Varför väntar vissa killar till tjugo minuter innan stängning med att prata med mig? Jag kan för mitt liv inte inbilla mig att det är något positivt, även om en del av mig rabblar ett mantra som går i stil med att dom bidat sin tid och samlat mod för att jag är så betagande vacker och absolutely fucking gorgeous. Istället föreställer jag mig att det beror på ren desperation. Jag har sett den här desperationen i så många färger och former, anta så många gestalter. Människor som tycker att en utekväll är misslyckad om dom inte lämnar klubben med i alla fall minst ett nummer. Att samla nummer är målet med kvällen. Och sen om dom står där utan medan kompisen går och hämtar jackan i garderoben, då sprider sig paniken.

En kille väntade inte ens till strax innan stängning, han kom fram efter att klubben stängt och sluddrade ur sig att jag hade fina ögon, och att han inte vågat komma fram och prata tidigare. I dont buy in to that crap! Han har ju för fan haft hela jävla kvällen på sig. När vi sen börjar med omaket att byta nummer, försöker han diskret förklara att han inte har sin mobil med sig, vill att jag ringer hans kompis istället och ger mig sedan en lapp med ett 08nummer, som jag senare kan konstatera går till en kvinna han delar efternamn med, men som är minst trettio år äldre, och med allra största sannolikhet är hans mamma. Varpå lappen åker i papperskorgen, och jag inte ägnar honom en tanke till.

Samtdigt är det smart, för att inte säga nästan slugt att vänta till in i det sista med att ge bort eller be om någons nummer. För då minimerar man risken att männsikan i fråga upptäcker att man är tråkig. Man hoppas på att ens yttre väcker tillräckligt mycket nyfikenhet och intresse, för att människan i fråga inte ska upptäcka att man egentligen är ganska ointressant. Något man kanske blivit varse, hade man utbytt fler meningar än tre.