Är du nykterist, så trist.

Jag vill börja det här inlägget med att påpeka att jag inte är nykterist. Jag tycker att jag dricker rätt måttligt, och oftast så dricker jag mig inte ens berusad. Jag ser inte att man nödvändigtvis måste göra det sistnämnda bara för att. Men att inte dricka alls, som jag gör i perioder då jag kanske ska upp och jobba, tränar mycket, eller bara inte ser någon vits med det, verkar vara det mest provocerande en människa i Sverige idag kan utsätta sin festande omgivning för. Och jag förstår verkligen inte varför. De gånger jag öppet sagt att jag för kvällen inte tänker dricka, och då gett min för mig fullkomligt hållbara anledning, så har det aldrig dröjt särskilt länge innan folk börjat ifrågasätta. Jag har fått höra att jag är astråkig, ständigt följt av ett småtaskigt övertalningsförsök. I mina ögon illustrerar detta mycket tydligt osäkerheten som uppstår då någon i en större grupp bryter från normen. Osäkerheten är så stor att man inte står ut med tanken att någon skulle få för sig att vara nykter, för ve och fasa, då kanske hon kommer komma ihåg exakt hur jävla pinsam jag var, medan jag själv super mig så jävla redlös att jag glömmer precis hur jäkla roligt jag hade. Och det illustrerar också hur ofattbart trångsynta vi verkar vara i det här landet, om vi inte ens kan vara öppna för tanken att folk kan ha roligt utan sprit. Jag tycker det är sorgligt att som Adam Tensta ljuga, bara för att man inte orkar ta diskussionen där och då, men jag kan samtidigt förstå honom. Men vi som väljer att inte dricka, vi måste få välja att inte göra det, utan att de som gör det känner sig hotade, som att vi skulle vara några som utmanar hela deras verklighetsuppfattning. Det gör vi nödvändigtvis inte, vi har bara en annan.