På mindre än 23 timmar hag jag lyckats bli förälskad, kär, krisat lite, för att sedan slutligen ha gjort slut. Det är lika omvälvande varje gång. Riktigt så långt som den här gången, har det dock aldrig gått förut. Och det är både på gott och på ont. Mest på ont känns det som, för det är det som gör det så jobbigt. Bara själva vetskapen om att jag gillar den här människan så sjukt mycket, gör att jag inte vågar yppa ett enda ord om just detta, av rädsla för vad något sådant skulle kunna föra med sig. Det är som om mina ord tar sönder glaset som är själva relationen. Som att mina ord bär med sig en massa förutfattade meningar och förhoppningar och som om jag riskerar att sätta allt på spel.

Jag blir bara så här osäker och självmedveten när jag är med killar jag känner att det verkligen skulle kunna bli något med, och jag verkligen hatar mig själv för det. Detta för att jag inbillar mig att mitt självförtroende, min attityd och kaxighet är precis vad som lockat honom från början, och jag sen inte kan leva upp till hans förväntningar. Samtidigt är det ju just för att han gillar mig så mycket som jag beter mig som jag gör, det är ju mina känslor för honom som föder min osäkerhet.

Nu sitter jag och väntar på att han ska ringa, och intalar mig själv att han ju inte kommer göra det. Vi har ju redan konstaterat att vi borde nöja oss med att vara vänner, även om jag aldrig kommer kunna vara bara det, och därför hellre ser att vi inte är någonting.