Från Tensta till Djursholm

Oh vad jag börjar bli trött på den där boken I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra. Jag har inte ens läst den men av vad jag kunnat läsa om den är jag beredd att påstå att det lär dröja väldigt väldigt länge innan jag ens skulle tänka tanken att göra det. I Punkt.se idag sa författaren exempelvis att han förvånades över att folk i förorten kunde ha vardagliga problem, då han ju hela tiden trott att dom gick omkring och är rädda för att bli mördade i någon gänguppgörelse. Den här typen av världsfrånvändhet provocerar mig något så oerhört, och är nog den enskilt största anledning till att jag inte kommer läsa den här boken, trots att det kanske är just det jag borde göra. För hur mycket fördomar har jag själv inte om den här killen, och hur mycket är det inte mina egna fördomar om honom och hur jag tror att hans upplevelse och erfarenhet av förortenter sig, som gör att jag låter bli att göra så? Men ändå, är det inte ofattbart korkat att inte ens reflektera över att det kanske är den sociala situationen som folk i förorten lever under, oavsett vilka förhållanden det så än må vara, som gör att de accepterar det, för att dom måste det för sitt egen skull, och att det har att göra med självbevarelsedriften? Skulle man klara av att leva i en trakt där man ständigt var tvungen att gå omkring och vara rädd? Är det då inte väldigt lätt att förstå att dessa människor, hittar sin egen trygghet, även om den är falsk eller inte?

Diskussionen om hur farlig förorten är kommer upp på dagordningen så fort någon outar sig som boende i en förort, som kanske har blivit det minsta baktalad. Jag syftar kanske då främst på Rinkeby, där folk ju "blir dödade hela tiden" eller något i stil med det. Ja, men hur kan förnuftiga människor på allvar tro att man riskerar livhanken bara man korsar Rinkeby Torg? Så fort förorten blir min förort, blir den inte farlig längre. Här bor jag, jag måste få tro att jag bor på en säker och trygg plats, och än så länge har den varit säker och trygg för mig. Jag kommer fortsätta intala mig själv det för så snart jag slutar göra det så krymps min värld ner så till den milda grad att jag blir fånge, kanske inte så mycket i mitt eget hem, men som i mina tankar.