För ett tag sedan började jag och mina kompisar att prata om hur konstigt det kan vara och sitta och skratta för sig själv. Hur det är omöjligt att veta om man tycker det man skrattar åt verkligen är roligt, eller om man i själva verket bara dras med för att alla andra skrattar. Och hur det just av den anledningen är så befriande att skratta för sig själv för att det där är helt och hållet en själv som bestämmer hur jäkla kul det man skrattar åt är. Det kommer inte komma in någon och säga " Så jävla roligt var det väl ändå inte" för det är ju precis så roligt som man låter det vara. Man har alltså ett helt annat utrymme att skratta ihjäl sig åt saker andra kanske skulle finna stötande och roliga på ett minst sagt icke politiskt korrekt sätt.

Men det är ju inte på långt när socialt accepterat att skratta själv när man befinner sig en klunga av människor ute i det offentliga. Alla gånger jag börjat skratta åt något jag läst i en tidning eller bok på tunnelbanan, har jag alltid möts av blickar som mest tycks vara eniga om att jag borde spärras in snarast jävla möjligt. Och det är ju nästintill ofattbart tragiskt. Borde man inte istället glädjas åt dessa människor, och över hur roligt dom tycks ha, utan att ens reflektera över vad dom har så roligt åt?

Nu tycker i alla fall jag att duvan som hittar ett löv, och ser en cykel, är sjukt rolig. Och det skrattar jag väldigt högt åt i min ensamhet.