Det är minst sagt skrattretande att gå på visning i Stockholm. Nu är Stockholm den enda stad jag ens bemödat mig att gå på visningar i, för jag räknar inte hur jag var tvungen att valsa runt med farsan och Monica på husvisningar på 90-talet, men ändå. Det som är allra mest skrattretande är hur folk i min egen ålder har med sig mamma eller pappa på visningen. Alltså jag dör! Det är ju så pinsamt. Torkar dom din rumpa fortfarande också? Men man får väl ändå applådera deras beslut att i alla fall ge sig ut på bostadsmarknaden. Med tanke på att mamma alltid finns på armlängds avstånd, kan det inte vara en dag för tidigt. Även om min mamma och pappa bodde i Stockholm, skulle jag aldrig ens överväga att ta med dem. Skulle jag fråga pappa skulle han bara skratta, och sen sitta ute i trapphuset medan jag gick på visningen, och med varje fiber i sin kropp visa sitt ogillande över att jag släpat med honom. Mamma skulle försöka vara duktig och ställa frågor hon tror är vettiga men som ingen kan ge ett vettigt svar på. Så jag skulle helt enkelt låta bli. Jag gör verkligen mitt yttersta för att upprätthålla myten om mig själv som en självständig kvinna, och att då släpa med päronen vore ett enormt svek mot mig själv. Jag vill i alla fall inbilla mig att jag kan fatta egna beslutm, oavsett om det i slutändan innebär att jag rådfrågar mamma och pappa. Ett självförakt lik väl, men ett väl maskerat sådant.