Mamma låg på sjukhus över helgen. Hon ringde mig och var mer än lovligt uttråkad, och trots att jag var både trött och bakis försökte jag ruska liv i mig själv för att få tiden att gå lite snabbare. Då lät hon inte alls särskilt sjuk, men när hon ringde för att berätta att hon skulle få åka hem lät hon närmast döende. Och det är självklart att alla tror att hon är det. Jag och alla andra som fått höra att hon är sjuk tror att hon fått cancer, så det enda hon får göra när hon pratar med folk är att påpeka att hon inte har cancer, att hon inte är döende, utan att hon bara har en inflamation. Hennes fästman, som har klarat sig utmärkt utan henne i 50 år, har nu blivit närmast suicidal av bara tanken på att mamma skulle kunna dö, och frågar sig flera gånger dagligen hur han skulle klara sig utan henne. Vi pratar om en vuxen man här. Som påstår att han inte kommer klara sig utan min mamma.