Om en hund

Min farfar hade under min uppväxt både en och annan hund. Ibland hade han flera samtidigt, det gick liksom inte att vara utan tycktes det. Min favorit under ett par hette Pörri, en sorgfri finsk spets. Honom drog vi med oss hem till Sverige där han plågade mamma genom att kissa på hallmattan, och tvinga ut henne på sjukt tidiga promenader. Tyvärr var det här med bilar och trafik inte Pörris starka sida. Han blev, enligt vad jag har fått höra, påkörd av en långtradare. Dock är han inte den enda av farfars hundar som enligt envisa källor blivit påkörda av just långtradare så det finns ju anledning att vara lite skeptisk. Iaf. Pörri blev påkörd. Och eftersom det här var på åttiotalet, och det på den finska landsbygden, långt innan man börjat kremera hundar och skicka hem kvarlevorna i paket, så kastade farfar helt sonika ut kadavret i skogen intill våran stuga. Där mindre nogräknade djur sedan kunde kalasa på resterna av vad som varit min favoritjycke. Vi åkte förbi platsen där farfar dumpat Pörri med skoter, jag och alla mina kusiner. Alla mina kusiner vågade sig fram för att kolla på vad jag förmodar var Pörris skelett, medan jag helt sonika vägrade, och satt kvar i skotersläden helt gråtfärdig.

En annan av farfars hundar hette Antto och var en karelsk björnhund. Honom gillade jag också. Sommaren 1992 var jag och min familj på Mallorca på semester, medan Antto hemma i Finland blev påkörd. Exakt när vet inte jag eftersom jag fick veta detta först efter att vi kommit hem och var på väg till Finland. Pappa hade fattat ett beslut att inte berätta av hänsyn till vår semester, av rädsla för att det skulle förstöra hela min upplevelse av vår solsemester. Att jag skulle falla ner i en depression och inte kunna njuta. Hemma fick jag alltså veta att Antto blivit påkörd, men inte hur. Men så här i efterhand har jag förstått att det var farfar själv som var den skyldige. Precis som så många andra gånger hade han knytt fast Antto i dragkroken. Och vad som sedan hände vet jag inte heller. Kanske tröttnade farfar på Antto och tyckte att byrackans dagar borde vara räknade, och bestämde sig för att köra ihjäl honom, genom att backa på honom. Eller så var han helt enkelt full, bara gammal, eller en olycklig kombination av bägge två, och satte sig i bilen utan en tanke på att hunden fortfarande var fäst i dragkroken.