Jag tror jag sakta men säkert börjar hemfalla åt att bli en sån där tragisk stackare som hoppas på att vinna sin rikedom. Och som jag hoppas. Jag är inte utblottad, det syns bara som att det aldrig kommer finnas tillräckligt. Fast även om en miljon eller två säkert skulle lösa de flesta av mina problem, är jag mycket medveten om att de säkert skulle skapa lika många. Detta till trots kan jag inte låta bli att med spänning och förväntan skrapa i alla fall ett par tialotter i veckan. Men jag vinner på min höjd en hundring. Något jag givetvis glädjer mig mycket åt. Men vilken lycka det skulle vara med ett par hundra tusen. Det är precis så här kapitalet vill att vi ska tänka, jag vet. Hoppas på det orimliga istället för att ta tag i nuet och förändra verkligheten. Men jag kan inte låta bli, att hoppas, om så bara lite lite.