En inte helt glasklar text om att gå ut själv som kvinna

Ja,jag går ut själv.Detta är tydligen väldigt ovanligt,och långt ifrån socialt accepterat.Varför förstår jag inte.Myten om den ensamme mannen ute i natten är vida spridd och mycket berömd.En kille som går ut själv är, om någon ens noterar att han faktiskt är där själv,kool.En tjej som är själv är inte annat än väldigt väldigt desperat.Det tycks som om ens sällskap blir en sköld mot alla eventuella fördomar omgivningen tycks ha om vilka slags kvinnor det är som går ut själva.(Läs horor).
Att som kvinna gå ut själv betyder ju att man är beredd att faktiskt vara den initativtagande parten,och den typen av kvinnor är ju som vi alla vid det här laget vet slampor.Att män pratar med kvinnor är inget konstigt,det är ju helt enkelt som det ska vara,allt annat vore ju konstigt. Vilket gör mig verkligt förbannad.

När jag går ut själv, eller berättar att jag går ut själv, möts jag av väldigt mycket misstänksamhet.Till att börja med är det killarna som vill ta hand om mig,undrar om jag inte är rädd,att jag borde vara försiktig och all den där smörjan.
(antagligen undermedvetet hotade för att en tjej inte tar hänsyn till normer och regler i patriarkatet) Jag kan inte hålla på och låta mig begränsas.Det tar död på min livsglädje och livsgnista.Att lära kvinnor att frukta natten har visat sig vara väldigt effektivt, och det enklaste sättet att få dem att vända sig till en man för beskydd.En man för att skydda från en man.

Jag går ut själv för att jag vill.Jag vill gå på konserter och är ingen klängranka.Skulle jag låta mina vänner få avgöra när jag kan få gå på konsert skulle jag nästan aldrig gå ut. Eller så skulle jag bli en sån som bara hakar på i brist på annat, som låter sig köras över,men som sedan gnäller över att hon inte har roligt, lägger sitt eget välbefinnande i någon annans händer, kort sagt ett offer för omständigheterna.Jag kommer aldrig låta det ske.Eller så följer mina kompisar med bara för att dom inte har något bättre för sig.Och så känner jag mig kvävd.Nu har jag tack och lov begåvats med en vänkrets klog nog att lyssna inåt och göra vad de själva behagar,jag brukar låta deras magkänsla avgöra och har sedan länge slutat tjata för att få dem att följa med. Just för att dom vet att jag också kan gå ut själva,så blir inte pressen på dem att följa med bara för att jag ska kunna gå lika stor. Det hänger liksom inte på det.

Hursom.Att gå ut själv kräver ett enormt mod.Det gäller att vara taktisk och strategisk på ett sätt som är svårt att föreställa sig.Framförallt gäller det att stålsätta sig mot de blickar man kommer få då det går upp för resten av klubben att man är där själv, veta vad man ska säga när någon frågar om man är där själv.Då kan man ju alltid göra narr av deras oförmåga att skilja på ensam och själv, vilket folk fortfarande inte tycks förstå hur man gör. Ofta möts man en enorm rädsla.Denna rädsla finner jag minst sagt skrattretande.Dom som blir rädda blir det för att dom tror att man inte kan ta vara på sig själv och resten av kvällen kommer plåga dem med sin närvaro.Ja,men ta itu med den rädslan då?Projicera inte den på mig ditt dumma jävla arsle.Dessa människor lyckas nämligen alltid kläcka ur sig någon absurd kommentar för att kunna fly fältet.Snälla jobba på det.

Jag kan se och känna folks medömkan,men jag skulle aldrig ljuga för att slippa den.Vill dom tycka synd om mig och tror att jag är ett missanpassat freak utan vänner,helt utmobbad och går ut själv av den anledningen så får dom göra det.Det är inte mitt problem.Den verkliga anledningen till att jag går ut själv är att jag vill gå ut, och inte har någon att gå ut med.Varför ska jag låta bli begränsas av något så fjuttigt som vad omgivningen tycker och tänker.Vad som skrämmer omgivningen allra mest är nog hur modig jag är,men vad fan ska jag göra åt det?