Jaha. Vad ska man skriva om idag? Ska jag sälla mig till kören som hyllar Alandhs senaste film, som redan hajpats typ spaltmeter efter spaltmeter, och som nu gör ett segertåg genom varenda tidning? Ja, det tänker jag. Men hur fan jag ska lyckas göra det genom att säga något som ingen annan redan påpekat vet jag inte.

Jag vet dock att Vi som överlevde Rågsved var en väldigt gripande och tragisk dokumentärfilm. Framförallt är den väldigt angelägen. Jag önskar att Peter Birro sett de gamla dokumentärfilmerna innan han skrev manuset till Upp till kamp, kanske hade serien vunnit lite mer autencitet då.

Samtidigt blir jag så jävla arg av att höra dessa människor berätta om sina livsöden. Var fanns socialen? Då ju alla inte dog, då det ju faktiskt finns överlevare, är det helt uppenbart att det gått att hjälpa även de som inte klarade sig, men det saknades politisk vilja. För i mina ögon går det inte att komma ifrån att det är en klassfråga. Men att bortse från det är förmodligen det allra enklaste sättet att frånsäga sig ansvaret.

Tom Alandh måste vara en beundransvärt förtroendegivande människa som lyckas få dessa personer att så till den milda grad lämna ut sig själva, sina personliga misslyckanden, men också få dem att göra det på ett så avväpnande sätt. Jag hyser väldigt stor respekt för honom, och han är en väldigt stor förebild.