Kära dagbok

Det är två tjejer på kursen jag läser just nu som pratar engelska med varandra.Bägge talar svenska med oss andra, i klassrummet, men så fort de bägge två är på tu man hand utanför klassrummet bräker de på den jobbigaste möjliga collegeamerikanskan man kan tänka sig.Jag orkar inte ens bry mig om att fråga dem varför, för jag, precis som säkert många andra, tror att huvudanledningen till att dom gör så, är att få uppmärksamhet, och då tänker jag inte skänka dem de minsta tillfredställelse.

Jag begriper heller inte vad det är för oskriven regel som gör att man inte går in i klassrummet innan föreläsningen börjar, eller att folk inte ens slås av tanken på att rycka i dörren för att se om den är öppen utan istället står utanför som några fån, tills någon ( läs jag) med självklar hand går in och sätter mig.

Idag såg jag Torkel Pettersson.Detta skulle jag så klart inte nämna om det inte vore för att han hade ett GIGANTISKT skägg.Skägg är liksom min grej, jag är galen i skägg.Jag höll knappt på att känna igenom honom, han såg ut som en riktig sjöbuse.Vi pratar nu inte det där lite ovårdade tre dagarsskägget som han frontat förut, nu pratar vi en riktig skepparkrans. Mycket imponerande.