Kära dagbok

Det skulle vara så lätt för omvärlden,omgivningen om man så vill, att ta död på min livsglädje och entusiasm, men just för att jag har ett sådant övermått av både det ena och det andra tycks det omöjligt.Istället blir jag bara så sjukt irriterad på allt och alla. Till att börja med på alla jävla tråkmuppar som nobbar en jämt och ständigt. Nu pratar jag inte om folk som är upptagna, dessa är delvis ursäktade. Utan folk som hittar på ursäkter och bortförklaringar för att slippa umgås, bara för att dom är så sjukt bekväma med att sitta hemma istället för att umgås.Det gör mig så sjukt ledsen.I synnerhet eftersom samma personer skickar så väldigt dubbla signaler, som å ena sidan säger att dom ju faktiskt tycker om och uppskattar ens sällskap, just för att man är en liten liten ljusglimt i deras annars till synes sjukt tråkiga liv, men å andra sidan inte verkar ha vett att vårda den relationen i tillräckligt hög utsträckning för att den ska överleva.Töntar.

Samtidigt vet jag ju att folk nobbar mig av rent ointresse.Vilket jag å ena sidan inte kan förstå.Jag är en sjukt rolig,trevlig och supersprallig människa och kan inte förstå hur någon kan motstå mig.Hur är det överhuvudtaget möjligt? Detta föder i mig en inte helt önskad vilja av att vara omtyckt av alla, och om inte av alla, så av i alla fall dom jag själv gillar.Är det någon som fattar vad jag menar? Men varför tycker du inte om mig för? Vad har jag gjort för fel? Jag kan inte vara mig själv på något annat sätt? Lika mycket som jag hatar dig för att du inte gillar mig, hatar jag mig själv för att jag bryr mig om huruvida du gillar mig eller inte.

Men det finns ju en viktig lärdom att dra av detta och det är ju att inte gå i samma fälla själv.Och värdesätta dem som faktiskt söker kontakt, och tar initiativ.Jag insåg det då jag två gånger under loppet av en dag skrev två helt sjukt negativa mess till en kompis.Eller kan det vara så att den omgivande negativsmen smittat så till den milda grad att jag därför kanaliserar den genom att vara depp i kontakt med andra? Det nöjet ska ingen få.

Seminariet idag var väl så där.Till en början så tog kvinnan som höll i trådarna inte alls tag i situationen.Första gruppen fick igen som helst draghjälp och själv ville jag bara försvinna ut ur rummet för det gick så förbannat jävla toksakta. Det kliade som fasen.