När jag i nionde klass vaknade politiskt och mer eller mindre över en natt blev tokfrusterad fjortisfeminist,skrattade min pappa mest åt mig. Han skämdes för att jag påstod mig vara kommunist och påminde mig med allvarlig stämma om vad Sovjet gjorde mot min familj under andra världskriget ( typ det som alla skurkländer,oavsett ideologi gör, dvs tvingar barnfamiljer att fly med livet som insats), samt påpekade också att jag och min bror har familjen Wallenberg att tacka för så mycket ( då deras goda affärer enlig min pappa gjort hans affärer framgångsrika). Jag växte dock ifrån kommunismen, det är jag mycket stolt över, det är pappa också. Men att det skulle vara hans skull, u wish!

Feminismen kommer jag dock aldrig växa ifrån eller ur, min övertygelse blir snarare starkare för varje år av förtryck som passerar. Pappa vet att slå mynt av det här. Han vet att jag ogillar hur kvinnor obejktifieras, och bara för att provocera mig frågade han senast vi talades vid om jag kollat på OS, varpå jag nekade och han dock förtjust sa att beachvolleyboll för kvinnor ju alltid är underhållande. Det är så här han håller på. Men nu vet ju jag att han säger så bara för att provocera mig, och det växte jag också ifrån.Kanske inte för särskilt länge sen men ändå.