Kära dagbok

Idag gjorde jag en sån där fånig grej som jag hatar mig själv för att jag gjort direkt efter.Men idag tog jag iaf mig tid att fråga mig om det var värt det, och om det verkligen skulle vara så där sjukt pinsamt som jag föreställt mig, och varför det skulle vara det och kom fram till att det ju inte alls behövde vara det för att det ju bara var jag som kunde avgöra om det var det eller inte. Hur som.Jag är helt galen i Sandra Backlunds konstnärsskap.Ja, jag säger konstnärsskap eftersom hennes verk ofta går på gränsen mellan just mode och konst. Jag är i alla fall mycket förtjust i hennes verk och tycker hon är en enormt begåvad människa, och jag inspireras väldigt av hennes enorma kreativitet. Idag såg jag henne stå och frankera en herrans massa kuvert på Pressbyrån i Solna Centrum.Ja, jag har lätt för ansikten och namn och människor och sånt, fråga vem som helst av mina vänner, men det var inte det det här skulle handla om.Jag kände hur som helst igen henne på en gång och tänkte " Där står Sandra Backlund och frankerar kuvert, undra om jag ska ta och gå fram till henne och säga hur jäkla bra jag tycker hon är", varpå en annan röst, ja det är röster döm ut mig som galen ni, säger " Nej, du vet ju vilken jävla skämsklåda du alltid får när du hoppar på människor du hyser beundran för för att du inbillar dig att du tappar förmåga att formulera dig vettigt och det bara slutar med att du står och upprepar dig". Med dessa två röster malande i mitt huvud går jag ett varv inne i Pressbyrån, köper min Fokus och kan sedan inte längre hålla mig utan klampar raskt fram till henne och öser till att börja ur mig hur mycket jag kommer skämmas efteråt, men hur jag inte kan hålla mig från att låta henne veta hur bra hon är, och går sedan därifrån. Men vad glad hon blev! Och vad glad jag blev att hon blev glad.Det är pinsamt hur något man uppfattar som så litet kan vara så upplyftande.

Jag har så klart efter det ältat den där jobbiga rösten som försökte tala förnuft med mig och kommit fram till att det ju bara är fånigt att gå omkring och vara rädd för att uttrycka sin genuina beundran för folk.Varför ska man inte kunna göra det, vad är det man är rädd för? Beundrar man någon, så ska man säga det. Så det så.Och det kommer jag göra hädanefter.Så det så.

Min frissan har lämnat sin gamla salong och öppnat en egen i Uppsala.Jag är på grund av detta mer eller mindre i upplösningsstillstånd. Hon och jag hade ju en grej på gång, hon tog hand om mitt hår som ingen annan gjort.I vems händer ska jag nu lägga mitt hår? Vem kommer ha lika god hand med det som hon?