Adele 19

För några veckor sedan sov,åt,drack,tränade,bajsade och kissade jag Adeles låt Best for last. För några dagar var den mitt knark. Och nej, jag hade inte ens blivit dumpad, låten bara drabbade mig, jag var tvungen att utforska den, och det genom att spela den och endast den all vaken tid. Jag tyckte att allt med den var så rätt. Sättet hon betonade orden på, melodin, takten, refrängen och texten i helhet var en enda lång emancipierande dröm för alla som någon gång blivit dumpade, men som behövde något att trösta sig med samtidigt som dom slickade sina sår.

Tråkigt nog är Best for last, hur bra den än må vara, det bästa spåret på hela skivan. Det finns stunder då det bränner till, om man som lyssnare bli fullkomligt blixtförälskad i rösten, i låten och i produktionen, men då ändras alla dessa tre drastistiskt till följande spår och helt plötsligt sitter man, fullkomligt ofrivilligt, och lyssnar till någon som, hur gärna hon än skulle vilja sjunga något mycket smutsigare, försöker efterlikna Norah Jones, så till den grad att man vill repa skivan.

Är det symptomatiskt att man inte vågar chansa lite när det kommer till en ung tjejs första skiva? Och varför ska det vara så? Just hur bra Best for last är, och hur trååååkigt det är att höra Norah Jones pastischerna, illustrar väl rätt väl hur lite man tror på hennes tillräckligt, för att tro att den faktiskt kan förföra. För det kan den. Om den bara får vara. Om produktionen som skall bära fram den inte är för välpolerad, utan lite skitig och dan, på ett sätt som lyfter fram Adeles svärta ytterligare.

Första singeln Chasing Pavements hamnar precis mitt emellan dessa två ytterligheter,och lär väl höras en del på radio. Om Best for last lyckas leta sig dit återstår dock att se.



Besök också Adeles Myspace.