Man ska inte döma hunden efter håren, heter det visst. Men en dålig video kan per automatik göra hela låten fullkomligt outhärdlig.Kellys låt, som faktiskt är bra och mycket mycket svängig, tar alldeles för lite plats i videon som mest handlar om att hon ska åma runt ett lysrör, smyga runt i mörker och leka förförare. Jag hör inte låten för allt detta rumpvickande och flickflackande och det gör mig djupt irriterad. Om det inte hade varit för att jag råkat höra låten på radio skulle jag aldrig vågat tillstå att jag faktiskt gillar den.
En annan video som lider av samma problematik, är Kevin Michaels senaste, Aint got you. Till att börja med inleds den med en terapi/ intervju ? situation där såväl han som hans flickvän förhörs om deras förhållande och hur det inleddes. Vilket väl är mer än lovligt uttjatat vid det här laget. Men när sedan fortsättningen kommer, som bara är vanligt blaskigt rnbblaha, med regnvåta NewYorkgator, där en skönsjungande yngling står och ylar i gatlampornas sken, så orkar jag inte titta mer. Jag önskar att regissören hållt fast vid det dokumentära temat någorlunda istället för att så bryskt låta videon ändra karaktär.Istället blir den tråkigt, trist och väldigt förutsägbar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar