In this world är en minst sagt gripande berättelse om hur en ung afgansk pojke av en slump hamnar på en lång lång resa, mot det i övriga världen så åtråvärda Europa. Samma tema har Nina Solomins bok Gränsen. Där finns människoöden så verkliga att man helst låtsas att dom överhuvudtaget inte existerar.
Vad är det som gör Europa, ja västvärlden i största allmänhet så eftertraktat? Vad är det för illusion vi lyckats sälja, men nu inte kan leverera?
Gränsen är en mycket intressant bok, därför att Solomin inte väjer för att låta alla sidor av historien komma fram, och gör detta på ett minst sagt skickligt sätt. Ändå finns där i alla dessa berättelser en gemensam nämnare, som tornar fram mellan raderna, i takt med antalet lästa sidor. Där finns misär så fruktansvärd att man vägrar tro det, folk som på största allvar är beredda att offra sina och sina barns liv i hopp om ett liv i Europa. Folk som färdas längs långa sträckor, på hav, i öken, till fots, i bil. Som passerar uttorkade kroppar i Sahara, där bilen fått punktering och vattnet tagit slut. Historier som låter som rena falsefarier men som inte kan vara annat än ren och skär verklighet för dessa människor, om än så så fjärran från våran egen.
Där man i Solomins bok följer dessa vandringar sida upp och sida ner, med stopp på Kanarieröarna, i Marocko, Madrid och Barcelona så får man i Michael Winterbottoms film se detsamma. Där reser de bägge pojkarna med bil, buss och båt, gömda bland frukt,eller som vanlig bussresenärer i ett försök att smälta in. Utnyttjade och lurade på alla sina pengar får de till och med åka fram och tillbaka. När de så når sin slutdestination är det inte ens alla som klarar sig, och det är även det en i högsta grad viktig poäng. Bara de som har tur,eller väldigt gott om pengar, lyckas ta sig in i Europa, väldigt många dör på vägen. De drunknar i Atlanten, torkar ihjäl i Sahara eller kvävs av asbest i någon container på ett lastfartyg på färd över Medelhavet.
Även om det må låta cyniskt så är det minst sagt uppfriskande att som i Gränsen, få prov på att alla faktiskt inte köpt myten om det glamorösa och vackra Europa. Där låter Solomin oss i stället möta en kanske väldigt bitter, men samtidigt mycket realistisk ung man, som gjort det till lite av sitt uppdrag här i livet att informera sina landsmän om vad det är de egentligen drömmer om, eller hur vad de drömmer är just så mycket av en dröm att den aldrig, hur gärna dom än skulle vilja, kan bli verklighet. Ett uppdrag som möts av mycket oförstånd, men framförallt av avundsjuka och djup misstänksamhet. Som om han vill hindra dem att leva ett liv i lyx för att själv kunna leva desto lyxigare, då från dem som inte ännu lyckats ta sig från den misär det för tillfället lever i. Eller hur de som så tappert, genom att förmodligen ha arbetat väldigt hårt, om än illegalt, med statusprylar nu lyckats blända med bling vid hemvändandet, försöker tysta honom för att de inte själva ska tappa i trovärdighet.
Jamal i In this world når Europa, men till vilket pris? Hans resekamrat är död, han tvingas till kriminalitet för att överhuvudtaget ha en chans att överleva. I varje blick han möter på Roms gator, ser han människor som låtsas som om han inte existerar, för att dom inte vill att han ska finnas. Eller som med varje gest visar på ett lika djupt förakt för hans person, för att han inte borde finnas just där. Ett förakt som bottnar i att han inte har rätt att finnas där, utan borde finna sig i där han hör hemma, och fortsätta göra tegel för sorligt liten slant. Men vem är rätt person att överhuvudtaget fälla den typen av omdöme? För Jamal är drömmen om ett liv i lyx förmodligen det sista som kommer dö, oavsett om allt han möter är bevis på att drömmen han så länge närt är ouppnålig. Han kanske inte ens drivs av motivet att han är den som kommer uppleva flärden, det kanske är en process så lång, med bäring så många år, och så många generationer fram i tiden, att det inte går att föreställa sig vilka umbäranden människor som Jamal är beredda att göra för att nå dit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar