Näe du gubben. Det finns ingen som helst motsättning mellan jämställdhet och passion. Och jag förstår inte varför det överhuvudtaget skulle finnas det. Jag tycker att den typen av antaganden bygger på bristande insikt i hur unika vi människor är. Och också på exakt den typ av generaliseringar som Aftonbladets omröstning bjuder på. Att man som man inte kan vara så väl öm som cool. Och att man som kvinna inte kan vara så väl sårbar som stark. Sådana antaganden krymper mitt existensberättigande och är något jag kategoriskt vägrar skriva under på.

Vad som tycks ha gått förlorat i debatten kring vad som är en riktig man, är just dem som är män, utan överhuvudtaget fråga sig om de är riktiga män eller ej. Väldigt få snälla killar nöjda med tillvaron har hörts i debatten. Vilket väl kan tolkas som att dom inte finns, att de är precis så tilltofflade som vissa tycks tro, eller också att dom inte bryr sig de minsta om ifall de uppfattas som mindre män bara för att de är lite snällare. Kanske är dom hör och häpna, så jävla korkade att dom intalar sig själva att deras sätt att vara man, genom att vara öm och ödmjuk, är vad det innebär att vara en rikig man. Hur vågar dom?

Själv förstår jag mig lite på de kvinnor som tänder på underordningen, och som vad det tycks, gör sig dummare än vad de är. Jag kommer aldrig förstå hur man kan hemfalla åt den typ av självförakt som dessa kvinnor visar prov på, väl medveten om att dessa kvinnor anser att belöningen för att vara precis så dumma, tycks vara större än vad uppoffringen, att få vara den man faktiskt är och ingen annan, är. Även om det så är att få låtsas vara någon som är korkad.

Visst kan jag förstå lockelsen i att vara lite dummare för att det innebär att omgivningen med tiden också börjar underskatta en så till den milda grad att varje exempel på utveckling kommer som en verklig överraskning. Och inte heller uppfattas man som ett hot, vilket gör det möjligt att verkligen utgöra ett. Men ändå, har dom verkligen ingen självrespekt?

Talet om den riktiga mannen blir verkligt problematiskt först när någon påstår sig kunna förena dessa bägge arketyper. Då kommer genast en kör av röster att det inte är möjligt, att allt sådant tal i själva verket inte är något än en fasad. Att en man inte kan vara en riktig man om han inte är dominant, stark och macho å ena sidan, men också öm och mjuk. Som om dom satt på svaret på alla frågor, och visste precis hur alla människor hela tiden. Men kan det inte vara så att det är just skiftningarna hos en människa, från att vara mjuk till stark. som gör oss så fascinerande? Och vad är det som säger att vara mjuk inte är att var stark ?