Kära dagbok

Idag hade jag seminarium.I måndags så blev vi indelade i grupper och min grupp fick en relativt enkel text så när föreläsningen var slut gick jag, utan att orka bry mig om att styra upp huruvida vi skulle ses eller inte.Mest för att vi har tenta på tisdag och jag hellre pluggar till den än sitter och ältar nonsens med senåttiotalister som ännu inte förstått vad det innebär att göra textanalys. Och också för att jag är less på att vara den som alltid ta på mig ansvaret för att styra upp saker.Idag när det var vår tur och redovisa frågar läraren om det varit svårt att ses och prata om texten varpå en av mina gruppmedlemmar, inför hela klassen säger " Ja, du gick ju bara iväg men vi bestämde att ses halv tolv".Jaha, så det slog dig aldrig att kanske gå ikapp mig och be mig vänta kvar?Till saken hör att denna brud är så obehaglig.Hon har en äcklig utväxt och klär sig så förbannat fult att jag inte kan hysa annat än djupt förakt för henne. Men så lyckades hon också dumförklara sig själv rätt duktigt också.Vår text handlade delvis om ett våldtäktsmål från 1950talet, vilket inte kunde undgå någon. Ändå outar hon sig som totalt oviss om detta, och hur hon trodde det var ett samtida fall. Aldrig att jag skulle erkänna det.

Vidare är det en kille i klassen som har väldigt intressant röst, när han snackar så förs jag tillbaka till åttiotalets 80tal,han pratar som man gjorde i ungdomsserier då.

Jag har inte ätit socker eller anything like it sedan jul.Det börjar kännas nu. Jag ser liksom glass var jag mig i världen vänder. I synnerhet Solero och Lakritspuck sticker särskilt i mina ögon, och är så klart de två jag ser allra oftast. Jag försöker rättfärdiga att jag skulle få äta än det ena eller andra men vet att jag inte på långt när har kommit till en punkt där jag vet att hantera mitt sockerberoende och det är väl det som gör mig på så sjukt dåligt humör. Jag drömmer liksom om allt jag vill ha.Igår var det lättsaltade chips exempelvis.