Frågorna Magdalena Ribbing inte vågar svara på

Hur nära vänner eller bekanta ska man eller bör man vara för att få ta sig friheten att säga till när någons gylf är öppen? Med mitt kontrollbehov, och grymma begåvning att skämmas för andra, så riktigt kliar det om att få skrika ut det när jag ser det. Kanske är det för att jag har sådan ofattbar iaktagelseförmåga, men det är ganska vanligt. Gå nu inte omkring och tror att jag springer runt på stan och letar efter folk vars gylf är öppen. Min observationsförmåga är bara något som alltid funnits där, och det handlar inte bara om gylfar, det handlar om allt möjligt. Så fort något avviker från det normala, det rutinserade, så märker jag det.

Tillbaka till den öppna gylfen. Jag tror att min vilja att vilja berätta sånt här för fullkomliga främlingar har att göra med en önskan om att någon säger till mig om min gylf är öppen, om jag råkar dra med mig halva toapappersrullen ut från toaletten, om jag råkar gå med kjolen fast i trosorna, och slippa bli skämmas ögonen ur mig. Frågan är väl bara var gränsen går. Killen i min mataffär som jag träffar så gott som dagligen? Min chef som jag aldrig pratar med? Min lärare som kanske ska ha ett jätteviktigt möte? Hon som sitter i receptionen på mitt gym? Eller är det helt enkelt så att jag får nöja mig med att värna om min familj och mina vänner, för att det är så himla jobbigt att behöva höra den nakna sanningen från någon annan ?