Nätdejting ( del 3)

Inte för att det tycks spela någon roll, så byter jag ändå emellanåt presentation på de nätdejtingsajter där jag är medlem.Mest för att jag tröttnat så på att om och om igen läsa hur jag beskriver mig själv.Men just för att jag så lätt anser att jag går över gränsen för vad som låter småcharmigt, till bara tragiskt krystat, har just författandet av en presentation blivit en plåga. Även om jag vägrar vara ett blankt blad där ute i cyberrymden, så har skrivkrampen jag drabbats av när det kommer till att klämma ur sig något man faktiskt kan stå för, inte lämnat mig med något annat alternativ.

Jag önskar att jag vore så fullkomligt omedveten om mig själv och hur jag kanske uppfattas att jag struntade i att analysera sönder en så banal sak som en presentation.Men det ligger inte för mig.Istället ägnar jag alldeles för mycket tid åt att försöka förstå mig på de här personerna som på allvar tror att dom är unika när dom gör sig lustiga över att så många inleder sina presentationer med att påpeka hur svårt det är att författa en.Putslustiga ena.Då föredrar jag dom där fullkomligt astråkiga människorna som inleder med " Vad ska man skriva här då?", deras enfald är ju nästan rörande. Mitt intresse kommer dom i alla fall aldrig att fånga.

Presentationen illustrerar hur mycket av personligheten som kan gå förlorat på nätet, men också hur tappert vissa försöker kompensera just detta. Desperat klamrar sig vissa fast vid väldigt tunna små halmstrån och hoppas hoppas innerligt på att deras karaktär och person verkligen går fram. Att dom framstår som intressanta, trots att dom i själva verket är astråkiga. Roliga, fast de i själva verket bara vill att man ska skratta högt åt deras vitsar. Smarta, kvicka, spännande. Utan en tanke på att allt kringverk kommunicerar en massa annat. Tusen bilder på din hund.Femhundra från din dyksemsester. Tolv på din unge. Tre på dina tatueringar.Tio på dig där du sportar,skojar eller super. Och din presentationsbild har du tagit inne i badrummet med din mobilkamera? Är du inte medveten om vilka signaler du verkligen sänder ut? Att det inte spelar någon roll hur mycket du understryker att du visst är rolig och intressant då allt jag ser på bilden är ännu en trist datakille som förväntar sig att jag ska vara den som för samtalet, inte har något att säga, och helt saknar initiativförmåga.

Jag är fullkomligt medveten om hur hård jag är, men varför skulle jag inte vara det? Jag vet inte hur jag skulle kunna låta bli att vara det? Jag vill bara minimera risken att råka slå mig i lag med någon grå tråkig person som jag ändå inte har något gemensamt, och det enda jag kan lita på i den kampen är mina fördomar om allt det jag precis rabblade upp att jag ogillar.

Men genom att göra just det, rabbla upp allt man inte vill ha, för att på så sätt hoppas locka till sig det man kanske tror sig leta efter, kan göra mer skada än nytta. Är man för rak, uppriktig, ärlig och självutlämnande så kommer oftast protesterna som ett brev på posten. " Du låter lite omogen tycker jag, om jag inte visste bättre skulle jag tror att du var en fjortis?" fick jag höra från en kille som visst blev förolämpad då jag i min presentation avvisade alla över 35 som saknade bild. Man får akta sig för ironi också, det slår så lätt tillbaka. Att ironisera över killar som använder kramen, sötis, gumman och raring efter att ha mejlat två tre gånger fram och tillbaka kommer garantera rendera i lika många brev till fyllda till bredden med just dessa termer. Termer som jag tror att killarna tror att man vill höra. Men jag borde inte generalisera, att generalisera över någon som generaliserar är ju ofattbart korkat. Jag gillar bara inte den typen av romantik som vissa killar har gett prov på att utöva.

Det är ju just för att jag är så hård mot alla andra, som jag har så svårt att bli nöjd med min egen presentation. Jag vägrar att falla till föga och följa mallarna som somliga gör. Dom som tror dom är lite fräcka när dom beskriver sig som bilar, båtar, lägenheter eller årgångsviner. Inte förstår hur pretantiöst och ofattbart fantasilöst det är att intervjua sig själv. Vem faller för sånt? Folk som rabblar upp alla referensramar i världen, utan att förstå att dom en dag kanske kommer få stå till svars för det?

Men kanske har dom som inte skriver någonting insett det som gått oss andra helt förbi. Att det ändå inte är någon som läser den där presentationen, utan bara kollar på bilderna. Då är det ju lika bra att bara vara ett blankt blad.