Kom så krisar vi

Kvartskrisen, som det pratats så flitigt om den senaste veckan, gör mig väldigt kluven.
Å ena sidan vill jag bara skrika åt dessa bortskämda medelklass barn, säga till dem att ta sig i kragen, skärpa sig och sluta gnälla. Hur fan vågar dom håna sina föräldrar, generationer av hårt jävla arbete som gjort det möjligt för dem att välja mellan att segla jorden runt, eller plugga avgiftsbefriat, genom att ens tänka tanken att dom har för många valmöjligheter. Det är tamefan pinsamt. Seriöst. Ni är sååååå bortskämda. Sitter där med era bostadsrätter som era föräldrar så klart betalat, oftast i innerstan till råga på allt, men som ni inte ens har inkomst nog att pröjsa för, och så vill ni bara ha och ha och ha och ha. Det gör mig uppriktigt illamående. Innan jag ens skulle tänka tanken att våga krisa ens det minsta så skänker jag alla de umbäranden min familj har gått igenom en tanke, och nöjer mig med att ha lite lätt ångest hemmavid istället. Det går ju inte ta någon som mår dåligt över hur bra hon har det på allvar,seriöst.

Jag försöker komma underfund med varför jag reagerar så starkt på det här. Är det avundsjuka, skulle jag inget hellre vilja än få krisa lite? Jag kan nog inte nog betona just hur jag inte för mitt liv skulle kunna krisa på det är sättet. Det är liksom mot varenda liten droppe blod i min kropp. Är det rädsla för skam? För skuld? Jag vet inte.

Men jag vet att jag å andra sidan tycker uppriktigt synd om dom som verkligen har det jobbigt, som säkert blir minst lika provocerade av mitt sätt att resonera, och som med allra största säkerhet tycker jag är mer än lovligt nedlåtande när jag talar om att krisa lite, som en lucka i tiden att tänka efter, när man i själva verket säkert mår så dåligt att man kanske inte ens kan formulera exakt hur dåligt man mår.

Men är inte en del av problemet också att man inte talar om sina problem överhuvudtaget, att vi skapat en illusion om att vi alla är perfekta och att de då blivit så sammankopplat med ett misslyckande att erkänna ens för sin närmaste omgivning att man fan inte orkar med nästa tenta, att telemarketingjobbet gör att man gråter sig till sömns, att studieskulderna inte kommer bli avbetalda i tid. Det behöver inte ens vara så att alla dessa saker sammanfaller, man vågar inte ens yttra att en av dessa saker håller på att gå spikrakt åt helvete. Och så slutar det istället med att man bara inte ens ångestar lite för sig själv. Summan när allt bara läggs på hög blir en gigantisk jättekris. Och jag föredrar att ångesta lite då och då, än storkrisa när inget längre funkar, när luftslottet är som bortblåst.