Victoria's secret ett hemligt bantningstips från Tv 3?

Det är så skönt att se hur somliga tar sitt ansvar för att motivera den kvinnliga befolkningen att ta itu med sin (inbillade) övervikt. Efter över en vecka av lussebullar, pepparkakor, knäck, ischoklad och chokladtryfflar i massor kommer tjockisångesten som ett brev på posten. Men att gå från att tycka synd om sig själv och undra var dom där kilona som man gått upp senaste veckan verkligen har kommit ifrån, då man ju inte har någon helst insikt om kaloriöverskott kontra kaloriunderskott, till att faktiskt leta sig ut i joggningspåret är svårare än vad man kan föreställa sig. Att Tv 3 då väljer att visa Victoria's Secret Fashion show klockan 20.00 på nyårsdagen är verkligen en skänk från ovan. Jag tvivlar på att det finns något effektivare sätt att göra folk rädda för att äta, än att spana in halvnakna brudar med ett genomsnittligt bmi på 18 i en timme eller två. Det skulle vara att se alla avsnitt av Generation Fett, men hur sexigt är det på en skala?

Det var verkligen skitlyckat och gå in och skriva att jag gått och blivit störtförälskad, kär och krisat på mindre än ett dygn. I synnerhet då killen i fråga lyckades hitta hit och läste det hela, och till och med tog upp det. Jag orkade inte ens förklara att jag fattade att han läst det, för har jag skrivit det så var det säkert så jag kände det, och att ta tillbaka det bara för att han råkat läsa det och det är alldeles för jobbigt att stå till svars för något är inte min grej. Jag får skylla mig själv helt enkelt. Man lär så länge man lever....

Dagens Youtubeklipp - 50 cent 21 questions

Groupie me groupie you

När jag på annandagen vinglade runt på Berns Terass, fick jag syn på upphovsmakaren till en av de bästa svenska raplåtarna genom tiderna, och med lite innanför västen kände jag mig modig nog att kunna meddela detta. Varpå människan ursäktar att han inte hade sin mobil med sig, varpå jag påminner denne om att sin nuvarande civilstatus ( det vill säga upptagen), varpå jag då får frågan hur jag kan veta det, på vilket jag svarar att jag ju vet allt, och då får höra att man ju ändå kan ta för sig lite, om det bjuds. Sen går jag därifrån.

Det har tagit mig två dagar att jaga upp mig själv över detta. Fram till nu har jag varit fullt upptagen med att älta något helt annat. Först igår när jag låg och försökte somna slog det mig äntligen hur jävla genom vidrigt den här människan betedde sig. Till att börja med. Bara för att jag gillar din låt och tycker du är en grym textförfattare, behöver inte det betyda att jag går igång på alla cylindrar av att se dig. Okej att jag kan beundra din intelligens, men du är så långt ifrån min typ att det inte spelar någon roll hur jäkla bra låtar du har, jag kommer aldrig bli någon groupie. Vad får dig att tro att jag vill ligga med dig bara för att jag gillar din musik? Hur självgod får man bli? För att inte tala om din stackars partner. Men så kanske din partner var en groupie, vem vet?

Låten ja, den är ju fortfarande lika bra, men jag försöker låtsas om att det är någon annan som skrivit den.....

Walking on broken glass

På väg ut till Arlanda finns någonstans längs vägen en bilsalong av något slag. Det kan också vara en köksinredningsaffär, jag minns inte så jävla noga. Den här affären, eller om det nu är en bilsalong, har gigantiska panoramafönster. Väggen som vätter mot vägen är inte ens en vägg, det är ett enda stort fönster. Och varenda gång min kompis kör förbi där är det enda han tänker på hur det skulle kännas att stanna bilen, plocka upp en lagom tung sten och bara smasha rutan. Han lockas som fan av tanken så mycket att han inte kan låta bli att tänka den varje gång han kör förbi. När jag precis hade flyttat till Stockholm kände jag precis likdant inför presentbutiken som ligger på hörnet av Radisson Sas Royal Viking. Jag föreställer mig att det vore så ofattbart jävla skönt att få go nutters på den butiken. Helst med ett baseball trä. Börja med att måtta slag efter slag efter slag efter slag mot skyltfönstren för att sedan jobba mig vidare in i affären och krossa varenda litet yttepyttigt porslinsdjur som någonsin satt sin fot i den där affären. Det vore skönt. Det vore det verkligen

Facebook, Facebåck, Facebox, kärt barn har många namn

Mamma har skaffat Facebook. Eller Facebox som hon kallar det. När hon inte växlar och säger Facebåck.( Mamma vi skrattar med dig inte åt dig!)

Jag trodde inte jag skulle tycka att det är så jobbigt, och jag trodde inte jag skulle tycka att det var jobbigt av dom töntiga jävla anledningarna jag tycker att det är jobbbigt på grund av. Jag tycker det är jobbigt för att jag tycker synd om mamma som bara har fyra vänner, och som innerligt hoppas på att fler av hennes vänner snart kommer göra henne sällskap. För att jag inte kan förstå vad hon överhuvudtaget har där att göra.

Hon har haft ett konto länge, men beklagade sig under julen över att hon inte kom in längre, varpå jag föreslog att hon skulle försöka igen för att fejan ju som vi alla vet kan jävlas ibland, och dagen innan doppare dagen väckte hon mig i ottan för att låta meddela att hon nu kommit in igen, och att hon blivit vän med min bror, och lagt upp bilder från sin semesterresa till Cypern.

Till en början var jag som sagt var skeptisk men då jag nu ser att hon lägger upp värsta bilddagboken på promenadstråk i Boråstrakten, samt noggrannt dokumenterar alla pajer hon bakar börjar jag tycka att det är ganska mysigt.

Dagens Youtubeklipp Lambretta Blow up all my fuses

Say it load, slampa and proud!

Okej. Jag sticker inte på något sätt under stol med att jag gillar sex. Och att jag gärna har sex, och kanske inte som vissa andra lägger vikt vid att lära känna personen jag har sex med. Jag har dock vissa principer när det kommer till one night stands, och det är att jag ska njuta, och helst då få orgasm av sex. ( Mamma jag vet att det är superjobbigt att läsa om sånt här men då kan du sluta nu). Det är liksom en grundförutsättning. Om jag hade möjlighet skulle jag sätta upp ett larm på min dörr som gör det omöjligt för mitt knull att komma ut ur lägenheten om han inte tillfredställt mig.

Tyvärr är ju inte alla lika nogräknade. Det finns så väl tjejer som killar som använder sex till något helt annat än vad det är menat för. Bland annat som bekräftelse. Det är då sex blir något destruktivt och ångestladdat. Det är då man börjar skita i konsekvenserna för man slutade för så sjukt länge sedan bry sig. Det är då man börjar planera för att ha oplanerat slumpmässigt oskyddat sex med någon främling man möter på sin semesterresa, och är förutseende nog att köpa dagen efter piller före, ut i fall att! Asså, jag tror inte det är möjligt att sjunka lägre! Om så är fallet, vill jag gärna höra vad du har att komma med.

Dagens Youtubeklipp - This perfect day It's a shame

En nära vän har levt några år i Paris, och en av hennes bekanta från Paris berättade besviket om hur hon vid ett besök i Stockholm kunde kosntatera att Stockholm inte har några barer. Människan hade av någon outgrundlig anledning lyckats missa så väl Medborgarplatsen som Stureplan, och drog därmed sin slutsats. Hon trodde också, efter en promenad genom Gamla Stan då hon till slut nådde Slussen, att innerstan tog slut där, då ju Slussen enligt henne var så fult. Det är alltid lika underbart att få nya perspektiv på tillvaron.

På mindre än 23 timmar hag jag lyckats bli förälskad, kär, krisat lite, för att sedan slutligen ha gjort slut. Det är lika omvälvande varje gång. Riktigt så långt som den här gången, har det dock aldrig gått förut. Och det är både på gott och på ont. Mest på ont känns det som, för det är det som gör det så jobbigt. Bara själva vetskapen om att jag gillar den här människan så sjukt mycket, gör att jag inte vågar yppa ett enda ord om just detta, av rädsla för vad något sådant skulle kunna föra med sig. Det är som om mina ord tar sönder glaset som är själva relationen. Som att mina ord bär med sig en massa förutfattade meningar och förhoppningar och som om jag riskerar att sätta allt på spel.

Jag blir bara så här osäker och självmedveten när jag är med killar jag känner att det verkligen skulle kunna bli något med, och jag verkligen hatar mig själv för det. Detta för att jag inbillar mig att mitt självförtroende, min attityd och kaxighet är precis vad som lockat honom från början, och jag sen inte kan leva upp till hans förväntningar. Samtidigt är det ju just för att han gillar mig så mycket som jag beter mig som jag gör, det är ju mina känslor för honom som föder min osäkerhet.

Nu sitter jag och väntar på att han ska ringa, och intalar mig själv att han ju inte kommer göra det. Vi har ju redan konstaterat att vi borde nöja oss med att vara vänner, även om jag aldrig kommer kunna vara bara det, och därför hellre ser att vi inte är någonting.

Dagens Youtubeklipp Shebang Romeo

Jag verkligen HATADE Shebang. Det börjar lägga sig nu.

Mamma hör till den grupp av svenska medborgare som anser att burka borde förbjudas. Detta för att hon mötte en kvinna med burka inne på Willys och misstog denna för en rånare, och nästan höll på att dö av skräck. Det var enligt mammas sätt att se på saken inte okej. Att kräva att burka borde förbjudas, och det för att mamma inte ska riskera hjärtsnörp när hon står inne på Willys, är en ganska allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Jag lyckades inte riktigt få mamma att förstå det orimliga i hennes krav, men det var ändå intressant att höra hur hon resonerade.

Dagens Youtubeklipp - Jumper Tapetklister

Dagens Youtubeklipp - Linda Sundblad Oh father

Vad händer om man blandar Agneta Fältskog med Madonna?

Sidewalk ft Rusiak Swingfly President

Det här är sånt man säger saker som att det är bra för att vara svenskt, om. Men det är bra, punkt slut.

Varför har alla killar jag gillar fula namn? Mikael, Daniel, Oskar, Markus, Peter, Jonas, Hans. Det är som jag dras till män som besitter någon slags egenskap jag inte tål, antagligen för att jag ska fråga mig själv av hur stor vikt ett namn verkligen är om man verkligen verkligen gillar någon.

Dagens Youtubeklipp - 21 jump street intro theme

21 jump street gick på trean. När Skurt fortfarande var treans maskot. När jag gick i mjukisar och sockiplast. Då visade trean 21 jump street. Nu är Skurt sedan länge bortglömd, jag skulle hellre bli avrättad än upptäckt med sockiplast på fötterna och Holly Robinson gnatar på i komediserie efter komediserie. Först Coopers klass och nu den där om henne som äktenskapsförmedlare. Hon är mer söt än roligt, tyvärr. Eller så hatar jag henne bara för att hon i For your love fick vara gift med James Lesure, han som man nu kan beskåda i Las Vegas.

Att vara döpt till Louise kommer i Stockholm med att man inte heller kan uttala sitt namn så att andra människor kan förstå vad man säger. Lyis. Luis. Lois. Liiiis. Föräldrarna borde väl rimligtvis förstå att kombon utpräglad sociolekt och namn som förvrängs till oigenkännlighet av just sociolekten inte är så lyckad? So why are they doing this to me?

Helt Kokkos julkalender Lucka 24 The Pogues ft Kirsty MacColl The Fairytale of New York

Tjockångest is my homeboy

Tjockångest. Can´t live with it, can´t live without it! Det som för tillfället ger mig mest ångest är det faktum att det finns en tjockbloggare där ute som jag uppfattar som så sjukt mycket tjockare och fetare än mig själv, men som, hör och häpna, väger lika mycket som jag. Detta är helt förkrossande för mitt ego. Inte en chans att det här fettot kan väga lika lite, eller mycket som jag. Det är ju helt absurt! Hon är min värsta mardröm, för inte nog med att hon är tjock, så tycks hon gå ner utan några som helst ansträngningar. Okej att hon går ner väldigt sakta, typ ett hekto i månaden, vilket hon väldigt gärna stoltserar med, men ändå. Hon verkar så sjukt lycklig också. Men hallå, du är fet, du borde vara helt miserable. Inte bara älska ihjäl alla som kommer med nedsättande kommentarer om din övervikt. Men hey, inget ont som inte för något gott med sig. Att hon väger lika mycket som jag,och försöker gå ner works wonders med min egen motivation, så det är nog bara en tidsfråga innan jag är smalare än henne.

Helt Kokkos julkalender Band Aid 20 Do they know it´s christmas

Jag borde verkligen sluta titta på tv. Eller i alla fall de program min pappa betecknar som skit. När till och med en till synes vettig människa, som Oprah, på allvar tror att alla som idkar månggifte är galna religiösa fanatiker, då börjar det gå upp för mig att amerikanare verkligen är dumma i huvet. Just den här typen av världsfrånvändhet gör ju dem lika världsfrånvända som dem de inte tycks veta något om. Det är väl klart som korvspad att månggifte är långt mycket vanligare än vad man kan föreställa sig, och att det finns till synes vanliga män som har fler än en fru. Men det är inte särskilt speciellt spännande att skriva om hur jobbigt dom här människorna har det när dom försöker få hem och hus att gå ihop med 22 barn under samma tak. Det skapar inga löpsedlar, det säljer inga tidningar. Att en 60 åring gifter sig med en flicka gammal nog att vara hans barnbarn är dock en given storsäljare. Illustrerar inte luckorna som finns i många människors medvetande kring saker som kan tyckas så uppenbart självklara, att det som det inte skrivs om inte har hänt, och förmodligen inte kan hända?

Trisslottshelveteskapet må vara en sak, som jag i det tysta kan svära lite över. Men nu har jag nåtts av beskedet att en av de deltagande på julafton lider av någon form av mundiarré som kommer på äldre dar, och därför kan häva ur sig i stort sett vad som helst. Mamma, som har lite mindre bröst än jag, har fått höra att hon har stora tuttar. Och har av just den anledningen varnat mig för att jag kan räkna med att få höra något liknande. Inte för att det kommer vara varken första eller sista gången någon får för sig att anmärka på mina tuttar. Som jag vet är stora, och som jag vet syns och märks mer än vad jag tidigare har förstått. Jag har till och med fått höra att dom talar ett eget språk. Det talas om dem, men i det tysta. Därför kanske jag borde se det som uppfriskande att någon faktiskt säger som det är, även om personen i fråga påpekar något jag sedan länge redan vet.

Highlander som Highlander

När jag växte upp kände pappa att han hade något slags ansvar för min popkulturella allmänbildning. Därför repeterade han så fort tillfälle gavs, som ett mantra vissa saker. Så fort en låt, som var ledmotivet till någon film för typ hundra år sedan, spelades på radio, kunde han börja tjata om vilken film den var med i, vem som regisserat filmen, vem som spelade huvudrollen och hur filmen slutade. Typ.



Därför fick jag också, varje gång serien Highlander visades på Svt någon gång i början på 90-talet höra att det ursprungligen var en film med Sean Connery, att det var Queen som gjort ledmotivet, att Freddie Mercury var bög, dog i aids och var ihop med en balettdansös. Han hade en viss osviklig förmåga att sväva ut, leka associationsleken. Något som tycks ha smittat av sig. Jag minns i alla fall att jag fann det ganska störande. Allt jag ville var ju att kolla på Highlander, och det i fred.

Helt Kokkos julkalender Lucka 22 Kaspar i Nudådalen

Per Oscarsson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom i en och samma adventskalender. Och en adventskalender till på köpet. Helt otroligt!

Mamma låg på sjukhus över helgen. Hon ringde mig och var mer än lovligt uttråkad, och trots att jag var både trött och bakis försökte jag ruska liv i mig själv för att få tiden att gå lite snabbare. Då lät hon inte alls särskilt sjuk, men när hon ringde för att berätta att hon skulle få åka hem lät hon närmast döende. Och det är självklart att alla tror att hon är det. Jag och alla andra som fått höra att hon är sjuk tror att hon fått cancer, så det enda hon får göra när hon pratar med folk är att påpeka att hon inte har cancer, att hon inte är döende, utan att hon bara har en inflamation. Hennes fästman, som har klarat sig utmärkt utan henne i 50 år, har nu blivit närmast suicidal av bara tanken på att mamma skulle kunna dö, och frågar sig flera gånger dagligen hur han skulle klara sig utan henne. Vi pratar om en vuxen man här. Som påstår att han inte kommer klara sig utan min mamma.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 21 Kvarteret Skatan Ulf firar jul med Kristina

Fulträsk? Munhåla?

När dialogen blir en monolog

Det finns en Rockystripp som går ut på att Rocky pratar i telefon med någon och sedan lämnar telefonen varpå människan bara fortsätter att prata och prata och prata och inte märker att Rocky inte längre lyssnar, och så börjar han och den han pratar med resonera kring hur självupptagen man om möjligt måste vara för att överhuvudtaget orka strunta i att man inte får något samtalsstöd.

Samma sak har nu kommit att drabba msnandet. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att konversera med någon som varken vill eller kan svara, och bara fortsatt min svada. Andra gånger kan jag komma tillbaka till datorn efter att ha varit på toaletten och upptäckt att jag tydligen pratar med någon, men inte insett detta förrän efter tio minuter, eller mer.

Man kan tycka att någon borde märka om samtalsstödet saknas, men på internet är det mer eller mindre omöjligt att veta om det verkligen sitter någon i andra änden av bredbandet och faktiskt tar till sig av det man säger. Det är här någonstans dialogen blir en monolog. Man tror att man pratar med någon, men det visar sig att man pratar till någon. Någon som inte lyssnar, och inte ens är i närheten för att kunna göra det.

Helt Kokkos julkalender Lucka 20 The Darkness Christmas time ( Don't let the bells end)

Inte nog med att jag ska fira jul med en familj som köper trisslotter med varandra. Just detta trislottsköpande är en gammal tradition och tydligen förutsätts det att jag ska delta i denna. Samtliga deltagande skall köpa lotter för 150 kronor till var och en av de andra gästande. Jag blev nästintill upprörd när mamma berättade detta. Eftersom vi är sex personer, och jag då förväntas att köpa till fem andra personer, skulle det innebära att jag skulle behöva köpa trisslotter för över 750 kronor. Aint no way in hell att jag ska lägga närmare en tusenlapp på trisslotter till folk jag knappt känner. Inte ens i juletid. Nog för att det vore kul att få trisslotter och sen kamma hem storkovan. I synnerhet eftersom alla lotter blandas ihop och man inte vet vems lott man får, och därför kanske vinner på sin egen. Jag har dock lyckats förhandla mig ur detta, och behöver endast köpa en trisslott var. Tack och lov!

Allt godis i min kyl har börjat ge mig mardrömmar. Det började med att jag drömde att jag smällde i mig den gigantiska låda med knäck som ligger i frysen. Och i natt drömde jag att jag drack sirap. För knäck är ju egentligen bara en annan form av sirap. Typ.

Vad är rättvisa

Nu har de flesta på mitt jobb fått sin julklapp, och genast börjar diskussionerna om vad som är rättvist och inte, vem som borde få vad och för hur mycket. Själv förstår jag inte hur folk orkar. Jag håller käften och är tacksam. Det är såna här gånger man önskar att folk valde sina strider. Vår arbetsmiljö suger exempelvis stor fet äcklig hästpung men sist det fanns möjlighet att vädra åsikter om arbetsplatsen var jag nästan helt ensam om att göra det. Kanske för att folk sparade på krutet till att senare kunna gnälla om julklappen. Förra året tyckte folk att skillnaden mellan vad dom som var extraanställda och dom som var fast anställda fick var för liten. Därför har värdet mellan vad de olika får ökat i år. Men eftersom en extranställd kan jobba nästan lika mycket som en fast anställd har det nu i år istället förts fram resonemang om att alla rimligtvis borde få samma, och att det vore det mest rättvist. Men vad som är mest rättvist är som sagt väldigt subjektivt. Själv är jag som sagt rätt tacksam, och nästan provocerad över hur bortskämda folk är som ens tar sig tid att tänka på sånt här.

Jag har en arbetskamrat. Det känns som att den här människan inte gör annat än gnäller, dag ut och dag in, timme in och timme ut. Av någon outgrundlig anledning är de kunder min kollega alltid får fittor, bittra jävlar, och så sjuuuukt bitchiga. Aldrig kan det ha något att göra med att min kollega kanske inte alltid är på helt strålande humör. Aldrig. Det är alltid kundens fel. Jag börjar bli så ofattbart trött på att lyssna på den här människan att jag nu kategoriskt undviker denne, de få gånger vi jobbar tillsammans. Bara att vara ens i närheten tar mer energi än vad man kan föreställa mig, och då mitt jobb bitvis kan vara mer slitigt än vad man kanske kan föreställa sig, behöver jag all energi jag kan få.

Inte nog med att den här människan är så duktig på att fokusera på hur jävla dumma i huvet somliga av våra kunder är, som genom ett trollslag tycker helt plötsligt alla som sitter i närheten också det, och så gör man inget annat kvällen igenom än att gnälla på hur korkade alla som ringer in till oss måste vara. Och det är inte särskilt roligt om man har ett åtta timmar långt arbetspass framför sig.

Min kollegas agerande och attityd har dock fått mig att undra över hur det kommer sig att somliga människor tycks sakna förmåga att rannsaka sig själva. För egen del kanske jag gör det lite för ofta, men det är dock något som jag börjat göra först på senare år, just för att jag varit fången i en bur där jag skyllt allt som händer mig på alla andra utom mig själv. Och det är kanske därför jag blivit mer uppmärksam på hur vissa i min omgivning tycks sakna förmåga att göra det samma. Men det kanske inte bara är av ondo, det påminner mig om att jag själv kanske borde göra det .

Vad är grejen: X effect

X effect går, av vad jag har förstått, ut på att ett gammalt par återförrenas i ett hotellrum för att se om dom har känslor kvar för varandra. Detta medan deras nya respektive kan följa allt i ett intillliggande rum, detta genom teknik som avslöjar vad paret gör och var. Jag antar att programmet är tänkt att vara lite spännande och kittlande, och bygger på den förutfattade meningen att "alla" någon gång funderar på varför dom gjorde slut med sina ex, och om det föregående förhållandet kanske ändå inte var lite bättre än det nuvarande.

Det är det här jag inte förstår. Det finns väl så gott som alltid en rimlig förklaring till varför man väljer att göra slut? Varför då ens tänka tanken att det finns en rimlig chans att man ska hitta tillbaka till varandra? Jag tycker det är helt befängt. Det är väl klart som korvspad att man under rätt omständigheter(Läs sexigt, sensuellt lyxhotell) kommer känna sig dragen till sin före detta. Det är ju bara för att allt är så enormt välbekant. Det är som att man får sitt förra förhållande tillbaka, utan alla dom dåliga delarna. Mtv skulle väl aldrig få för sig att påminna paren om hur mycket dom bråkade, om vilka helt töntiga saker dom grälade, och hur illa dom emellanåt kom överrens? Det skulle inte bli särskilt bra tv. Men det blir å andra sidan inte X effect heller.

Helt Kokkos julkalender Lucka 19 Adolphson och Falk Mer jul

Det är så skönt att Dominika reder ut det här. Även om det innebär att jag med hennes mått mätt är alkis. Men eftersom jag är finne är det kanske inte så jävla konstigt. Jag säger inte det för att på något sätt ursäkta mitt beteende, men med min släkts trackreckord är det en fullkomligt rimlig förklaring till varför jag nog av vissa skulle kunna uppfattas som lite lätt alkad. Jag orkar inte gå in på hur många i min släkt som har missbruksproblem, men kan väl påpeka att det är tillräckligt många för att jag, liksom många andra i min familj, ligger i riskzonen.

Och inled oss icke i frestelse

Jag har gjort vad som känns som ett ton julgodis, och detta utan att smaka så mycket som ett endaste litet kryddmått. Vi snackar nada, inget, noll smetsmakning. Och då har jag gjort tre satser knäck, två satser ischoklad och tre satser kola. Jag tar upp detta bara för att skryta med min enorma viljestyrka, men också gnälla lite över hur jävla jobbigt det är, för nu börjar jag bli så sjukt jävla sugen på allt jag gjort att det knappt finns ord att beskriva. Jag har lovat mig själv att inte äta något julgodis eller annat sött eller onyttigt innan julafton, och även om jag inte tvivlar på att jag kommer lyckas hålla detta löfte, börjar det blir svårare och svårare ju närmare jul det lackar. Framförallt för att gottegrisen i mig tycker att jag ju lika gärna kan börja nu. Varför inte liksom? Gottegrisen tror också att jag kan hantera mitt sockerberoende och försökte igår övertala mig att äta de tolv bitarna mintchoklad som blev över efter att jag gjort ischoklad, och det genom att intala mig att jag ju skulle kunna hålla mig till bara de tolv bitarna, och strunta i den fulla plåten med färdig ischoklad. Nu känner jag mig själv tillräckligt väl för att veta att det inte kommer hända. Så därför lät jag bli.

Till detta kommer alla frestelser på jobbet. Helg efter helg har det nu bakats upp julfika med saffranslängd, pepparkakor, glögg, ischoklad och lussebullar, vilket fått folk att bli sockerhöga nog att orka hela natten igenom. För egen del håller jag mig till mandariner, om jag inte råkar sitta mitt emot min kollega som är allergisk och närmast svimmade av syrebrist för att jag råkat skala några för många i hennes närhet. Eller passionsfrukt. Mandel. Det är ju verkligen supergott. Super.

Nu försöker gottegrisen förhandla sig fram till att jag kan få tjyvstarta på söndag, då jag kommer sitta på en buss hela dagen. Då tycker gottegrisen att jag gott kan få smaska lakritskola, knäck och ischoklad så det står härliga till. Men tyvärr känner jag mig själv tillräckligt väl för att veta att där jag inbillar mig att godiset kommer räcka hela vägen till Borås, kommer det på sin höjd räcka till Gnesta.

"Det är inte min tur"

Det är inte din tur att handla mat, så det finns ingen mjölk hemma.
Det är inte din tur att diska, så det finns inga rena skedar.
Det är inte din tur att gå med soporna, så det luktar jävligt illa.
Det är inte din tur att betala räkningnarna, så kravbreven växer på hög.
Det är inte din tur att byta sänglakan, så hela sängen är full med kvalster.
Det är inte din tur att byta glödlampan på toaletten, så du skiter i mörker.
Det är inte din tur, men vems tur det är vet du inte, så då blir inget gjort.

Helt Kokkos julkalender Lucka 18 Destinys Child

All work and all play

På ett normalt jobb jobbar man lite med ditten och datten. Folk frågar med vad och man kan inte riktigt ge något vettigt svar. På mitt jobb, som är så långt ifrån normalt man kan komma, sitter jag och googlar varenda adress som innehåller personnamn. Vem fan var Budde? När levde Anna Skytte? Vad är en Guttorm? Varför uttalar människorna som bor på Thespisvägen det så konstigt? Borde jag veta vem Ragnar Östberg var? Och vad betyder Styckjunkare? Lästmakare? Luntmakare? Repslagare? Fortsättningsvis förvånas jag över att folk på allvar tycks tro att jag inte kan stava till Sten, Ek, Skog, Gren eller Lund.

Jazmine, jag tycker du ska glömma honom och bli ihop med mig. Nu!

Update:
Förstärks inte intrycket av att älskarinnan måste vara en riktig jävla slampa, av att hon glömt trosorna? Jag förstår inte riktigt detta. Hur kan man glömma trorsorna? Har älskarinnor dubbla par med sig när dom åker över och knullar lite? Örhängen, armband och all annan jävla möjlig skit köper jag. Men trosorna?

Aftonbladet har inte mindre än två julkalendrar. I den ena radar Erik Niva upp oförglömliga Premier League ögonblick. Det har jag verkligen ingenting emot, i synnerhet eftersom ögonblicken finns länkade i form av visuella klipp. Men Markus och Mattias Larssons julkalender som räknar ner de 24 bästa jullåtarna är nog det mest bajsnödiga jag träffat på. I ett försök att locka läsare hakar man på hela kalendergrejen, utan att fråga sig ens för en sekund om det man gör är särskilt bra eller lockande. Och det är varken det ena eller det andra. Att läsa om musik kräver ett visst intresse, men det kräver också att man gör det med viss finess. Här får man bara en trött upprapning av jullåtar, och även om killarna tycks göra sitt yttersta för att beskriva låtarna får jag inget som helst grepp om hur låtarna låter. Vilket väl borde vara meningen. Det är helt enkelt helt jävla meningslöst att utan länkar till låtarna själva, rada upp jullåt efter jullåt. Det spelar ingen jävla roll hur bra låtarna är, om man ändå inte kan lyssna på dem.

Apropå en artikel i City, skriver Axel Björklund på DN På stans blogg om andra sätt att med hjälp av mobiltelefonen öka säkerheten när man går hem sent. Ett av förslagen går ut på att ta en bild på sig själv och sitt sällskap och mms:a detta till någon kompis, detta för att förebygga att sällskapet senare gör något dumt, då denne ju finns fångad på bild. " Du får följa med hem, men jag ska bara ta en bild på oss först så du inte får för dig att våldta mig" Men hallå. Dna, och fingeravtryck kanske också när vi ändå håller på. Som kille( ja det är väl oftast en man) skulle jag bli väldigt förolämpad om tjejen jag följer med hem tar en bild och skickar vidare bara för att jag inte ska få för mig att göra något. Faktum är att det nog inte finns något mer avtändande, än att ens partner ens tänker tanken att jag skulle kunna förgripa mig på denne.

Remember my name

Att komma ihåg någons namn är väl närmast det minsta man kan begära av någon som utger sig för att vara intresserad av en? Jag måste vara ofattbart jävla uttråkad som, trots att han glömt mitt namn, och inte var smart nog att kolla det på fejan, ändå gick med på att träffa honom. Då efter att jag sagt åt honom att kolla på just fejan, något han sen inte fann tillförlitligt då han själv inte uppger sitt riktiga namn där, för att han är rädd att folk då kommer googla honom, vilket också någon tjej velat göra, för att se om han fanns i brottsregistren. Så nu är han världens mest paranoida människa och tror att alla vill veta allt om honom, när dom i själva verket kanske bara är lite nyfikna. Men paranojan gör ju folk desto mer intresserade, då kanske man börjar tro att han faktiskt döljer något.

Nåväl. Han glömde mitt namn, och detta klämmer han ur sig efter att vi msnat i tre dagar. Till skillnad från mig som aldrig skulle erkänna en sån sak, utan bara låtsas som det regnar. Jag tog dock inte hans minneslucka så hårt som jag hade förväntat mig att jag skulle, och det kanske säger en del om hur intresserad jag är av den här killen. Men framför allt har jag väntat mig att något sånt här ska hända enda sedan jag i somras hookade med en kille jag nästa dag glömt namnet på. Payback´s a bitch, and it aint me.

Helt Kokkos julkalender Lucka 17 Janice Dickinson Twelve days of Christmas

Fan vad hon sjunger falskt.

Skägg. Jag har flera gånger hävt ur mig att jag älskar det. Men nu får jag äta upp det, och skägget jag hatar, nämligen det Kevin Tod Smith tidvis bär i rollen som Ares i Xena Krigarprinsessan. Det är så in i bomben fult att jag nästan, jag säger nästan, blir arg av att se det. Skägget som Ares har illustrerar manlig fåfänga i ett mycket fint nötskal. När manlig fåfänga slår över från att vara macho, dvs sexigt och mycket tilldragande, till att bli fruktansvärt motbjudande. Försök själv komma fram till hur lång tid en vanlig man skulle behöva ägna åt att ansa stubben för att få fram dom där två strängarna. I dont want to know!

Hybris

Det är verkligen sorgligt att somliga människor tycks tvivla så mycket på sin egen förmåga, att de inte vågar anta utmaningar, av rädsla för att misslyckas. Eller kanske av rädsla för vad som kan hända om dom utvecklas, av rädsla för förändring. Av rädsla för det obekanta och nya, väljer dom det sedan länge så välbekanta. Kanske är dom förtjusta i känslan av att behärska något, känslan av att vara bra, utan att fråga sig själv om det inte är ganska självklart att dom är det, då dom är överkompetenta.

Men sen finns det dom som lider av ren hybris. Som så gärna vill vara bra, så gärna vill behärska något, att dom ger sig i lag med saker dom inte klarar av. Och det är ju just risken för att uppfattas som en sådan, som dem som står och stampar på samma ställe, inte tar nästa steg. Det är verkligen en balansgång, och en mycket intressant sådan, just för att den säger så mycket om hur bra eller dåligt någon känner sig själv. För vissa handlar det inte om att dom vill ha utmaningar, utan om att dom besitter en enorm övertro på sin egen förmåga. Dessa människor blir alltid lika arga och provocerade av sanningssägare som försöker intala dem att kanske inte avancera i den takt dom själva skulle önska. Men dom borde kanske bli lite mer ödmjuka, och bättre på att lyssna.

Helt Kokkos julkalender Lucka 16 Kurt Olssons damorkester Mössens julafton

Imorse när jag vaknade insåg jag att det fattades något i mitt liv. Att mitt liv fram till denna dag känts så tomt och meningslöst. Men så hittade jag denna blogg, och insåg att det är precis vad Sverige behöver just nu. En rumpblogg. Verkligen helt underbart. Mitt liv kommer aldrig mer bli sig likt. Det är nu närmast fulländat!

Lovlig Lucia

Jag kan inte låta bli att fråga mig om det kanske var meningen att ett gäng knappt könsmogna tjejer skulle lussa för Sveriges värsta sexbrottslingar. Detta eftersom Anne Marie Dahlgren inte tycks se några som helst problem med uppträdandet. Och tacka fan för att det är en uppskattad tradition, det är ju fan som att ge en matmissbrukare nyckeln till Maraboufabriken. Bara i Sverige, bara i Sverige !

Helt Kokkos julkalender: Lucka 15 Kvarteret skatan Johan är tomte

Helt Kokkos julkalender Lucka 14 Pelle Svanslös

Vissa julkalendrar är verkligen så bra att man önskat att man varit lite yngre när dom gick, så att man fått uppleva den där magin man föreställer sig att dom besitter.

Snacka om internhumor, men fan vad roligt det är!!!

Karolina Ramqvists senaste krönika i Dn är helt klart läsvärd. Hon tar upp ett fenomen jag själv funderat på många gånger. Just det faktum att censur gör barn och ungdomar mer uppmärksamma på snusk och annat, än vad dom annars skulle vara, och att det alltid finns en risk att dem som censurerar i sin iver att tolka slang och ungdomsspråk övertolkar och läser in snusk och annat, som i själva verket inte finns där. Det behöver man för fan inte vara ett barn för att undgå. Jag vet inte hur många gånger jag själv förvånats över vad det är jag egentligen jag går och sjunger och nynnar för mig själv, snusk eller inte.

Vad kallades ringfingret innan det fick benämningen ringfinger? Eller har det varit ringfingret sedan tidernas begynnelse? Rätt sjukt i så fall. Och ja, jag är bakis.

Helt Kokkos julkalender Lucka 13 Boyz II Men ft Kenny Rogers The first of Noel

Varför väntar vissa killar till tjugo minuter innan stängning med att prata med mig? Jag kan för mitt liv inte inbilla mig att det är något positivt, även om en del av mig rabblar ett mantra som går i stil med att dom bidat sin tid och samlat mod för att jag är så betagande vacker och absolutely fucking gorgeous. Istället föreställer jag mig att det beror på ren desperation. Jag har sett den här desperationen i så många färger och former, anta så många gestalter. Människor som tycker att en utekväll är misslyckad om dom inte lämnar klubben med i alla fall minst ett nummer. Att samla nummer är målet med kvällen. Och sen om dom står där utan medan kompisen går och hämtar jackan i garderoben, då sprider sig paniken.

En kille väntade inte ens till strax innan stängning, han kom fram efter att klubben stängt och sluddrade ur sig att jag hade fina ögon, och att han inte vågat komma fram och prata tidigare. I dont buy in to that crap! Han har ju för fan haft hela jävla kvällen på sig. När vi sen börjar med omaket att byta nummer, försöker han diskret förklara att han inte har sin mobil med sig, vill att jag ringer hans kompis istället och ger mig sedan en lapp med ett 08nummer, som jag senare kan konstatera går till en kvinna han delar efternamn med, men som är minst trettio år äldre, och med allra största sannolikhet är hans mamma. Varpå lappen åker i papperskorgen, och jag inte ägnar honom en tanke till.

Samtdigt är det smart, för att inte säga nästan slugt att vänta till in i det sista med att ge bort eller be om någons nummer. För då minimerar man risken att männsikan i fråga upptäcker att man är tråkig. Man hoppas på att ens yttre väcker tillräckligt mycket nyfikenhet och intresse, för att människan i fråga inte ska upptäcka att man egentligen är ganska ointressant. Något man kanske blivit varse, hade man utbytt fler meningar än tre.

Veckans vardagshjälte

Igår när jag åkte nattbuss lät chauffören en tjej som vände upp och ner på sin väska utan att hitta sitt kort åka ändå. Och sen plockade han upp en kille som försökte springa ifatt bussen på Vasagatan också. Börjar jag bli gammal som blir rörd av sånt här? Personligen upplevde jag att tiden stannade, situationen blev påtagligt lik trisslottsreklamen . "Plötsligt händer det". Det finns vettiga människor i Stockholms lokaltrafik.

Helt Kokkos julkalender Lucka 12 N´sync Oh Holy Night

Jag ska fira jul med en familj som köper trisslotter till varandra, som byter trisslotter med varandra i julklapp. Visserligen gör detta själva processen att köpa julklappar väldigt snabb och enkel, men julklappsutdelningen kommer bli en lika tråkig historia. För att inte tala om hur dålig stämning det kommer bli om någon råkar vinna. Det är därför jag förmodligen aldrig kommer köpa en endaste liten lott till någon, varken i födelsedagspresent, julklapp eller någon annan slags gåva. The gift that keeps on giving? Ja, jag skulle vara bitter för resten av mitt liv om den jag gav en lott till vann ens så lite som en hundring. Och det är ju så ofattbart fantasilöst. Finns det något annat som andas brist på fantasi som att ens överväga att köpa någon en lott? Ba oj, jag ska visst handla en present också, men det är inget annat än tobaksaffären som är öppen så det får bli en trisslott? Jag är en tråkig tråkig människa som inte har någon som helst lust att lägga tid på att fundera ut personliga intressanta julklappar åt mina vänner och bekanta, dom får helt enkelt nöja sig med trisslotter. Jag klarar inte av våndan av att inte veta om folk är nöjda med vad jag köpt, så då köper jag något jag vet att dom garanterat, i allra flesta fall kommer bli djupt missnöjda med, och kanske i extrema undantag kan bli jättenöjda med. Om jag inte kan göra dom nöjda, lika bra go all in och vara medveten om hur jävla besvikna dom kommer bli när det inte gömmer sig något annat i det där kuvertet en usel jävla nilott.

Helt Kokkos julkalender Lucka 11 Tommy Körberg & Sissel Kyrkjebö Julen är här

Men ja, jag sjöng den tusen gånger på musiklektionerna i grundskolan, och nej, jag tröttnar aldrig! Nepp, no, det går inte att tröttna på denna låt. Och ja, ni får stå ut med ett töntigt youtubecollage gjort av någon förståndshandikappad stackare.

Och den här tjejen råkar överhöra något i tunnelbana. Var är världen på väg?

Reaktionärt inlägg, känsliga läsare varnas

Fan vad synd det är om Arne. Rullstolsbunden är han, och inget sex får han. Men Internet gör ju det mesta möjligt, så varför inte bege sig ut på jakt efter lite "vänner"? Även om dom så råkar vara tjejer som är långt ifrån byxmyndiga, och till på köpet försöker sälja sex? Hm. Inte nog med att det är brottsligt att ha sex med mindreåriga, att dessutom köpa sex av dem måste väl ändå klassas som ännu mera brottsligt? Jag vet att jag förmodligen låter som världens i särklass mest cyniska människa, men det är tamefan rätt åt Arne och dom andra äckelgubbarna att dom blivit hotade och rånade. Okej att det kanske är lite långt att mordhota dem, men jag tycker fan inte synd om Arne. Det gör jag inte. Och jag förstår inte varför någon av oss ska göra det. Det är Arne och hans medbrottslingar som är the bad guys here. Är det verkligen så svårt att förstå. Jag upprepar, dom försökte köpa sex av småbrudar. Om det inte vore för att någon är smart nog att starta sitt eget lilla medborgargarde med syfte att sätta dit äcklon som Arne, så skulle Arne kanske träffat en riktig trettonåring som ville ha pengar så hon kunde ladda sitt kontantkort. Men det känns skönt att sexköparen äntligen har fått ett ansikte. Tyvärr lever han ju verkligen upp till bilden av en typisk sexköpare som ensam, gammal och handikappad. Och eftersom var sjätte svensk man köpt sex går det ju att räkna ut med lilltån att sexköpare kommer i alla sorter, inte bara handikappade gamlingar.

Det heter inte närmare sagt. Det heter närmare bestämt. I snart en vecka har jag gått och retat mig på detta. Om jag sökt hjälp? Frågan är väl om det finns hjälp att få, mot vad det nu är jag lider av.

Idealism

Det är viktigt med ideal. Det är viktigt att ta sig tid att tänka över vad som är det ideala. Det är viktigt att veta varför man tycker att det man tycker är idealt, är idealt, även om det så bara är för att det inte är som man inte vill att det ska vara.

Ett högaktuellt exempel är den ideala fickkalendern. Den ideala fickkalendern är i A2format, i spiralblock, en dag per blad, ett gummiband som slår ihop pärmarna, gärna i svart. I år fanns denna inte att införskaffa, jag får därför nöja mig med en nästan fullgod ersättare som saknar det där gummibandet, vilket innebär att bladen i nästa års kalender kommer bli misshandlade om boken ligger med pärmen mot väskbotten och något av misstag skulle råka slå upp den.

Eller den ideala lägenheten, med en hyra på under 3000, gärna över 20 kvadrat, kokvrå, med vettiga garderober, dvs fler än tre mikroskopiska sådana i hallen.

Det ideala kan vara ouppnåeligt, men det har mindre betydelse, så länge man i alla fall strävar efter att nå sina ideal.

Helt Kokkos julkalender Lucka 10 Trolltider

Ja, jag är egentligen för ung för att ha sett Trolltider första gången det sändes. Men när det gick för vad jag tror det var andra gången så var jag i helt perfekt ålder. Trolltider har gjort ett mycket stort intryck på mig och förmodligen färgat min popkulturella smak mer än väg jag kan föreställa mig. Än idag kan jag med fnysning kolla på barnprogram och konstatera att det inte alls kan mäta sig med magin som från första stund infinner sig när man kollar på Trolltider. Men sen att det förmodligen beror på den barnsliga förtjusningen jag har över att saker i normalstorlek är helt gigantiskt, vilket är väldigt vanligt i barnprogram och nog är en av anledningarna till att vissa barnprogram är mer populära än andra (IDENTIFIKATION, är ju en helt annan femma.

Sånt här sitter jag och kollar på när det är lite att göra på jobbet. Vad gör ni?

Det är minst sagt skrattretande att gå på visning i Stockholm. Nu är Stockholm den enda stad jag ens bemödat mig att gå på visningar i, för jag räknar inte hur jag var tvungen att valsa runt med farsan och Monica på husvisningar på 90-talet, men ändå. Det som är allra mest skrattretande är hur folk i min egen ålder har med sig mamma eller pappa på visningen. Alltså jag dör! Det är ju så pinsamt. Torkar dom din rumpa fortfarande också? Men man får väl ändå applådera deras beslut att i alla fall ge sig ut på bostadsmarknaden. Med tanke på att mamma alltid finns på armlängds avstånd, kan det inte vara en dag för tidigt. Även om min mamma och pappa bodde i Stockholm, skulle jag aldrig ens överväga att ta med dem. Skulle jag fråga pappa skulle han bara skratta, och sen sitta ute i trapphuset medan jag gick på visningen, och med varje fiber i sin kropp visa sitt ogillande över att jag släpat med honom. Mamma skulle försöka vara duktig och ställa frågor hon tror är vettiga men som ingen kan ge ett vettigt svar på. Så jag skulle helt enkelt låta bli. Jag gör verkligen mitt yttersta för att upprätthålla myten om mig själv som en självständig kvinna, och att då släpa med päronen vore ett enormt svek mot mig själv. Jag vill i alla fall inbilla mig att jag kan fatta egna beslutm, oavsett om det i slutändan innebär att jag rådfrågar mamma och pappa. Ett självförakt lik väl, men ett väl maskerat sådant.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 9 Kvarteret skatan Julstrumpa

Magdalena, inte Maggan

Inte för att det kommer som någon direkt överraskning, men det är nu bekräftat att Magdalena Ribbing verkar till synes humorlös. Hon tycker nämligen inte om att bli kallad för Maggan. Uppskattar helt enkelt inte att människor tar sig friheten att lite skämtsamt kallar henne för Maggan. Hon heter ju Magdalena, för bövelen. Men Maggan! Kom igen, slappna av! Är det verkligen hela världen om någon kallar dig för Maggan? Är det verkligen något att reta sig på? Jag köper att det kanske är respektlöst att fortsätta göra det om man blivit tillsagd att sluta, men jag tycker nog Maggan är lite överkänslig.

Men så retar jag mig ju på nästan allt Maggan tycker, tänker och tar sig tid att skriva om i DN. Det är väl inte heller någon överraskning. Att hon sedan i spalten jag länkat till ovan bara exemplifierar med svenska namn, med ett undantag, från överklassen, retar mig nästan ännu mer. Kan du uttala Narkiniemi? Jag antar att Maggan skulle ursäkta sig med att hon är svensk och omöjligt kan veta hur man uttalar Narkiniemi. Av precis samma anledning har jag svårt att veta hur jag man uttalar Ohly, och det är just det är hennes von oben attityd när det kommer till sånt här som är allra jobbigast. Hon verkar fullkomligt omedveten om att sådan här frågor innehåller maktförhållanden som handlar om klass och etnicitet, eller så vet hon det och vill helst inte låtsas om det. Det här är vett och etiktt, punkt och slut. Det här är oberoende av tid och plats och om du hävdar motsatsen har du fel. Jag vägrar bara köpa det.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 8 Sunes Jul Julbaket

Stalkin me, stalkin you

Varje gång jag ska inleda ett nytt blogginlägg så går det åt minst fem minuter åt att hitta en vettig inledning som inte börjar med "jag". Att undvika jag som inledande fras, gör att jag kan fortsätta leva i villfarelsen att jag inte är en lika självupptagen, egocentrisk människa som resten av bloggosfärens alla åttiotalister, som praktiskt taget får mig att vilja spy galla, av sättet som dom helt ogenerat frotterar sig i just sin självupptagenhet och egenkärlek. Okej att jag säkert är lika egocentrisk och självupptagen som alla andra, men jag behöver i alla fall inte skylta med det. Just att jag tror att det har någon som helst betydelse, om man skyltar med det eller inte, är kanske allra mest talande.

Men det var inte detta som blogginlägget skulle handla om, jag ville bara illustrera hur svårt det är för mig att inleda ett inlägg då jag tycks ha blivit smittad av jagsjukan. Inlägget ska handla om stalkers. Och hur jävla vidrigt det är att människor inte vågar säga ifrån. En jobbarkompis till mig har en granne som är mer eller mindre bindgalen. Han bokar tvättstugan efter eller före henne för att få chans att träffa henne, så nu har hon börjat boka den mellan två andra grannars tider bara för att slipa se honom. Han har uppvaktat henne med en trätulpan, då han av en fest hon hade, kunde gissa att hon fyllde år. Vidare har han skrivit brev och i största allmänhet gjort anspråk till utnämningen grannskapets psycho of the year. Vad gör min kompis? Ingenting. Hon anpassar sig. Försöker säga till på ett snällt sätt, för hon vill ju inte såra honom. Är överdrivet hänsynstagande på ett sätt som gör att jag nästan går upp i bitar när jag hör henne berätta om det. Fuck. Det är ju han som är sjuk i huvet, det är ju han som ska be om ursäkt, det är ju han som ska lämna henne ifred. En annan tjej jag pratat med vittnar om precis samma sak. Hon har till och med blivit hotad, men vill inte polisanmäla för att det kanske bara blir värre då. Att den stackars lilla oskyldiga stalkern kanske bara börjar må ännu sämre då. Menar du verkligen allvar? Han kränker din integritet, inkränktar på ditt liv? Och du är den som ber om ursäkt? Är inte det här en form av väldigt konstig självdestruktivitet? Som vi gjort till regel i Sverige, för att inte säga världen? Borde vi verkligen inte lära kvinnor att säga ifrån? Lära dem att våga säga ifrån? För vad är det som gör att vissa är så rädda för följderna av sitt eget agerande, att dom är beredda att riskera sina egna liv för att slippa? Har dessa män verkligen sådan makt? Eller är det tilltron till att det man gör när man säger ifrån, inte kommer ha någon som helst verkan, är så liten, som gör att man låter bli? Det är ju i så fall en skandal.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 7 The Ramones Merry Christmas

Ikväll visar femman TicTac och någon timme senare visar trean en av dom i särklass bästa filmerna genom världshistorien, Jackie Brown. Ska jag zappa mig igenom dem? Ja, det är väl högst troligt att det i slutändan slutar med att jag gör det samtidigt som jag ligger i sängen med datorn framför mig och slösurfar. Detta eftersom jag sett bägge filmerna säkert en triljon gånger. Men det var verkligen toklänge sedan jag såg någon av dem från start to finish, och jag önskar att jag inte vore så jävla rastlös utan kunde finna mig i att bara sitta still under en hel film för en gångs skull. Sen om jag orkar så kanske jag ska ge mig i lag med att se La Bamba också, som börjar typ tio i tre och slutar halv fem, bara för att jag den senaste tiden haft sjukt svårt att somna i någorlunda vettig tid. Jag älskade La Bamba när jag var liten, såg den på tok för många gånger. Det börjar bli dags att se den igen tycker jag, om inte annat så för att se om den är så bra som jag kommer ihåg.

Eveliina och vattenbufflarna

Jag har börjat simma. Samma vecka som snön kom fick jag tjockångest och var tvungen att komma på ett alternativ till joggingen, tills jag har tillräckligt med pengar att köpa ett gymkort, och simning is the shit. I vattnet är man lätt, även om man så väger hundra kilo eller runt åttio. Men även om man så är lätt som en fjäder, är det livkäl jobbigt att simma fram och tillbaka. Det uppfyller sitt syfte, om man säger så.

Men som med allt annat i mitt liv, så har jag så klart hittat ett gigantiskt aber. Det är vattenbufflarna, som jag kallar dem. Jag hade ju hundra vändor på mig att hitta på ett vettigt smeknamn, och det stod mellan vattenbufflarna och sjölejonen. Vattenbufflarna är män i pensionsåldern som tror att dom fortfarande är runt trettio och lika snygga som då, och som också växt upp under föreställningen att dom äger världen. Vilket dom ju gjort. Fram till nu. Jag förstår att det är skitsvårt för dem att köpa det här med hänsynstagande och respekt när dom aldrig behövt visa något i hela sina liv, men herregud vad dom provocerar mig. Dom har en mental ålder på typ fyra. Jag skämtar inte. Vi pratar vuxna män som när dom är i en bassäng med andra vuxna människor hoppar i från bassängkanten så att det skvittrar vatten åt alla håll och kanter. Jag vet att jag projicerar, men nog fan gör dom det för att få uppmärksamhet. En gubbe hoppade från trean, det är fan mer desperat än fjortisarna som hänger på snyggast.se, och deras urringningar blir ju bara djupare och djupare i takt med att poängen de får ökar. Så nu när ingen orkade bry sig förmodar jag att han hoppar från femman nästa vecka? Dom är ju så ofattbart jävla töntiga. Serrifuckingjöst.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 6 Mariah Carey All I want for christmas is you

När jag lyssnar på Paola Bruna på SR Metropol så kanske jag kan koncentrera mig på vad hon säger i typ en sekund. Sen tänker jag på att hennes ex hoppade från Västerbron och lämnade en unge faderlös.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 5 Kvarteret skatan Adventspel

Eftersom jag själv försöker gå ner i vikt, och vet både hur enkelt och svårt det kan vara, blir jag enormt provocerad av alla (tjejer) i min omgivning som påstår att dom försöker men inte ser några resultat. Å ena sidan gnäller dom som fan över hur tjocka dom är, men orkar inte gå och träna mer än på sin höjd kanske ett par gånger i veckan, och då bara för att få spatsera runt i gymmet i sina nya träningskläder, som dom köpt för att uppmuntra sig själva, och för att bli mer motiverade. Å andra sidan har dom noll och ingen karaktär och tror att den där lilla rundan dom gick i gymmet bara för att visa upp sig, rättfärdigar att dom samma kväll stoppar i sig godis till ett uppskattat värde av deras dagsbehov av kalorier. Dom tycks sakna förmåga att se samband mellan vad dom äter, och hur mycket dom tränar, eller så försöker dom inbilla sig att deras ansträngningar, hur små de än må vara, måste vara tillräckliga, utan att förstå hur dom hela tiden motarbetar sig själva. Jag undrar om dom här tjejerna i själva verket kanske vill vara tjocka. Och därför lyfter jag inte ens ett finger för att stötta dem, det är slöseri med min tid och energi att försöka få dem att förstå, då de inte själva vill. Dom tycks i alla fall inte vara så pass feta att dom inte klarar av att vara feta längre, dom står inte på randen till självmord på grund av sin övervikt, dom tycker det är värt besväret att se en hel veckas träning gå upp i rök bara för att dom blir sugna på en pizza på lördagkväll. Man kan givetvis fråga sig om dom överhuvudtaget behvöer gå ner, vilket är en högst objektiv fråga. Men det är inte det som retar mig, det är att dom gnäller så förbannat om att dom inget annat vill, då allt dom gör talar för det motsatta. Om dom verkligen skulle vilja gå ner skulle dom antigen ha gått ner för länge sen, eller så skulle dom ha rannsakat sig själva tillräcklgit för att inse vad som kommer krävas av dem för att nå målet, och sedan frågat sig om dom var beredda att göra det uppoffringar det skulle innebära, och sedan inte avvikt från planen för att nå dit. Inte ens för en pizza en lördagkväll.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 4 Rza Craig Ferguson Deck the halls

En annan sak som retar mig så sjukt mycket är folk som säger Rolandsvägen, eller ännu värre Rolandshovsparken, när dom menar Rålambsvägen, eller Rålambshovsparken. Okej om man gör en kul grej av det, men frågan är väl hur många som fattar att man gör en kul grej av det, och som inte bara tycker att man fullkomligt jävla dum i huvudet. För det är man tamefan om man säger Roland! Åh, alla dessa korkade jävla människor.

Den som inget frågar får ingenting veta

Av någon outgrundlig jävla anledning tycks alla i min omgivning komma till mig när dom undrar något. Vet du var hon sitter? Vet du vad han heter? Vet du var det ligger? Jag håller tamefan på att bli tokig. Vem har dött och utsett mig till det allvetande oraklet? Vem har som i ett trollslag gjort alla andra människor runt omkring mig till lata och oförmögna jävlar som inte vågar gå till källan, eller inte känner till det däringa google. Okej att jag är nyfiken, men jag är fan inte din personliga uppslagsbok. Har aldrig varit, kommer aldrig bli! Kom över din blyghet, det är ingen som kommer döda dig för att du frågar dem som vet. Och om det råkar vara det, så är det bara lite kosmisk payback för alla gånger du plågat mig med dina dumma jävla frågor.

Det är i synnerhet en sugga i min närhet som plågar mig med sitt ständiga frågande. Och jag är den sista som vet svaret på hennes idiotiska jävla frågor. Hon går i min dansgrupp och på mina danslektioner har jag fullt jävla sjå med att hålla reda på mig själv, mina armar,ben och trumsignaler, för att orka bry mig om huruvida vi börjar med höger eller vänster arm under koko, eller vänster ben i koko sans. Jag vet så klart svaret, men jag gör det utan att tänka på vilken arm eller vilket ben jag använder och att försöka komma fram till vilket bara för att hon vill, det ställer jag tamefan inte upp på. Fråga den som vet, den som gjort dansen, han som dansat dansen hela sitt jävla liv. Inte jag. Jag är bara en simpel jävla amatör. Visserligen en av dom bättre i klassen, men likväl bara en simpel amatör. Hon frågade inte bara tusen frågor om koreografin, som jag omöjligen kunde svara på. Hon undrade också om jag visste ifall vi som ska uppträda på julavslutningen var tvungna att betala inträde. Now, hur i hela jävla världen ska jag veta det? Asså jag får lust att slå henne i huvudet. Eller i alla fall ge henne en rejäl jävla utskällning och kalla henne dum och feg, eftersom det är precis vad hon är. Eller snarare en uppläxning av slaget du får väl fråga den som vet, inte mig. Men tyvärr är jag så jävla rädd för att uppfattas som mer än en bitch än vad jag redan är och försöker vara så snäll och trevlig som bara möjligt, även om mitt tålamod håller på att rinna all världens jävla väg med henne och hennes gelikar. Fast egentligen är jag nog mest förbannad för att hon är smart nog att fråga mig, då hon vet att jag inte kommer våga säga ifrån, utan snällt svara på hennes frågor så gott jag kan.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 3 Chris Rea Driving home for Christmas

Att köpa julklappar till sig själv

Första gången jag ens kom i kontakt med fenomenet att köpa julklappar till sig själv, var när jag för några år sedan läste att Ebba von Sydow skulle unna sig själv SATCshoeboxen för tio lax, så där bara för att. Jag reagerade oerhört reaktionärt och tyckte det var aslöjligt. Vad då köpa julklappar till sig själv? Hur jävla fånig får man bli? Det representerade en slags egocentrism som då provocerade mig något så oerhört. Då jag vanligtvis är en early adapter, eller i alla fall intalar mig själv att jag är det, är det lite förvånande att jag inte hakade på denna grej, men jag kan uppleva att man ju faktiskt köper julklappar åt sig själv mest hela tiden, året om, oavsett högtid. Varför bara göra det kring jul? Eller varför göra en grej av det runt jul, när man för jämnan lägger pengar på en själv? Jag har dock insett att hela grejen med julklappar egentligen mister sin poäng om folk börjar köpa det dom helst vill ha åt sig själva, istället för att låta någon annan ge dem vad de vill ha. Om man nu kan köpa det man vill ha själv, varför då låta någon annan ge? Är det tillfredställelsen att någon annan ger i sig vi är ute efter, väl medvetna om att vi själva kunnat köpa det vi ville ha, och då fått precis den stavmixer vi ville ha, istället för att få första bästa som moster hittade på Clas Ohlsson? Och är det för att det skänker större tillfredställelse att inse sitt eget oberoende, när man handlar åt sig själv, som vi handlar julklappar åt oss själva?

Jag känner att jag nog borde ha börjat anamma det här med att köpa mina egna julklappar för länge sedan, för det finns ingen som är mer petig med sina julklappar än jag. Jag kan ge min mamma väldigt utförliga instruktioner, och hon kan ändå misslyckas med att skaffa mig det jag vill ha, vilket gör att jag så gott som alltid blir besviken, hon blir ledsen för att jag är så otacksam och allt är helt misslyckat. Men tyvärr har jag saknat dom ekonomiska tillgångar det krävs för att kunna ge mig det jag vill ha, och då har jag fått nöja mig med det mamma, pappa och brorsan kunnat erbjuda. I år är det dock annorlunda. Det finns inget jag vill ha som jag inte kan skaffa själv, och det mer framgångsrikt än dem som vill köpa klappar till mig. Så därför avstår jag julklappar i år med just den motiveringen. Jag tänker inte köpa några julklappar heller, mer än några träd i Tanzania, och sedan ge bort sådant jag gjort ( läs julgodis) så då kan jag väl rimligtvis inte kräva något i gengäld?

Till mig själv tänker jag därför köpa: Kläder, digitalvåg, hushållsvåg, potatisskalare, stavmixer, parfym, tofflor böcker och en prenumeration på Hjälp!.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 2 Anders F Rönnblom Det är inte snön som faller

Jag håller på att få fnatt. Jag vet att det fanns dildos i det svenska bondesamhället, vanliga i lesbiska relationer, och det var olagligt att använda dessa, då penetrerande samlag mellan två parter som inte var gifta inte var tillåtet. Men jag kan för mitt liv inte komma på vad dom heter. Kom igen people hjälp mig!

Om en hund

Min farfar hade under min uppväxt både en och annan hund. Ibland hade han flera samtidigt, det gick liksom inte att vara utan tycktes det. Min favorit under ett par hette Pörri, en sorgfri finsk spets. Honom drog vi med oss hem till Sverige där han plågade mamma genom att kissa på hallmattan, och tvinga ut henne på sjukt tidiga promenader. Tyvärr var det här med bilar och trafik inte Pörris starka sida. Han blev, enligt vad jag har fått höra, påkörd av en långtradare. Dock är han inte den enda av farfars hundar som enligt envisa källor blivit påkörda av just långtradare så det finns ju anledning att vara lite skeptisk. Iaf. Pörri blev påkörd. Och eftersom det här var på åttiotalet, och det på den finska landsbygden, långt innan man börjat kremera hundar och skicka hem kvarlevorna i paket, så kastade farfar helt sonika ut kadavret i skogen intill våran stuga. Där mindre nogräknade djur sedan kunde kalasa på resterna av vad som varit min favoritjycke. Vi åkte förbi platsen där farfar dumpat Pörri med skoter, jag och alla mina kusiner. Alla mina kusiner vågade sig fram för att kolla på vad jag förmodar var Pörris skelett, medan jag helt sonika vägrade, och satt kvar i skotersläden helt gråtfärdig.

En annan av farfars hundar hette Antto och var en karelsk björnhund. Honom gillade jag också. Sommaren 1992 var jag och min familj på Mallorca på semester, medan Antto hemma i Finland blev påkörd. Exakt när vet inte jag eftersom jag fick veta detta först efter att vi kommit hem och var på väg till Finland. Pappa hade fattat ett beslut att inte berätta av hänsyn till vår semester, av rädsla för att det skulle förstöra hela min upplevelse av vår solsemester. Att jag skulle falla ner i en depression och inte kunna njuta. Hemma fick jag alltså veta att Antto blivit påkörd, men inte hur. Men så här i efterhand har jag förstått att det var farfar själv som var den skyldige. Precis som så många andra gånger hade han knytt fast Antto i dragkroken. Och vad som sedan hände vet jag inte heller. Kanske tröttnade farfar på Antto och tyckte att byrackans dagar borde vara räknade, och bestämde sig för att köra ihjäl honom, genom att backa på honom. Eller så var han helt enkelt full, bara gammal, eller en olycklig kombination av bägge två, och satte sig i bilen utan en tanke på att hunden fortfarande var fäst i dragkroken.

För ett tag sedan började jag och mina kompisar att prata om hur konstigt det kan vara och sitta och skratta för sig själv. Hur det är omöjligt att veta om man tycker det man skrattar åt verkligen är roligt, eller om man i själva verket bara dras med för att alla andra skrattar. Och hur det just av den anledningen är så befriande att skratta för sig själv för att det där är helt och hållet en själv som bestämmer hur jäkla kul det man skrattar åt är. Det kommer inte komma in någon och säga " Så jävla roligt var det väl ändå inte" för det är ju precis så roligt som man låter det vara. Man har alltså ett helt annat utrymme att skratta ihjäl sig åt saker andra kanske skulle finna stötande och roliga på ett minst sagt icke politiskt korrekt sätt.

Men det är ju inte på långt när socialt accepterat att skratta själv när man befinner sig en klunga av människor ute i det offentliga. Alla gånger jag börjat skratta åt något jag läst i en tidning eller bok på tunnelbanan, har jag alltid möts av blickar som mest tycks vara eniga om att jag borde spärras in snarast jävla möjligt. Och det är ju nästintill ofattbart tragiskt. Borde man inte istället glädjas åt dessa människor, och över hur roligt dom tycks ha, utan att ens reflektera över vad dom har så roligt åt?

Nu tycker i alla fall jag att duvan som hittar ett löv, och ser en cykel, är sjukt rolig. Och det skrattar jag väldigt högt åt i min ensamhet.

När jag var liten åt jag tioöringar och tändstickstoppar. Pappa har sagt att jag är för glupsk för mitt eget bästa, och jag skulle förmodligen äta kattmat om jag inte visste vad det var. Men att äta hår? Där går gränsen!

Och vad har hänt här?

Efter Majjas födelsedagsfest för en månad sedan vaknade jag med en lätt hjärnskakning, detta efter att jag lyckats banka huvudet i väggen på Rinkebys tunnelbaneperrong. Dagen efter kvällen före var jag alltså inte bara nästintill ofattbart bakis, efter alldeles för mycket champagne och öl, utan hade också en bula av en stor tillplattad vindruvas storlek i bakhuvet som ömmade något så jävulskt! Av festen minns jag, som i ett enda mycket förvirrat gytter av alkholpåverkad dimma, att jag skön Singstar, Divinyls onanilåt, föll ihop när jag missade soffan, blev matad med vatten av Cassie och Cissi som tyckte jag var för mycket fullare än dem och som fick tråkigt av att titta på hur kul jag hade, spådde en tjej, ringde mamma för att kolla vad par i åttor betyder när man spår, slog ett pokerproffs i poker, talade vitt och brett om att tjocka tjejer ska undvika att ha långt hår för att det får dem att se ännu tjockare ut, när någon pratade om att jag borde spara ut, detta samtidigt som festens tjockaste brud, som till råga på allt hade långt hår, satt intill. Vidare har jag i desperation över att ett av mina span inte ville svara på mina sms gått från att kalla honom gullunge till att kalla honom knullunge. Något han senare påpekade var fullkomligt oförlåtligt. Jag hade också sönder ett ölglas på fashionabla haket Metropol i Sundbyberg, hånglade med en kompis bara för att bevisa för någon kille att jag visst är bra på att kyssas, samt spydde tre gånger utanför McDonalds på Fridhemsplan. Visst att jag hade kul, men ett par öl mindre, och jag hade hade haft lika roligt, och jag hade förmodligen inte gjort mig själv illa, och inte heller sårat någon annan. Så därför mer eller mindre lovade jag mig själv att det här inte skulle återupprepa sig. Att jag fan är 26 år gammal och måste sluta spåra. Att jag visst är finne men borde ha vett att välja bort finnefyllorna, då ju mina manliga släktingar verkar bära den fanan tillräckligt högt genom att som sist däcka med överkroppen över farstukvisten, och underkroppen ute på bron.

Nu lyckades jag hålla mitt löfte i en månad kanske. Då bjöd en jobbarkompis på fest, och på festen fanns en massa sprit, bra musik och goa glada människor. Men precis som för en månad sen gick jag från noll till hundra. Från lagom salongsberusad till så tankad att jag knappt kunde stå upp. Från att fnissa lite försynt till att återigen förolämpa människor, denna gång för att dom hade den i mitt tycke dåliga smaken att vilja dansa till Janet Jackson då det enda jag ville höra var The Tings Tings. Från att veta att det finns sociala spärrar, till att skita fullkomligt i dessa i ett försök att pröva mina skills som samtalsterapeut på ett par som inte tycktes veta om dom var ihop eller inte, och som hade mage att avböja erbjudandet att vara mina försökskaniner. Där någonstans kommer jag bara ihåg yttersta svaga fragment av hur kvällen slutade. Jag gick på donken med en tillfällig bekant, men innan dess stannade vi till utanför Trinity där jag misstog en kille jag inte känner, men som känner någon jag känner, som pojkvän till en tjej vars blogg jag läser, men som alltså inte var honom, utan som bara stod och skrattade åt hur full jag var. Jag minns väl på ett ungefär vad jag sa, men inte i vilken ordning, fullt medveten om hur jävla packad jag måste ha uppfattats, där jag står och svamlar obegriplig goja med någon jag inte känner klockan två en fredagnatt. Men det är inte det jag kommer ihåg som är det värsta, utan det man inte vet om man kommer ihåg rätt. Vänner som berättar att man ställt sig och putat med rumpan med en trasa i handen i ett försök att städa sensuellt. När man vaknar med ett blåmärke stort som en handflata på låret utan någon som helst aning om hur det hamnat där, och då börjar använda sin fantasi för att komma fram till hur det gått till, bara för att i sin hjärna måla upp ett mardrömsscenario som går ut på att man stått på Timmermansgataan, halkat och sedan kravlat runt i smogsnö i vad som kan ha varit en evighet, detta till omgivningens förbryllning. Jag vet alltså inte hur jag åsamkat mig själv den stora blånad som pryde mitt vänstra lår, och frågan är väl om jag verkligen vill veta. Men om att inte veta innebär att jag skapar en förklaring så trovärdig att jag tar den för sann, som att jag skulle ha simmat mig igenom snön på Södermalm, så kanske sanningen är att föredra.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 1 Triad Tänd ett ljus

Jag är så sjukt kluven till julen. Å ena sidan är det skitmysigt, man har tid att umgås med familjen, äta gott och pyssla sig genom vad som känns som den kallaste månaden på året. Och kanske är det för att det är så kallt som vi tar oss tid att pyssla mer, som för att jaga bort kylan.

Men å andra sidan hatar jag hetsen som kommer med julen. Hetsen kring vad man ska köpa till vem, vad man ska önska sig av vem, vem man ska fira hos, hur man ska fira och vad man ska äta. Den får mig att vilja avskaffa julen, oavsett hur jävla gott det är med pepparkaksdeg och knäcksmet. I synnerhet i år.

För jag har ingen som helst aning om var jag vill vara, om jag överhuvudtaget vill fira, om jag kommer bry mig om att köpa klappar, eller bara ge folk sånt jag själv gjort, eller skänka bort träd i Tanzania. Det ger mig sådan ofattbar ångest. Det känns som om det vilar en hel massa förväntningar på julen, förväntningar som inte kan infrias, vilket bara kommer leda till att ingen är nöjd, utan alla bara blir besvikna.

Jag är dock ingen hårdnackad julmotståndare, jag kan helt enkelt inte låta bli att låta mig svepas med av den julkänsla som tycks dra över landet. Så därför tänkte jag ha en alldeles egen julkalender, eller kanske snarare en bearbetad version av Dagens Youtubeklipp, där jag ger er mina julfavoriter.