Stalkin me, stalkin you

Varje gång jag ska inleda ett nytt blogginlägg så går det åt minst fem minuter åt att hitta en vettig inledning som inte börjar med "jag". Att undvika jag som inledande fras, gör att jag kan fortsätta leva i villfarelsen att jag inte är en lika självupptagen, egocentrisk människa som resten av bloggosfärens alla åttiotalister, som praktiskt taget får mig att vilja spy galla, av sättet som dom helt ogenerat frotterar sig i just sin självupptagenhet och egenkärlek. Okej att jag säkert är lika egocentrisk och självupptagen som alla andra, men jag behöver i alla fall inte skylta med det. Just att jag tror att det har någon som helst betydelse, om man skyltar med det eller inte, är kanske allra mest talande.

Men det var inte detta som blogginlägget skulle handla om, jag ville bara illustrera hur svårt det är för mig att inleda ett inlägg då jag tycks ha blivit smittad av jagsjukan. Inlägget ska handla om stalkers. Och hur jävla vidrigt det är att människor inte vågar säga ifrån. En jobbarkompis till mig har en granne som är mer eller mindre bindgalen. Han bokar tvättstugan efter eller före henne för att få chans att träffa henne, så nu har hon börjat boka den mellan två andra grannars tider bara för att slipa se honom. Han har uppvaktat henne med en trätulpan, då han av en fest hon hade, kunde gissa att hon fyllde år. Vidare har han skrivit brev och i största allmänhet gjort anspråk till utnämningen grannskapets psycho of the year. Vad gör min kompis? Ingenting. Hon anpassar sig. Försöker säga till på ett snällt sätt, för hon vill ju inte såra honom. Är överdrivet hänsynstagande på ett sätt som gör att jag nästan går upp i bitar när jag hör henne berätta om det. Fuck. Det är ju han som är sjuk i huvet, det är ju han som ska be om ursäkt, det är ju han som ska lämna henne ifred. En annan tjej jag pratat med vittnar om precis samma sak. Hon har till och med blivit hotad, men vill inte polisanmäla för att det kanske bara blir värre då. Att den stackars lilla oskyldiga stalkern kanske bara börjar må ännu sämre då. Menar du verkligen allvar? Han kränker din integritet, inkränktar på ditt liv? Och du är den som ber om ursäkt? Är inte det här en form av väldigt konstig självdestruktivitet? Som vi gjort till regel i Sverige, för att inte säga världen? Borde vi verkligen inte lära kvinnor att säga ifrån? Lära dem att våga säga ifrån? För vad är det som gör att vissa är så rädda för följderna av sitt eget agerande, att dom är beredda att riskera sina egna liv för att slippa? Har dessa män verkligen sådan makt? Eller är det tilltron till att det man gör när man säger ifrån, inte kommer ha någon som helst verkan, är så liten, som gör att man låter bli? Det är ju i så fall en skandal.