Jag fortsätter att bli trött på utseendefixeringen. Senast när jag läste på någon löpsedel om hur man skulle få sin " drömkropp". Till att börja med vill jag påpeka att jag inte läste artikeln som rubriken hänvisade till. Men provocerad blev jag likt väl. Just för att rubriken, enligt mig, kommunicerar att det bara finns, och bara en drömkropp. Den har vi alla i åtanke, alla vet exakt hur den ser och det finns noll eller nada utrymme för något som skulle skilja sig alltför mycket från denna drömkropp. Vad bygger jag det på? Det faktum att vi är så besatta av just smalhet, av vikt, kilon, gram och hekton. Nu vet jag också, att artiklar som handlar om hur man får sin drömkropp ofta ändå anpassas för att passa allas önskemål, på det sättet lyckas kvällstidningarna alltid välja någon magisk mellanväg som går ut på att man ska träna allt, och inbillar läsarna att dom genom detta också tar hänsyn till att folk har olika grundförutsättningar. Men think again. Det är ju där problemet ligger, det är ju det som är pudelns kärna. Jag kan bara utgå från mig själv, inte från någon annan. Att då till att börja med intala mig att jag kan få en drömkropp, utan att fråga sig om den är realistisk eller inte, och för det andra vara så tydlig med att den kroppen ska vara smal, utan att fråga sig om jag öht kan bli smal, och då menar jag med mediernas mått mätt, det är så fruktansvärt jävla korkat, och väldigt provocerande.

Nu har jag tränat i några år och hunnit älta detta flera hundra gånger. Jag hatar mig själv för att jag blir glad över att ha gått ner i vikt, men blir också genuint glad, och ännu lite lättare just därför. Jag vet också att jag i mina mest själdestruktiva stunder ställer orimliga krav på mig själv och vad jag kan åstadkomma, och blir besviken på mig själv för att jag låter mig luras av reklamen och medierna. Vid 26-års ålder önskar jag att jag vore smartare än så.

När jag häromdagen var mer än lovligt trött, och på träningen fått en kick av hur vältränad jag såg ut, så gav jag mig ut på jakt efter vettiga förebilder som väl kanske hade samma förutsättningar som jag. Bara för att upptäcka att det inte fanns några. Allt ska vara så jävla smalt. Finns det inte plats för storlårade brudar någontstans, om dom inte råkar vara elitatleter? Tjejer med en gigantiskt fin rumpa? Är det så jävla konstigt att man blir missmodig när de få förebilder som finns inte syns, och när dom väl syns ändå krymps ner till oigenkännlighet?