Idag hörde jag Oh la la med The Fugees på The Voice. Det gjorde mig glatt överraskad, då jag har rätt förutfattade meningar om exakt hur gamla låtar The Voices musikläggare överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att spela.
Och av samma anledning är det så jävla skönt att se att ens fördomar inte stämmer. Att man fortfarande kan slå på radion och få höra anledningen till att man ens fick för sig att börja lyssna på hiphop. Betryggande att man fortfarande kan varenda vers, stick och lustig vändning i produktionen. Hur en varm våg av minnen från sommaren -96 sköljer över mig. Karaoke till Killing me softly på Heden i Göteborg under Ghotia Cup, fransmännen och brassarna som bodde i sovsalarna intill som prompt ville få oss till att dansa capoeira. Hur till och med pappa kapitulerade inför det där lalalala-andet i bilen på väg till Finland.
Är det tragiskt eller underbart att vara nostalgisk redan vi 26? Om man redan nu börjar se tillbaka på sin ungdom, vad säger det om vad man tror sig ha att se fram emot? Så länge musiken var bra, kanske det inte spelar någon roll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag blir 25 i år och har redan varit nostalgisk i ett par år nu. Det värsta är när jag drömmer nostalgiskt tillbaka endast nåt år bakåt i tiden.
Förövrigt så hoppas jag verkligen Christer Sjögren vinner melodifestivalen. Låten är så fruktansvärt smaklös och vidrig. Precis som schlager ska vara.
Heja Christer!
Skicka en kommentar