Det är lite sorgligt att jag följer inlägget med en minst sagt peppande låt med ett inlägg om utseendefixeringen i samhället.Eller är det symptomatiskt?

Jag är blir bara så less på den punkt slut. Samtidigt är jag den första att erkänna att jag är sorlig slav under den och hatar mig själv på grund av det. De korta stunder då jag kanske är helt nöjd, eller då alla positiva tankar om hur stark, hur stor jag än må vara eller inte, jag är, är alldeles för korta, alldeles för få. Jag vet att det oftast bara är fruktansvärda foster av min fantasi, alla de där tankarna om att jag inte duger, om att jag inte ska vara nöjd. Men ibland är det som om alla kraftar förenar sig i ett hat mot mig och mitt sätt att vara mig själv och då hjälper det inte hur mycket jag än intalar mig själv att dom har fel, och försöker återta rätten till att själv bestämma över min kropp. Vad är det som gör er så obekväma med mitt utseende, jag kan inte fatta hur det om möjligt kan provocera er? Vad ger er rätten att tro att ni har er rätten att fälla omdömen om den, eller för delen får er att tro att jag bryr mig? Varför vill ni hellre tro att jag är med barn, något ni vill passa på att glädja er åt, än att bara inse att jag är fet, överviktig, mullig, tjock eller vad ni kalla de månde. Varför kan jag inte bara få vara det? Varför vore det okej att jag såg ut så här om jag var med barn, men inte är det om ja inte är det? Det är ju helt sjukt att vi så till den milda grad hetsar kring vikt och övervikt att vi inte ens är öppna för tanken en tjej kanske är överviktig och inte med barn. Som om de där överviktiga tjejerna inte finns, alla tjocka tjejer, som kanske inte ens är tjocka, utan bara uppfattas som det i vår kultur, egentligen är med barn. Då är vi nog en himla massa som är med barn där ute, kalaskulan heter fostret och kommer aldrig födas, bara fortsätta att gödas.