Igår började Lilla Al- Fadji på Kanal 5. I och med att jag verkligen gillade Sen kväll med Pierre, gängets bidrag till Humorlabbet, som tyvärr inte vann, så hade jag väldigt högt ställda förväntningar. Som dessvärre inte infriades. Visst skrattade jag med, men det var bara för att jag så innerligt ville att det skulle vara bra. Så till den milda grad att jag faktiskt inte vet om jag faktiskt tyckte att det var bra, eller om jag bara tycker det för att jag ville att det skulle vara det. Men bara minuter efteråt när jag fått lite perspektiv så inser jag att vad jag såg igår rent kvalitativt var ljusår från Sen kväll med Pierre. Och det är verkligen så sjukt synd. Jag hoppas verkligen att programmet blir bättre till avsnitt två och att tittarna ger det en andra chans. Det ska trots allt bli spännande att se hur historien utvecklar sig, men jag hoppas också att handlingen tajtas ihop lite. Jag kan förstå om man vill att serien ska andas lagom mycket amtörmässighet men det ska alltid gå att läsa mellan raderna om den är uttalad eller ej.Igår lyckades man inte med det, istället kändes det precis så dåligt som det var. Det här är något som förmodligen Svt aldrig för sitt liv skulle få för sig att sända.Och jag kan förstå varför. Samtidigt tror jag att det finns folk som kan finna det minst sagt underhållande, och det verkar vara den målgrupp Svt å andra sidan gör sitt yttersta för att hitta till. Vilket gör mig så förvirrad. I och med Sen kväll me d Pierre, och programmets medverkan i Humorlabbet, tror jag att Svt gjorde sig själva en ganska stor otjänst. Hade man vågat satsa på det från början, och gett det mer tid, hade man fått ett riktigt bra program som älskats av väldigt många tittare. Där fanns en balansgång och fingertoppskänsla som jag verkligen kände var den störtsta bristen med Lilla Al- Fadji. Jag önskar att Svt hade varit kloka nog och insett detta, nu verkar det dock vara försent.
Själv kommer jag dock fortsätta titta, och det så länge det finns skuggan av en chans att Sveriges i särklass snyggaste skägg, Daniel Boyacioglu, hur pretto han än må va när han läser poesi, kan dyka upp i rutan igen. Bara det är anledning nog att låta en bild på honom illustrera det här inlägget, trots att han bara var i rutan någon minut eller så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar