevakad som URF är för mig ett mysterium.Och att förrena artister som inget annat gör än sjunger om hur härligt hö är, med en sådan paroll är även det lite absurt, men också av vad jag förstått fullkomligt nödvändigt. URF kan säga ja till reggae hur mycket som helst, men att Alborise sedan ändå väljer att sjunga Herbalist,och då få halva publikhavet, som på sina ställen föga förvånande luktade både det ena och det andra, att sjunga med, är i mina ögon inte så mycket annat än ett ( om än ett mycket pubertalt sådant) fuckyoufinger till allt och alla. Det hela blir bara en aning bisarrt, i synnerhet eftersom jag har svårt att tänka mig att polisen i Göteborg gjort lika mycket för att ertappa NERD eller Lil Kim med en haschpipa i högsta hugg.

I väntan på Morgan Heritage hann jag äta en och annan langos.Faktum är att jag inte tänker säga hur många, bara det att jag garanterat klarar mig till nästa sommar.Men det är ju så freaking jävla gott med langos.Just dom jag åt var dock lite hårda i mitten så jag hoppas på bot och bättring till nästa år.

Jag hann också blänga lite lagom mycket på en gammal bekantskap som visat sig vara den förmodligen största dramaqueenen jag någonsin kommer träffa i hela mitt liv.Han är också, föga förvånande, en uppmärksamhetshora av rang, och att därför se honom studsa runt kring en djembetrumma kom inte som någon överraskning.Även om jag sett folk som är fasligt mycket skickligare än honom, och har så ofattbart mycket mer utstrålning än honom, så lyckades han rätt snart med vad jag får förmoda var hans plan, för timmar senare såg jag honom från vad jag hädanefter kommer kalla hans fanklubb.