När dialogen blir en monolog

Det finns en Rockystripp som går ut på att Rocky pratar i telefon med någon och sedan lämnar telefonen varpå människan bara fortsätter att prata och prata och prata och inte märker att Rocky inte längre lyssnar, och så börjar han och den han pratar med resonera kring hur självupptagen man om möjligt måste vara för att överhuvudtaget orka strunta i att man inte får något samtalsstöd.

Samma sak har nu kommit att drabba msnandet. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att konversera med någon som varken vill eller kan svara, och bara fortsatt min svada. Andra gånger kan jag komma tillbaka till datorn efter att ha varit på toaletten och upptäckt att jag tydligen pratar med någon, men inte insett detta förrän efter tio minuter, eller mer.

Man kan tycka att någon borde märka om samtalsstödet saknas, men på internet är det mer eller mindre omöjligt att veta om det verkligen sitter någon i andra änden av bredbandet och faktiskt tar till sig av det man säger. Det är här någonstans dialogen blir en monolog. Man tror att man pratar med någon, men det visar sig att man pratar till någon. Någon som inte lyssnar, och inte ens är i närheten för att kunna göra det.