Folk i min omgivning "tappar bort" sina mobiler för jämnan.Jag förstår inte hur dom lyckas.Dom måste ju bo i en väldigt liten bubbla om dom lyckats undgå polisens informationstavlor som varnar för ficktjuvar.Själv har jag inte tappat bort min mobil en endaste liten gång, men så oroar jag mig lika mycket som en hel syjunta.Jag är så ängslig att jag misstror så gott som varenda en inom en radie av femton meter.För att det är så jag lärt mig att man ska göra.Allt annat är fult och innebär att man har fördomar och det är inte bra för karman.

Men ibland önskar jag att jag skulle tappa bort min mobil(ta i trä).Jag har en massa nummer som bara ligger där och skräpar.Nummer till personer jag inte kommer ihåg vilka dom är,hur jag känner dem,om de överhuvudtaget kommer ihåg mig, eller hur de ens hamnat i min mobil.Dessa nummer skulle jag med en mycket enkel knapptryckning kunna radera.Men varje gång jag läser namnet Alex och ett nummar jag inte känner igen tänker jag att jag kanske kommer komma på vem denne Alex är snart och därför vore det ju så onödigt att radera det.Och Bibbi, jag kommer ihåg exakt vem Bibbi är, jag kanske kan komma att behöva hennes nummer om jag ska intervjua någon som känner henne.Som jag inte vet om nu alltså,men som jag kanske vet om då.Återigen spelar min alldeles för livliga fantasi mig ett spratt.Jag gör i och med det här mitt liv så väldigt mycket mer spännande än vad det är genom att föreställa mig vad som kanske kommer hända någon gång i en mycket avlägsen framtid.Bara därför sparar jag alla dom där numrena.Bara därför.Och lite för att min lillebror tyckte jag var ett associalt freak när jag i början av mitt mobilanvändande inte hade 150 vänner, viket i min brors ögon var gränsen för vad som var acceptabelt.