När Elin Kling fortfarande höll till på Stureplan läste jag henne med stort intresse.Det jag dock retade mig på var att hon, precis som så många av de andra modebloggarna, i första hand tipsade om märkeskläder som jag aldrig skulle ha råd med,eller ens överväga att lägga pengar på.Det är nog därför jag haft så svårt att ta till mig modebloggarna, och överhuvudtaget ta vad de försöker förmedla på allvar, eftersom de tar sig själv på just så stort allvar. I bloggarna avhandlas mode och skönhet som om det är cancerns gåta som ska lösas, vilket är att gå lite långt.

Jag är modeintresserad, men tycker också att just för att mode är så mycket en fråga om smak och tycke, blir det lätt löjligt när man försöker teoritisera det. Vad man passar i handlar kroppsliga förutsättningar och begränsningar. Men inte ens det räcker. För att bära upp ett plagg måste man ha utstrålning och självförtroende. Som kort och kurvig vet jag detta.Det finns normer och regler för vad någon med min kroppsform får ha på sig. Jag ska helst inte tänka tanken att visa min lår eftersom dom är för kraftiga, inte överväga den där tajta kjolen som verkligen visar upp min stora häck och så vidare. Men jag orkar fan inte bry mig. Jag orkar inte ta hänsyn. Att stålsätta sig för blickmobbandet man ändå möter kräver sin kvinna.

Det känns som om bloggandet urholkat och gjort modet urvattnat. Som termen stil. Vad är stil? För mig är stil personlighet. Att anpassa modet, kläderna man bär efter sin person, inte slaviskt följa modets nycker. Där känner jag att termen används på fel sätt i så väl modebloggar som modetidningar. Allför lättvindigt. Man kan vara modemedveten men jag vet få publika personer i Sverige som jag själv skulle kunna påstå har en unik personlig stil. Stil är något intutivt, det går inte att förklara eller förstå sig på. Det går inte att ta sönder en outfit och tro att man genom att ha samma outfit kan anamma en människas stil. Tyvärr verkar det som om många av dem som läser modebloggarna tror det, något som uppmuntras av att tidningar som Klick och Expressen Fredag gör just det, tar sönder stilar i ett försök att ge folk chansen att bli någon annan, eller bli någon som dom tror sig kunna vara. För mig är det instinktivt och oförklarligt, och det är när jag ser det hos någon som jag blir glad och inspirerad, på samma sätt som sättet jag klär mig kanske kan inspirera andra. Det är just det jag saknar i modebloggarna idag. Där finns mycket mode men inget mod. Ingen som sticker ut och är helt tokgalen, som vågar vara det. Att då läsa Hanna Fridén är rent ut sagt befriande. Hon skulle kunna ta på sig en sopsäck och med lite assesoarer lyckas göra den till den galaklänning. Dessutom skyggar hon inte för H&M, Din sko och Skopunkten, märken som jag, och många faktiskt har råd med.

Jag är inte förvånad över att modebloggarna blivit så likriktade, men jag är förvånad över att folk är förvånade. Att dom skulle bli det var i mina ögon bara om fråga om när inte om. Jag vet inte om jag ens tycker att det handlar om likriktning, snarare har hajpen blivit alltför stor för att personligheten ska komma fram som den gjorde i början. Elin hade den, men nu när hennes blogghuvud tar så stor plats att den inte går att se utan att vad som i själva verket är hela bloggen, tycks den har försvunnit.Med fokus på person har personligheten försvunnit. I stället har modebloggarna börjat ängslas, mycket på grund av den ökande konkurrensen. Tråkigt, men i mina ögon mer eller mindre ofrånkomligt.