Efter Majjas födelsedagsfest för en månad sedan vaknade jag med en lätt hjärnskakning, detta efter att jag lyckats banka huvudet i väggen på Rinkebys tunnelbaneperrong. Dagen efter kvällen före var jag alltså inte bara nästintill ofattbart bakis, efter alldeles för mycket champagne och öl, utan hade också en bula av en stor tillplattad vindruvas storlek i bakhuvet som ömmade något så jävulskt! Av festen minns jag, som i ett enda mycket förvirrat gytter av alkholpåverkad dimma, att jag skön Singstar, Divinyls onanilåt, föll ihop när jag missade soffan, blev matad med vatten av Cassie och Cissi som tyckte jag var för mycket fullare än dem och som fick tråkigt av att titta på hur kul jag hade, spådde en tjej, ringde mamma för att kolla vad par i åttor betyder när man spår, slog ett pokerproffs i poker, talade vitt och brett om att tjocka tjejer ska undvika att ha långt hår för att det får dem att se ännu tjockare ut, när någon pratade om att jag borde spara ut, detta samtidigt som festens tjockaste brud, som till råga på allt hade långt hår, satt intill. Vidare har jag i desperation över att ett av mina span inte ville svara på mina sms gått från att kalla honom gullunge till att kalla honom knullunge. Något han senare påpekade var fullkomligt oförlåtligt. Jag hade också sönder ett ölglas på fashionabla haket Metropol i Sundbyberg, hånglade med en kompis bara för att bevisa för någon kille att jag visst är bra på att kyssas, samt spydde tre gånger utanför McDonalds på Fridhemsplan. Visst att jag hade kul, men ett par öl mindre, och jag hade hade haft lika roligt, och jag hade förmodligen inte gjort mig själv illa, och inte heller sårat någon annan. Så därför mer eller mindre lovade jag mig själv att det här inte skulle återupprepa sig. Att jag fan är 26 år gammal och måste sluta spåra. Att jag visst är finne men borde ha vett att välja bort finnefyllorna, då ju mina manliga släktingar verkar bära den fanan tillräckligt högt genom att som sist däcka med överkroppen över farstukvisten, och underkroppen ute på bron.
Nu lyckades jag hålla mitt löfte i en månad kanske. Då bjöd en jobbarkompis på fest, och på festen fanns en massa sprit, bra musik och goa glada människor. Men precis som för en månad sen gick jag från noll till hundra. Från lagom salongsberusad till så tankad att jag knappt kunde stå upp. Från att fnissa lite försynt till att återigen förolämpa människor, denna gång för att dom hade den i mitt tycke dåliga smaken att vilja dansa till Janet Jackson då det enda jag ville höra var The Tings Tings. Från att veta att det finns sociala spärrar, till att skita fullkomligt i dessa i ett försök att pröva mina skills som samtalsterapeut på ett par som inte tycktes veta om dom var ihop eller inte, och som hade mage att avböja erbjudandet att vara mina försökskaniner. Där någonstans kommer jag bara ihåg yttersta svaga fragment av hur kvällen slutade. Jag gick på donken med en tillfällig bekant, men innan dess stannade vi till utanför Trinity där jag misstog en kille jag inte känner, men som känner någon jag känner, som pojkvän till en tjej vars blogg jag läser, men som alltså inte var honom, utan som bara stod och skrattade åt hur full jag var. Jag minns väl på ett ungefär vad jag sa, men inte i vilken ordning, fullt medveten om hur jävla packad jag måste ha uppfattats, där jag står och svamlar obegriplig goja med någon jag inte känner klockan två en fredagnatt. Men det är inte det jag kommer ihåg som är det värsta, utan det man inte vet om man kommer ihåg rätt. Vänner som berättar att man ställt sig och putat med rumpan med en trasa i handen i ett försök att städa sensuellt. När man vaknar med ett blåmärke stort som en handflata på låret utan någon som helst aning om hur det hamnat där, och då börjar använda sin fantasi för att komma fram till hur det gått till, bara för att i sin hjärna måla upp ett mardrömsscenario som går ut på att man stått på Timmermansgataan, halkat och sedan kravlat runt i smogsnö i vad som kan ha varit en evighet, detta till omgivningens förbryllning. Jag vet alltså inte hur jag åsamkat mig själv den stora blånad som pryde mitt vänstra lår, och frågan är väl om jag verkligen vill veta. Men om att inte veta innebär att jag skapar en förklaring så trovärdig att jag tar den för sann, som att jag skulle ha simmat mig igenom snön på Södermalm, så kanske sanningen är att föredra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar