Som den dramadrottning jag är säger jag givetvis stup i kvarten upp bekantskapen med vissa vänner och bekanta, som jag av olika anledningar lessnat på. Senast det hände var för några månader sedan. Då fick jag höra att jag var löjlig, fjantig och patetisk som gjorde det för en sån liten banal sak. Jag vet att jag har en tendens att överdriva, men i och med att jag blivit illa behandlad under så gott som hela min uppväxt, och därför lärt mig att ta vilken jävla skit som helst, har jag nu, när jag inte längre behöver göra det, också gjort en poäng av att verkligen säga ifrån när jag känner att det går för långt, oavsett om det då handlar om att någon är dålig på att passa tider, lovar saker de inte kan hålla, eller alltid förväntar sig att jag ska hänga med ut men alltid nobbar mina förslag om var vi ska gå. Att sätta sig i respekt har blivit väldigt viktigt, just för att på så sätt undvika att bli trampad på igen. Tidigare har jag, genom att aldrig säga ifrån, låtit folk köra över mig totalt, och det har fått dem att tappa respekten för mig totalt. Istället börjar dom förakta mig och behandlar mig som deras personliga dörrmatta. Och min förmåga att nosa upp personer som kanske själva återupprepar det här beteendet har varit fenomenal.

Emellanåt önskar jag verkligen att jag inte var så där känslig utan bara kunde skita i det. Det är inte som om dom där människorna bara är hemska. Faktum är att många av dem har jag litat och anförtrott mig åt, som vore de mina bästa vänner. Och att då göra slut bara så där, det funkar liksom inte. Jag kommer på mig själv med att ständigt sakna och längta efter somliga av dem. Jag frågar mig själv om jag ändå inte borde återuppta kontakten. Så farligt var det väl ändå inte? När jag är som mest ensam inbillar jag mig att dom kanske har förändrats, mognat, nått självinsikt. Men så vet jag också, att det här är något som ständigt kommer återupprepa sig så länge jag tillåter det. Och med en kompis så tycks det som att det inte finns något sätt vi kan vara vänner på, för det slutar bra med att vi inte är det. Jag har sagt upp kontakten med honom så många gånger att jag tappat räkningen, och varenda gång det händer lovar jag mig själv att aldrig mer.

Bara för att bli kvitt lusten att försonas med dom här människorna, önskar jag att jag var bara lite lite mer självdestruktiv, eller bara totalt saknade förmåga att känna skuld, eller inte hade något samvete alls. Då skulle jag kunna göra såna där helt sjuka saker som jag vet, att hur gärna jag än skulle vilja återförenas med dem, dom aldrig skulle kunna förlåta mig för. Typ ligga med min kompis typ raggmenlitemeränraggmenintedejtellerpojkvän.En människa som verkar sakna förmåga att lägga så väl namn som ansikten på minnet eftersom han trots att vi stått öga mot öga med varandra vid mer än ett tillfälle, då min vän var med, ändå veckor senare stöter på mig i hopp om att få doppa. Skulle jag ligga med honom vet jag att det inte finns en chans i helvetet att människan ifråga någonsin skulle tilltala mig igen. Då skulle jag slippa bekymra min lilla hjärna med hur hon har det, om hon tänker på mig, eller hur hon mår. Jag skulle ändå vara så gott som död.

En vän jag har undrat varför jag måste vara så drastisk. När hon tröttnar på någon av sina kompisar så slutar hon bara att höra av sig för ett tag och sen är det inte mer med det. Hon brukar prata om att umgänge går i perioder och att det bara är något man måste acceptera. Varför kan inte jag vara lite likadan, undrar hon? Ja, varför kan jag inte det? Förmodligen för att jag är så där löljligt jävla principfast. Kalla det kontrollbehov, och skyll på min otrygga uppväxt, men jag klarar inte av att inte veta var jag har folk. Min hjärna måste veta precis på vilken våglägnd jag är med alla människor i min vänskapskrets hela tiden, annars så blir jag orolig och börjar älta och analysera. Är han sur på mig, hon sa ju att hon skulle ringa, varför hörde han aldrig av sig? Att vara den som hör av sig först skulle aldrig falla mig i, varför då? Man måste väl ändå kunna lita på att folk håller vad dom lovar? Vilket ju också handlar om att jag så förtvivlat gärna, efter att ha växt upp med en mycket nyckfull pappa, som alltid gjorde som han själv behagade, och lämnade åt oss att köpa läget, gärna vill kunna räkna med folk. Är det för mycket begärt?