Jag har tänkt ytterligare på Svd:s artikelserie om kvartslivskrisen. Om det nu är så att anledningen till att min generation krisar beror på att våra föräldrar varit omtänksamma nog och inbillat oss att vi kan bli vad vi vill, så har ju just den insikten, som väl kanske kan vara yttrad i all välmening, och i ett försök att få oss att nöja oss med att bli precis vad som helst, oavsett om det då är lokalvårdare, busschaffis, partiledare, hjälparbetare eller programledare, gjort oss så sjukt prestationsinriktad och istället fått oss att tro att det är precis vad våra föräldrar förväntar sig av oss. Att vi, precis som de små underverk de alltid betraktat oss som, ska kunna uträtta stordåd. Och istället för att tala om denna stress och press, agera ut den, har vi också, eftersom vi alla varit drabbade, vänt alla dessa krav inåt, och inte talat om dem. Just därför har vi inte heller tillåtit oss själva att misslyckas. Oavsett hur stort eller litet misslyckandet än har varit, har vi inte tagit oss tid att bearbeta det. Det har inte funnits utrymme för det. Något som när vi kommit ut i arbetslivet blivit ännu värre, från att komma från en omhuldad tillvaro där ingen ställt några som helst krav, måste man nu leva upp till mål och meningar med allt man gör. Och alla gör det, vilket får det personliga misslyckandet när man inte gör det att bli så hiskeligt mycket större. Det som upplevs som en personlig katastrof, kanske i själva verket inte är annat än en liten petitess men just för att man hela tiden levt i illusionen om att alla andra är perfekta människor, både till själ och hjärta, och man själv genom sitt eget agerande fortsatt att upprätthålla den bilden, blir fallet förödande. Därför är jag från och med nu beredd att vara den som går i täten för att stå för mina misslyckande. Hur obekväm min omgivning än må vara med att jag till höger och vänster erkänner att jag felat och misslyckats, bara för att dom då vet att jag vet att dom säkert också gjort det men inte vågar erkänna det, så tänker jag slå ett slag för att våga vara misslyckad. För misslyckad är man ju egentligen aldrig. Bara lite mindre lyckad.