Kontrollbehovet

Mitt kontrollbehov är så stort att det är löjligt. Jag kommer behöva år av terapi för att komma på varför, i nuläget har jag en töntig hobbyteori om att det har att göra med att mina föräldrar skilde sig och att jag därför vill kontrollera det jag kan, och att jag är rädd för hur maktlös jag känner mig om jag inte kan det. Jag inbillar mig att det är mitt kontrollbehov som gör att jag i tid och otid lackar på folk. Jag vill liksom att dom ska göra rätt hela jävla tiden och irriterar mig på att dom inte gör så som jag skulle ha gjort.Jag står inte ut med tanken på att dom gör som dom skulle vilja, för jag vet att dom kommer misslyckas. Häromdagen lackade jag på en brud som ställde sin väska mitt i gången i tunnelbanevagnen. Jag suckade högt för mig själv och undrade vad hon trodde att hon höll på med egentligen. Förstod hon verkligen inte att hon inte kunde ha väskan där? Var hon helt jävla dum i huvet?

På något sätt så tvingar mitt kontrollbehov mig att ta makten över andra människor, bara för attt jag inte står ut med tanken på att behöva leva med andra människors misslyckade försök. Jag vet och kan allt bäst helt enkelt. My way or the highway. Det är säkert föga överraskande att jag ärvt denna egenskap av min pappa, det är desto ljuvligare att jag har gjort just det för det får mig också att inse hur jävla sjukt jag beter mig emellanåt. Han retar sig på att folk åker på husvagnssemester och smsar varandra, två fullkomligt normala saker som inget i världen kan rå på. Själv retar jag mig på att tjejen i tunnelbanan inte tänker innan hon handlar. Hur det kommer sluta återstår att se.