Hippop, hiphop eller hipp pop?

Jag vill veta vad jag ska tycka om Lazee, och håller på att gå upp i bitar av att vara så kluven. Å ena sidan tycker jag inte att Rock away är hiphop, utan vad jag från och med nu kommer att benämna som hippop. Den är så tråkig och enformig och äcklig och det enda jag känner att jag vill göra när jag hör den är att bryta ut i monoton dans som i stort sett bara består i att hoppa upp och ner.

Kanske är det mycket videons fel. För precis som med de två låtar jag dömde ut så sent som i början av veckan, så är videon till Rock Away alldeles för spretig. Där står killen och studsar i en limo och fram sväver den grafiska inramningen av Pirates of the Carribean. Jag syftar då på det där taskigt dataanimerade huvudet. Jag antar att det ska kännas futuristiskt( som bara rider på vågen av Lazee är svensk hiphops framtid, allt på grund av att Mats Nileskär sagt det)men allt jag kan tänker är att det är för utstuderat.

Men eftersom låten nu hunnits banka in alla invånare i konungariket Sverige så har så klart bägge mina spinntränare beslutat att låten skulle fungera utmärkt i vårprogrammet. Och således ska jag nu fram till sommaren svettas till den här låten, samtidigt som jag i intervaller står upp och sitter ner på cykeln. Bägge tränarna har alltså valt låten till samma moment, detta för att den är så tydlig i övergången mellan vers och refräng att även den mest tondöva människan som finns kan hänga med.
Just av den här anledningen har jag, helt ofrånkomligt, varit tvungen att ta mig tid att lyssna till texten, vilket med svävande dödskallar och en massa bling och bilar som svävar, tidigare varit fullkomligt omöjligt. Och när det kommer till texten börjar jag förstå var tjusningen, och attraktionskraften, i Lazee till viss del ligger. För han är rolig, kaxig och väldigt träffsäker, och för fram sina texter med en mycket myndigare stämma än vissa andra. Okej att det blir lite väl mycket publikfrieri då han refererar till Paris Hilton och Tommy Lee, och att de flesta som hör låten inte ens reflekterat över det när de hört låten, men det visar ändå på att låten i det avseendet är en ganska klassisk hiphoplåten där det handlar om att befästa tronen, om att ta plats och hävda sitt eget existensberättigande. Det är där jag så sakta börjar kapitulera inför tanken att Lazee är grym, just för att han är fyndig på ett sätt som få andra är, och att just den typen av fyndighet som han ger prov på, har varit vad som verkligen saknats i Sverige. Jag säger inte att den inte funnits, men den har väldigt sällan förts fram på engelska bra, och om så gjorts aldrig mött samma stora skara åhörare.



Och hör man sedan Top Notch, som är precis så som jag föreställer mig underbar hiphop, då går det inte att tjura längre, där befäster Lazee sin tron som a force to be reckond with. Där går det fort, och jag blir närmast lättad av att han där lutar sig tillbaka på en skön kör och en hamrande sampling av stråkar som repeteras i det oändliga,som om man lyssnat det minsta på något där Premier varit inblandad med tiden kommit att älska.