Jag började läsa Alex Schulmans blogg när han fortfarande var redaktör för tidningen Stureplan. Då var bloggen emellanåt riktigt jävla elak, men rönte inte alls samma uppmärksamhet som hans senare bloggar har gjort. Redan på Stureplan gick han en väldigt smal balansgång mellan vad som var osmakligt och rent ut sagt föraktfullt, till vad som bara handlade om ren och skär provokation som humor. Även om det för honom säkert alltid stod helt klart att allt han gjorde var det senare, var det desto svårare att som läsare förstå det. Därför slutade jag läsa hans blogg på Stureplan då han hånade en tunnelbaneannons för Läkarmissionen, där han gav uttryck för en åsikt som jag upplevde som djupt rasistisk. Det aktuella inlägget gjorde mig väldigt ledsen och fruktansvärt upprörd, och många med mig kommenterade inlägget med att visa vårt missnöje. Lika många skrattade dock gott och fann inlägget roligt.

Inlägget har dock ytterligare än poäng. Eftersom att det verkar vara just reaktionen, oavsett vilken den är, som Schulman verkar finna intresant. Och dylika reaktioner har han fått på i stort sett alla inlägg han författat sedan han blev storbloggare. När det är inlägg som det om svältande barn i Afrika, som Schulman tyckte borde sluta gnälla, klippa sig och skaffa ett jobb, så illustrerar ju min frustration hur jävla seriöst och allvarligt jag tar på allting. Kort sagt att jag inte har någon humor. Och det faktum att folk tror att Schulman menar allvar, eller att han inte gör det, och tycker att det är roligt, på att världen håller på och gå spikrakt åt helvete. Vilket som så blir bägge sidorna enligt mig väldigt tydliga samtidsmarkörer.

Schulman slutade blogga på Aftonbladet för att han upplevde att folk verkligen njöt av att han hatade. Han slog ifrån sig alla misstänkliggöranden med att han minsann inte var så i verkligheten, att han i själva verket gick omkring och ständigt bad folk om ursäkt för att han förolämpat dem på bloggen, och hoppades att de inte tagit illa upp. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. För å ena sidan kan jag köpa att han hatar Sandal lite lätt, eftersom Sandal är så jävla lätt att göra sig lustig över. Å andra sidan finns det dom som han kategoriskt talat illa om sedan dag ett, som exempelvis Linda Bengtzing. Som han, av vad jag förstått, dessutom undviker just för att han inte skulle palla med att bli konfronterad. Det blir så svårt att skilja på vad han verkligen vill och menar. Finns det verkligen ett underhållningsvärde i att baktala Linda bara för att pöbeln ropar efter det, om man i efterhand måste leva med ångesten som just den typen av kränkning innebär. Är det verkligen värt priset? Uppenbarligen måste Schulman tycka det. Vad han är förblindad av kan jag omöjligen se, men för mig är det fullkomligt oförståeligt hur han, som kallar sig journalist, kan göra saker som det här, när helt uppenbart inte verkar kunna stå för det.

Jag har tidigare skrivit om att det finns flera bloggar som i stort sett går ut på att just hata. Och att dessa bloggar är väldigt populära. Den populäraste av den var länge Stureplans vackraste. När den avlsöjades, eller vad man nu ska kalla det, blev folk superupprörda och började tala om att det är ett kallt samhälle vi lever i. Då var det helt plötsligt inte underhållning längre, då var det förtal och arekränkning. Men när Schulman gjorde det i sin blogg var inte det. Själv ser jag ingen skillnad, men den som gör kan ju vara så vänlig och förklar den för mig.

Det finns fortfarande bloggar som går ut på att håna specifika folkgrupper, subkulturer, eller som i stort bara är en verbal spya. Jag skäms inte för att medge att jag läser dessa bloggar, och anledningen till att jag hellre läser dessa bloggar än exempelvis Schulmans beror huvudsakligen på att de, hur naivt det än må låta, verkligen hatar, och står för att dom hatar. Det har varit syftet hela tiden, och jag behöver inte gå omkring och fundera över om det är provokation eller inte, vilket vaggar in mig i en underbart liten trygg värld där jag vet precis var jag har alla.