The number one snålfinne!

När jag var i Finland för en månad sen hjälpte jag min farbror att röja lite på farmor och farfars gård.Ett dussin gamla bildäck och annan skit fraktades till soptippen. Väl där fann vi ungefär lika många tvättmaskiner,kylskåp,utombordare och riktiga reservdelscyklar.Allt sånt där som hade fått min farfars ögon att blöda, och gjort att han med allra största säkerhet valt att återvända till tippen efter mörkrets inbrott, hur mörkt det nu blir ovanför polcirkeln i mitten av juli. Min farfar samlade på allt möjligt jävla skrot, skrot som nu ligger utspritt över hela gårdsplanen.Där finns något slags jordbruksredskap som faktiskt kräver en häst, något farfar saknade men som inte hindrade honom från att slå till ändå.Bilplåt,stubintråd,björnfällor och rävsaxar som nog skulle få Djurskyddsföreningen att se rött på riktigt.Pappa drömmer om den dagen då han får hyra en container,samla sin syskon och gå igenom varje liten pinal,fråga dem om det ska behållas eller kasta, och sedan se containern full av kolliox dras iväg.

Det är nämligen så att vi i vår familj, precis som så många andra familjer präglade av nödåren, har en tendens att samla på oss saker,saker vi tror oss ha nytta av, saker vi tror vi någon gång, om ryssen skulle få för sig att anfalla igen, kan behöva.För farmor blev det smörpaket,glasslådor,fryspåsar.Allt av praktiskt värde diskades.Fryspåsarna hängdes på tork och användes tills dom gick sönder i bitar och inte gick att använda igen.Farmor var en sån där kvinna som lät resterna vandra fram och tillbaka mellan köksbordet och kylskåpet i all evighet, till och med när det enda som återstod av osten var en sorglig liten vaxkant,då hon slutligen kunde tänka sig ge den till hunden, och om han nobbade den mata fåglarna med den istället.För farfar var samlandet aldrig fullt lika praktiskt, eller så kanske det var det men inte på ett sätt som någon av oss andra förstod oss på.Lådor och åter lådor av skruvar, muttrar och verktyg i alla möjliga storlekar och utföranden finns att uppbåda.För hans del var det aldrig så mycket tal om ett aktivt samlande som det faktum att ingenting, jag menar då verkligen ingenting, någonsin fick kastas bort.Allt skulle sparas, för det kunde ju komma till nytta en dag.Detta samtidigt som man köpte nytt. Det finns en mojäng man kan sopa bort snön från skorna med, vad det kallas vet jag inte.Den farmor och farfar hade höll väldigt länge.Tills den gick sönder.Då köptes en ny.Den gamla har fått ligga vid sidan om farstutrappan och nu, nu när granngården ju skaffat en svets, halleluja, då kan vi äntligen laga den!!!Tänk om vi hade kastat den, vilket slöseri?

Det var nyttigt att se vidden av den här galna illustrationen av hur snålfinnegenen tar sig uttryck om det vill sig väldigt illa.När jag sparade mina trasiga solglasögon var nämligen att de kunde komma till nytta en dag precis vad jag tänkte på, och lät dem ligga kvar i byrålådan.Därför bestämde jag där jag stod lassade cykel efter cykel på släpet att när jag väl var åter i Stockholm skulle min uppgift för återstående av semestern bli att röja bort alla dom där trasiga solglajjorna. Och det fick bli idag.Vad jag fann blev ytterligare bevis för att det förmodligen inte var en dag för sent.Jag hittade nämligen en portionsförpackning av müsli som gick ut 2005!Som jag fick då jag flög till Skell när det nu var? Kanske på 1900talet?Bestick och servetter från samma flygtur.Ett otal hänglås, utan tillhörande nycklar, som jag faktiskt tänker spara för nycklarna kanske kommer fram senare.Det är en process och man kan ju inte förvänta sig att jag ska ta död på snålfinnen helt och hållet?