Dagens Youtubeklipp - Alicia Keys ft Beanie Man, Junior Reed, Chaka Demus No one

Jag kan inte förklara varför, men smälter gör jag när jag hör ömhetsbetygelser framförda till baktakt. Och då i synnerhet såna som här förs fram. I en liten ramsa om att hon är allt, allt, allt. Ord om att hon inte bara är hans kvinna, utan hans kejsarinna, får mig att längta efter kärlek som inget annat. Det behöver inte handla om att man är snyggast, vackrast eller sötast, för i det ordet läggs allt ihop till ett och samma, och det i en öm hyllning med löften om att alltid tjäna varandra.

Girl you are always around, you´re the one the wear my crown

Dear mine you are so blessed, you never worry or stress, your are my empress, me and you to together be the best

Veckans varning The Dream ft Fabolous Shawty is a ten

Det börjar ju bra.Faboulous, som jag kommer älska oavsett vad han hittar på för jäkla galenskaper, kommer undan med hedern i behåll. Och låttiteln de första fem gångerna är ju inte helt jävla hideous.Men precis två minuter in i låten brakar så helvetet lös. Jag trodde inte det var möjligt att någon kunde övertrumfa yingyangtvillingarna i jobbighet, men se upp, här kommer någon som är beredd att försöka. För maken till nasal och jobbig stämma får man ju fan söka efter med så väl ljus som lykta. Är dom komplett galna? Talfel? Eller är det jag som har taskig toleransnivå? Snälla någon skicka människan till en jävla logoped, och gör om hela låten. Känner jag de stockholmska ghettobarnen rätt så lär den närmaste tiden bli mycket plågsam, och resultera i att jag får börja gå istället för att ta tunnelbanan, då dem damn kids tar över vagnen med tjockisen och hans gnällande.

Och videon sen. Det står en tjej och grillar i baddräkt. Måste vara sjukt dåligt fräs på den grillen, annars skulle hon ju ha fullt med brännmärken på låren. Hur dumma tror ni egentligen att vi är?

Klick publicerade i senaste numret nakenbilderna på Kristin Davis. Det är bara så jävla lågt. Seriöst.

Dagens tips

Svt visade i måndags Oscar Hedins omtalade film Det svider i hjärtat. Detta har gått mig helt förbi, men som av en händelse råkade jag slå på tv:n när den gick i repris. Och detta är en dokumentärfilm man verkligen inte får missa. Går att se i Svt Play.

Dagens Youtubeklipp - Jamelia Thank you

Hade tänkt välja en låt med mutta, fitta, slida eller vagina i titeln men på dutub kammade jag bara hem en mass porrinlägg. Så istället blir det, för att Vaginadagen är en dag för att uppmärksamma kvinnovåld, denna låt med Jamelia istället.

Veckans tips Too Fast for love

Too fast for love skildrar en bilresa rakt över den nordamerikanska kontinenten. Texterna är skrivna av den forna Killinggängetmedlemmen Jonas Inde, och skildrar väldigt rörande hans kamp mot vad han väljer att kalla apan, det där ständigt närvarande som riskerar att få honom att tappa förståndet. Det där som fick honom att lite tidigare ta en flygtur från fönstret och landa med en spricka i skallbenet.

Detta beskriver han väldigt uppriktigt och utelämnande, men på ett sätt som ändå fängslar läsaren, och sällan gör en särkskilt obekväm. Det är intressant, och emellanåt träffande, om hur drabbande ångesten kan vara, men hur svår den också är att förklara, få folk att förstå sig på. Och inte sällan är det hela beskrivet med stor humor, vilket nog bidrar till att det blir lättare att ta sig igenom, men också bär med sig lite förhastade slutsatser om att boken kanske inte är något annat än en clowns tårar.

Kellermans bilder är inte många, men vackra och intresseväckande. Som ett stort fan av Rocky, vill jag gärna se mer av vad Kellerman kan, och då inte bara i form av den där levnadskloka hunden från Södermalm. I och med denna bok väcks denna lust ännu mer.

Fröken Livrädd på Sergels Torg

Jag har precis varit och sett den helt fantastiska utställningen Fröken Livrädd på Sergels torg. Den är inte alls särskilt märkvärdig, men ändå väldigt sevärd. Rakt upp och ner får man ta del av Joanna Rubin Drangels originalteckningar till de två böckerna Fröken Livrädd och Kärleken, samt Fröken Märkvärdig och Karriären.

Jag kände igen mig helt fruktansvärt mycket i bägge, och det kändes väldigt befriande att se hur någon annan har det minst lika jobbigt med kärleken, livet och allt där emellan, men som på ett så underbart sätt låter det mynna ut i något som andra kan ta del av och känna igen sig i. Där det är så lätt att falla i fällan att bara tycka synd om sig själv, lyckas Rubin Drangel istället locka till skratt. Det är tragikomik i sitt esse där denna lilla tuss till huvudfigur bär på så mycket svart och sot, men ändå lyckas göra sig fri från sina egna fånghålor. I slutändan andas man ändå förhoppning och tro på framtiden, och det med ett vistt mått av förnuft om att inte alltid ha så höga förväntningar, eftersom de delvis är dem som gör en hämmad, blockerad och förhandlingsförlamad, till en kreatör kreativ nog att skapa fantasifoster nog för att inte kunna kreera.

Dagens Youtubeklipp - Allure All cried out

Omagaaaa vad jag gillade denna låt. Och hur jag var ensam om att göra det eftersom jag var den enda i min klass, i min årskurs, i min skola som lyssnade på rnb. Kan inte Neyo göra en cover?

Gårdagens Så du tror du kan dansa

Någon mer än jag som kunde ha varit utan den där höga ryskan i gårdagens Så du tror du kan dansa? Det var ju bara sorgligt att se henne. För hög var hon. Det kunde väl vem som helst se. Konstigt var att hon kunde ge intryck av att vara så samlad efteråt när hon före och under framträdandet var på en helt annan planet.

Jag blev kär i den där långa lockingkillen och hoppades verkligen att han skulle gå vidare. Buhu.

Dagens Youtubeklipp - Orup Hellre jagad av vargar

Jag är väldigt skadad av Listan. Jag kollade på det varje vecka och har väldigt starka barndomsminnen av att ha kollat på det. Jag minns exempelvis att Lars Roos av någon obegriplig anledning låg etta ett tag. Hur gick det till egentligen? Och så att Annika Jankell var programledare. Men så minns jag också Orup och denna slagdänga till låt. Jag gillade den då, men står inte ut med den idag.

Så du tror du kan dansa?

Jag gillade det, men är inte lika sweeptaway som jag var när jag för några år sedan knarkade FloorFiller med en av mina närmaste. FloorFiller fick i alla fall mig att vilja dansa. Det var fullkomligt ofrånkomligt. Och stolpskotten var inte fullt lika många som i SDTDKD, vilket jag hädanefter kommer att kalla det.

Där förbyts istället viljan och lusten att dansa, i ett sjukt självransakande, där man inte gör annat än frågar sig själv om man kanske snarare liknar Roland på dansgolvet, än den dansdonna man tror sig vara.

Men först tjejen ut i måndags tog verkligen i för kung och fosterland. Vilket inte var trovärdigt för fem öre. I synnerhet eftersom just Roland, som jag inte tvivlar en sekund är precis vad han utgav sig för att vara, följde på det. Varför kasta in en uppmärksamhetskåt 19-åring som är beredd att göra vad som helst, som kanske kanske är estetare och som gör det som en ploj, när Roland finns? Frågan har gäckat mig nu i dagar. Jag har fortfarande inget svar på det.

Fint Filter

Jag bara älskar Filter.Seriöst.Köpte den för min sista hundralapp i söndags och försjönk sedan i den bortåt en timme. Den är helt makalös. Till att börja med är framvagnen helt perfekt. De korta återberättande intervjuerna är precis lagom långa, nästan så att man undrar hur fan redaktion kommit fram till att den perfekta intervjun ska vara just så där lång. Jag förstår det i alla fall inte. Intervjuerna är lagom långa på det där sättet att man precis ska börja orka läsa en, och sedan precis när man inte orkar fortsätta, upptäcker att den redan är slut. Det är samma sak med de kortare artiklarna i bakvagnen, där jag i synnerhet gillade intervjun med kvinnan bakom tvseriemusiken, Alexandra Patsavas. Framförallt märks det att artiklarna är skrivna till stor del på grund av reporterns eget brinnande intresset för saken i centrum, och det smittar av sig på mig som läsare. Drömmen är ju att göra en tidning fylld av obskyra ämnen folk inte vet att dom vill veta mer om, och där har Filter verkligen lyckats.Nu måste jag hitta plats för ännu en tidskrift att samla på. Jag ber till tidningsgudarna att denna tidning överlever, jag vet inte hur jag ska klara mig annars.

Dagens Youtubeklipp - Minnie Ripperton Loving You

Visst är hon söt? Och så det där visselregistret som är helt jävla övermänskligt. Värd all respekt. Och du tycker rösten låter bekant kan det bero på att det är hennes låt som just nu ackompanjerar H&M:s senaste reklamfilm.

Om Häxdansen

Första avsnittet av Häxdansen var inte direkt imponerande. Jag sliter mitt hår för att förstå hur svårt det kan vara att göra en vettig, trovärdig, spännande och fängslande dramaserie. Resultatet blir en serie som är obegriplig, övertydlig, överdriven och mest av allt pinsam. Tjejerna i fotbollslaget kommer till matchen lika piffiga som om dom skulle ut en fredagkväll. Livia Millhagens LUGG!!!! Okej att man la lite tid på utseendet när man spelade flickfotboll men vilken liga är det nu hon sa att dom hade tagit sig upp i? Kan dom inte få vara lite smutsiga och skitiga? Jag förstår inte. Manuset var också under all kritik. Eftersom serien inte går att se i Windows Player och sista reprisen gick igår och då orkade jag inte skriva ner men jag kommer i synnerhet ihåg Netterqvist tafatta repliker.

Serien har alltså lyckats samla några av Sveriges för tillfället bästa skådisar, som Ledarp, Dufvenius, Kinnaman, något som borde borga för kvalité. Med detta i åtanke är det rätt lätt att se att det rimligtvis måste vara manuset och regin som fallit, och med taskigt sådant spelar det ingen roll hur många Guldbaggenomineringar ensamblen har i bagaget.

Dagens Youtubeklipp - Jem & The Holograms

Bitarna börjar så sakta falla på plats. Varför jag gillar Alone med Heart, varför jag är så sjukt svag för Meatloaf och svulstiga gitarrer. Pappa började min popkulturella bana med Streets of fire och när jag senare satt som klistrad framför Jem & The Holograms, som jag verkar vara den enda svenska ungen som har kollat på, så utvecklades med tiden en förkärlek till amerikansk powerrock.Jem är dessutom, tillsammans med den i alltid klädd kycklinggul overall April O´neal, nog en av mina tidigaste och viktigaste feminstiska förebilder.

Påsktv

Trean visar Stjärnornas krig i helgen. Alla filmer utom Revenge of the Sith. Det är väl för fan inte att visa alla filmer då heller? Och detta är fan inte första gången. Likadant var det när dom köpt in Sagan om ringen, då hade dom inte ens vett att visa filmerna i följd utan istället visades de med ibland två tre veckors mellanrum, och i olika kanaler. Man skulle nästan kunna tro att dom var i maskopi med videouthyrarna, för när man väl sett en del vill man ju gärna se en annan och om då kanalen inte kan sörja för det går man ut och hyr den istället. Så måste det vara.

Dagens Youtubeklipp - Morgonsoffa Måla ägg

Det här klippet illustrerar mycket träffande anledningen till att jag aldrig varit särskilt förtjust i morgonprogram, och förmodligen aldrig kommer vara det. Petra Mede är ju helt fantastisk, och det behövs väl inget geni för förstå var hon hämtat inspiration ifrån. Glad Påsk på er!!!

Är du nykterist, så trist.

Jag vill börja det här inlägget med att påpeka att jag inte är nykterist. Jag tycker att jag dricker rätt måttligt, och oftast så dricker jag mig inte ens berusad. Jag ser inte att man nödvändigtvis måste göra det sistnämnda bara för att. Men att inte dricka alls, som jag gör i perioder då jag kanske ska upp och jobba, tränar mycket, eller bara inte ser någon vits med det, verkar vara det mest provocerande en människa i Sverige idag kan utsätta sin festande omgivning för. Och jag förstår verkligen inte varför. De gånger jag öppet sagt att jag för kvällen inte tänker dricka, och då gett min för mig fullkomligt hållbara anledning, så har det aldrig dröjt särskilt länge innan folk börjat ifrågasätta. Jag har fått höra att jag är astråkig, ständigt följt av ett småtaskigt övertalningsförsök. I mina ögon illustrerar detta mycket tydligt osäkerheten som uppstår då någon i en större grupp bryter från normen. Osäkerheten är så stor att man inte står ut med tanken att någon skulle få för sig att vara nykter, för ve och fasa, då kanske hon kommer komma ihåg exakt hur jävla pinsam jag var, medan jag själv super mig så jävla redlös att jag glömmer precis hur jäkla roligt jag hade. Och det illustrerar också hur ofattbart trångsynta vi verkar vara i det här landet, om vi inte ens kan vara öppna för tanken att folk kan ha roligt utan sprit. Jag tycker det är sorgligt att som Adam Tensta ljuga, bara för att man inte orkar ta diskussionen där och då, men jag kan samtidigt förstå honom. Men vi som väljer att inte dricka, vi måste få välja att inte göra det, utan att de som gör det känner sig hotade, som att vi skulle vara några som utmanar hela deras verklighetsuppfattning. Det gör vi nödvändigtvis inte, vi har bara en annan.

Gårdagens Criminal Minds

Till att börja med så är jag lite förvånad över att manusförfattarna valde att låta Garcia bli skjuten. Att låta någon i arbetslaget råka ut för något, börjar vid det här laget, när det hänt både en och två gånger i CSI och CSI Miami, kännas minst sagt fantasilöst. Till saken här att man faktiskt skulle kunna dela in detta fenomen i två kategorier, där en medarbetare blir anklagad för brott, vilket har hänt i Criminal Minds senaste förra säsongen, samt också i CSI Miami, eller att en medarbetare blir offer, och då just på grund av sin roll som medarbetare, vilket väl varit desto vanligare. Är detta verkligen så här vanligt så ska jag aldrig ens överväga att bli FBI-agent, vilket torde vara omöjligt eftersom jag inte är amerikansk medborgare, men inte heller söka mig till CSI, eftersom där bara verkar jobba en massa självgoda alfahannar.

Men det som nu gjort att jag verkligen tappat respekten för Criminal Minds är att manusförfattarna spelar just på Garcias individualism. Hon har en egen stil för att hon är tjock, jaha. Ja, och så har hon så klart superdåligt självförtroende och tror till en början att den där snygga killen så klart inte är intresserad egentligen. Även detta är så jävla trist och tråkigt och förutsägbart att jag sätter nytt rekord i antal gäspningar. Men sen när Morgan faktiskt visar lite omtänksamhet, i form av misstänksamhet, då bubblar all den där osäkerheten upp. Javisst, för någon som mig är den minst sagt välbekant, men det gör ju också att jag verkligen känner att den är överdriven. I det avseendet är Garcia inte en trovärdig figur eftersom hon på så många sätt verkar vara en väldig dubbelnatur.Väldigt tröttsamt.

Vad lär oss detta avsnitt? Att feta brudar inte någonsin ska få för sig att snygga killar skulle få för sig att ragga på dem? Om så ändå är fallet ska man noga ta i beaktande vad man har för yrke, om det kan vara något annat han är ute efter. Enda sättet att undvika det är att ha ett obetydligt jobb som man inte vill tala om. Och sedan vara mer än lovligt misstänksam så att man verkligen jagar iväg honom, då han upptäcker att man är känslomässigt handikappad, och misstror alla i ens närhet. För sen, när det visar sig att man hade rätt, och han blir gripen för mordet på någon annan, eller man är dum nog och lita på honom och hamnar på sjukan, då kommer man träffa en kille som på alla sätt motsvarar alla ens förväntningar hos en kille. En nörd med lika stort intresse för datorer, som bara skriker subkultur med sina chinos och glasögon, och som verkar minst lika introvert som en själv.

Dagens Youtubeklipp - Eldkvarn Kärlekens tunga

Jag älskar hårda 80talstrummor. Och texten sen.

Jag hör alla steg i trappen, men inga går till min dörr.

Lika som bär

Fi fan vad snygg han är. Och han och Javier Bardem är ju lika som bär. Men Bardem spelar alltid så sjukt osympatiska karaktärer så där vinner Denny Duqette med hästlängder.

Rent hus verkar vara ett rent helvete

De är riktigt synd om de som ställer upp i Rent hus. En familj blev ombedd att inte städa, bara för att förstärka intrycket av exakt hur jävla lortigt dom hade det hemma. Och nu är det en tjej som blivit sparkad efter att ha ställt upp i programmet.

Till att börja med tycker jag det är intressant att man ens ställer upp i ett program, vars hela idé är att man står för att det ser ut som fan i ens hem och hus. Så kåta är alltså människor idag efter uppmärksamhet, eller efter självhjälp, att dom inte ens hinner ställa sig frågan vad deltagandet kan få för konsekvenser. Jag säger inte att det var rätt åt tjejen som blev sparkad, men vad säger det om någon som jobbar inom livsmedelsbranschen att hennes hem ser ut som en soptipp? Som företag skulle jag så klart hitta ett sätt att så smidigt som möjligt säga upp den anställda på, eftersom det drar till sig alldeles för mycket uppmärksamhet. Men i det här fallet tror jag att företaget kvinnan jobbar nog inte förstår att tv-prouktionen i sig bygger på grova överdrifter, just för att det ska bli mer underhållande. De överdriver alltså kvinnans deltagande i tvprogrammets betydelse för affärerna. Och eftersom kvinnan nu valt att gå till kvällstidningarna med sin story så får företaget en jädrans massa negativ publicitet för att ha sparkat henne. Något dom kanske skulle ha tänkt på innan? Att tjejen dock ställer upp på att vara sånt offer, det är för mig en gåta.

Gårdagens ANTM

Drama, drama,drama. Jag kan förstå att Tyra blir sur men samtidigt så framstår hon som så fruktansvärt bitter när hon drar igång sin lilla utläggning om varför Ebony vill hoppa av. Vad fan vet hon? Jag hatar den typen av förståsigpåare. Framförallt så är det så tydligt att anledningen till att hon blir bitter är att hon är så jävla rädd för att det också verkar som om hon inte har koll på läget, och därför är rädd för att tappa förtroende. Ja, jag tror också att en av anledningarna till att Ebony hoppade av var att hon inte orkade med att bli ifrågasatt, men det är som sagt bara hobbypsykologiska spekulationer som jag på ett plan tycker är jävligt onödiga. Det kan också vara så att hon inte tyckte det var roligt. Oavsett hur vacker man är, och hur mycket man än älskar uppmärksamheten som kommer av att stå framför kamerablixtarnas sken, så finns det, tro det eller ej, tjejer som väljer bort det bara för att det inte är allt de väntat sig.

Bara en parantes

Katrin Schulman har enligt Bloggtoppen Sveriges femte största blogg. Hennes blogg är rolig, provocerande och emellanåt tänkvärd. Detta gör att den skulle kunna placeras i flera olika kategorier, i alla fall i mina ögon. Oavsett vilken, om man så placerade den i kategorin allmänt, humor eller personligt så skulle den komma bland de tre till fem populäraste. Men tydligen räcker inte detta för Schulmanskan. Istället har någon, notera att jag inte säger att det är hon, även om det iofs kan vara ännu ett skämt från hennes sida som jag inte förstår, som har placerat henne i kategorin Sex och samlevnad. Detta gör mig väldigt förbryllad. Okej att bloggen började som ett sätt att hänga ut Alex, och deras stundande bröllop, samliv etc etc. Men nu hamnar bruden i en kategori där de andra bloggarna tipsar om sexklipp, porrfilmer, erotik, sexnoveller. Då kan man ju, helt berättigat, ställa sig frågan om den enda anledningen till att Schulman finns att hitta i denna kategori är att hon helt enkelt inte står ut med tanken att vara sämre än bäst.

Noterbart är att hon även på Bloggportalen är reggad i kategorier där hon är etta, eller på sin höjd två bland samtliga rankade. Vad säger detta om henne, egentligen?
Detta väcker också i förlängningen frågor kring exakt hur långt vissa bloggare verkar vara beredda att gå bara för att locka till sig uppmärksamhet.

Dagens tips - Mitt liv utan mig

Mitt liv utan mig är en minst sagt lågmäld film, och kanske inget för den som förväntar sig spännande action. Men jag vill likväl tipsa om den som genuint sevärd, värd att ge åtminstone en chans. Skådespelet är subtilt, och även om filmen är lite småkonstig, så är den det på det där lite småcharmiga sättet som är svårt att inte gilla. Egentligen är det lite vanskligt av mig att tipsa om den, då det är säkert två år sedan jag såg den. Men jag minns den som väldigt bitterljuv, ångestladdad och mycket fin, och hoppas att den verkligen var det.

Mitt liv utan mig. Svt 2 22.25

Jag fortsätter att bli trött på utseendefixeringen. Senast när jag läste på någon löpsedel om hur man skulle få sin " drömkropp". Till att börja med vill jag påpeka att jag inte läste artikeln som rubriken hänvisade till. Men provocerad blev jag likt väl. Just för att rubriken, enligt mig, kommunicerar att det bara finns, och bara en drömkropp. Den har vi alla i åtanke, alla vet exakt hur den ser och det finns noll eller nada utrymme för något som skulle skilja sig alltför mycket från denna drömkropp. Vad bygger jag det på? Det faktum att vi är så besatta av just smalhet, av vikt, kilon, gram och hekton. Nu vet jag också, att artiklar som handlar om hur man får sin drömkropp ofta ändå anpassas för att passa allas önskemål, på det sättet lyckas kvällstidningarna alltid välja någon magisk mellanväg som går ut på att man ska träna allt, och inbillar läsarna att dom genom detta också tar hänsyn till att folk har olika grundförutsättningar. Men think again. Det är ju där problemet ligger, det är ju det som är pudelns kärna. Jag kan bara utgå från mig själv, inte från någon annan. Att då till att börja med intala mig att jag kan få en drömkropp, utan att fråga sig om den är realistisk eller inte, och för det andra vara så tydlig med att den kroppen ska vara smal, utan att fråga sig om jag öht kan bli smal, och då menar jag med mediernas mått mätt, det är så fruktansvärt jävla korkat, och väldigt provocerande.

Nu har jag tränat i några år och hunnit älta detta flera hundra gånger. Jag hatar mig själv för att jag blir glad över att ha gått ner i vikt, men blir också genuint glad, och ännu lite lättare just därför. Jag vet också att jag i mina mest själdestruktiva stunder ställer orimliga krav på mig själv och vad jag kan åstadkomma, och blir besviken på mig själv för att jag låter mig luras av reklamen och medierna. Vid 26-års ålder önskar jag att jag vore smartare än så.

När jag häromdagen var mer än lovligt trött, och på träningen fått en kick av hur vältränad jag såg ut, så gav jag mig ut på jakt efter vettiga förebilder som väl kanske hade samma förutsättningar som jag. Bara för att upptäcka att det inte fanns några. Allt ska vara så jävla smalt. Finns det inte plats för storlårade brudar någontstans, om dom inte råkar vara elitatleter? Tjejer med en gigantiskt fin rumpa? Är det så jävla konstigt att man blir missmodig när de få förebilder som finns inte syns, och när dom väl syns ändå krymps ner till oigenkännlighet?

Dagens Youtubeklipp - Nanko Lucky you

Denna låt hörde jag första gången för över två år sedan och den bara svepte iväg mig. Även om texten är banal, så är sättet som han sjunger på fullkomligt hjärtskärande. Klart som fan att det är mest synd om dig i hela världen. Sen att du lever i en del av världen där de sociala problemen är större än så, ja kanske är det därför det är så jävla synda om dig för om du hade en tjej så skulle ditt liv bli så jävla mycket mer uthärdligt.

Asså, vad är poängen med att lägga ett syrsljud över folk som sitter och funderar och försöker komma på något smart, men som drabbats av total härdsmälta? Jag förstår det inte. Detta skedde i kvällens avsnitt ANTM och kändes så sjukt apart att jag verkligen häpnade där jag satt framför min tv. Och döm av min förvåning när sedan den sämsta av de tre Keep a child alive bidragen gick och vann utmaningen. Dom tappade ner manusskyltar och var så jävla tacky, enda anledningen till att Biancas lag inte vann var för att hon tabbade sig på slutet. Bittert.

Dagens tips - Stockholmsnatt och Disco sucks

Stockholmsnatt är ett måste för varje bitter, cynisk storstadsbo som med jämna mellanrum tröttnar på alla jävla hipsters, men som lika ofta inbillar sig att hon eller han är en av dem, eller som de facto är en av de hipsters som serien ständigt gör sig lustig över. Jag älskar den. Den är träffande på ett väldigt hjärtligt sätt som gör att i alla fall jag inte kan låta bli att skratta.

Upphovsmännen bakom Stockholmsnatt ligger också bakom serien Disco sucks som man kunnat läsa på Go Bangs hemsida. Även om den snarare handlar om musiknörderi på väldigt hög nivå, vilket kräver att man kanske har lite koll på helt osannolikt konstiga undergroundfenomen, så tycker jag serien på precis samma sätt som Stockholmsnatt lyckas fånga det där ängsliga draget som håller oss alla gisslan. Som gör att man sitter och dammsuger nätet efter nya mp3singlar, lusläser alla nöjestidningar i jakt på nästa stora grej, och sedan kan rapa upp sin egen åsikt på första bästa hemmafest bara för att bli betraktad som någon med koll.

När jag gick gymnasiet var min och morsans måndagsritual att stanna uppe lite längre och se Dark Angel. Jag bodde då ute i skogen, och steg upp sex varje morgon för att ta en buss i 45 minuter en timme senare. Därför gick jag också och la mig tidigare än vad jag någonsin gjort. Men måndagar var undantaget som bekräftade regeln. Dark Angel var vår drug of choice och vi kunde leva med att vara lite trötta dagen efter bara för att få se Jessica Alba skutta runt och rädda folk i en avlägsen, dystopi till framtid. Sen kackade ju serien ut fullkomligt efter ett par säsonger, jag började lessna på att Eyes only var en sån mes som aldrig kunde le utan bara skulle vara kool och tuff, och slutade kolla på det. Eyes only som man för övrigt kan se som lite lagom klämmkäck arméagent i NCIS. Inte heller där går han hem hos mig.Frågan är om han någonsin kommer göra.

Jag gillade dock Dark Angel för att den var så sjukt peppande. Alba spelade hård, stark och sårbar samtidigt och var i mina ögon en helt fantastisk förebild som jag diggade stenhårt. Där och då behövde jag liksom det, eftersom detta var samtidigt som jag genomgick mitt feministiska uppvaknande och dagligen fick stå ut att försvara mina åsikter inför en kille i min klass som såg det som sitt livsuppdrag att så fort han fick chansen knäcka mig.

Nu är inte Bionic Woman en helt värdig ersättare. Faktum är att i jämförelse med Dark Angel är Bionic Woman riktigt jävla töntigt, men jag kan ändå inte låta bli och gilla det i alla fall lite lite grann. Jag projicerar en himla massa på den senare genom att inbilla mig att de bägge serierna är lika, när de egentligen inte har särskilt mycket gemensamt, men njuter ändå av att se den här bruden sparka skurkrumpa. Verkligheten har ännu inte hunit ikapp Bionic Woman, den utspelar sig ju trots allt i någon slags samtid, och det är därför fullkomligt förståeligt att serien måste dras med lite trista attribut, men jag köper det eftersom jag vet att i framtiden har Bionic Woman uppgraderats ytterligare, och spelar då i samma liga som Dark Angel.

Dagens Youtubeklipp - Heart Alone

Denna låt har man ju dansat tryckare till kanske så där en miljon gånger. Men fan vad bra den är. Och videon rockar på klassiskt 80-talsmanér. Gotta love that.

Allt med Filip och Fredrik

100 höjdare hade säsongspremiär igår. Jag lät det stå på medan jag som vanligt slösurfade och blev inte tillräckligt fängslad för att faktiskt lämna internet åt sitt öde. Faktum är att jag börjar tröttna rejält på FF.Men med över 400 000 tittare verkar jag vara den enda.Insikten om att dom har blivit folkliga verkar också ha nått Kanal 5 som på sin hemsida tipsar om Filip och Fredriks egen lilla boning, där man kan hitta "allt det bästa med Filip och Fredrik". Och allt är verkligen ingen överdrift. Där finns klipp från alla möjliga produktioner, men saker som rör det senaste programmet måste man som tittare leva utan. Det är ju fan skandal.

Jag kan störa mig helt sjukt mycket på att tvfolk får för sig att dom ska kokettera med sin goda musiksmak ständigt och jämt, utan att det är helt motiverat. Jag kan ge ändlösa exempel på då vissa envisas med att proppa in en mest hajpade obskyra singeln just nu i slutet på någon dramatisk, sorglig, rolig scen. Oftast med förödande resultat. Detta i sig illustrerar med all önskvärd tydlighet den ängslighet som råder hos oss alla, som i stort går ut på att man inte tror tillräckligt på sitt grundmaterial, att det talar sitt klara språk, och blaffar på ännu mer och blir övertydlig. Jag hatar sånt.

I 100 höjdare igår så gjorde man just detta. En låt avlöste en annan och jag hann nätt och jämt höra vad det var för låtar, och konstatera att det var låtar jag gillade, som jag väl inte hört på ett tag och så, men sen kom en annan i en annan scen och den förra var som bortblåst. Inte okej. Men vad som är ännu värre, och väl också min slutpoäng, är att när Kanal 5 säger att dom på hemsidan ska ha allt med Filip och Fredrik, så vill jag också har just det. För skandalen är den att man där inte kan hitta någonstans, oavsett om man så söker med ljus och lykta, vad låtarna i programmet hette och vilka som framförde dem. Bu.

Men sen börjar jag också tycka att grejen grabbarna gör är lite väl mycket en intern angelägenhet. Okej att det kanske är kul för dom, deras lilla klick av mediakompisar att dom gör en lång utläggning om vem i ankdammen som mediesverige är som har legat med varandra, men personligen tröttnar jag rätt fort på att lyssna på det. Dessutom är dom emellanåt väldigt fördomsfulla, något som väl också är kul när man har en jargong som alla är införstådda med. Men vad fan säger det om en människa att hon eller hon är så fördomsfull som Filip emellanåt verkar? Jag förstår det inte. Att prata fort, och att prata om knark och knulla hela tiden går inte hem hos mig.

Har du tv, var god betala

Jag vill bara skrika rakt jävla ut över hur jävla fucked upp denna jävla värld är. Ledsen om jag tar i här och kanske använder otillbörliga kraftord men satan i gatan. Jag pratar nu inte om kriget i Kongo, som bara hamnar på löpsedlarna högst en gång om året, men som vi i väst dagligen drar vårt lilla strå till stacken för att göda genom att köpa mobiler som innehåller en mineral som landet är rikt, nämligen kobolt. Nej att ta upp en sådan världsangelägenhet skulle ju vara att be om alldeles för mycket uppmärksamhet. Jag behåller proportionerna och öser ur min avsky över tv-licensen istället. Ett i-landsproblem utan dess like, med betoning på ett stort jävla problem.

Problemet är att jag inte kan välja om min tv ska ta in Svt eller inte. Det är ju sjukt smart att uppfinna en maskin, langa in två kanaler som landets befolkning omöjligen kan välja bort, för att sedan dra slutsatsen att om dom har en tv, så nyttjar dom garanterat dom där två töntiga jävla kanalerna. Okej, jag vet att det är fler än två men det är min pappa som kollar på Barnkanalen, inte jag, så jag orkar inte bry mig om den eller någon av de andra.

Tvångsanslutning. Vad är det för jävla kulturdikatur vi lever i? Jag bara undrar. Har du tv, var god betala. Fri television borde väl rimligen innebära att jag också borde ges den fria möjligheten att välja huruvida jag vill se på Svt och nyttja public service eller inte?

Och så kommer då detta. Hur fan ska dom kunna kolla om jag kollar på Svt Play eller inte? Ska dom börja kolla datorinnehav nu också? Dom är ju för fan helt jävla sjuka i huvet. Man önskar ju att borgarna, med anhang kunde göra något vettigt av den tid som är kvar avskaffa tv-licensen. Tack för mig.

/ Edert nötarsle, mer reaktionärt en någonsin förr

Jag började läsa Alex Schulmans blogg när han fortfarande var redaktör för tidningen Stureplan. Då var bloggen emellanåt riktigt jävla elak, men rönte inte alls samma uppmärksamhet som hans senare bloggar har gjort. Redan på Stureplan gick han en väldigt smal balansgång mellan vad som var osmakligt och rent ut sagt föraktfullt, till vad som bara handlade om ren och skär provokation som humor. Även om det för honom säkert alltid stod helt klart att allt han gjorde var det senare, var det desto svårare att som läsare förstå det. Därför slutade jag läsa hans blogg på Stureplan då han hånade en tunnelbaneannons för Läkarmissionen, där han gav uttryck för en åsikt som jag upplevde som djupt rasistisk. Det aktuella inlägget gjorde mig väldigt ledsen och fruktansvärt upprörd, och många med mig kommenterade inlägget med att visa vårt missnöje. Lika många skrattade dock gott och fann inlägget roligt.

Inlägget har dock ytterligare än poäng. Eftersom att det verkar vara just reaktionen, oavsett vilken den är, som Schulman verkar finna intresant. Och dylika reaktioner har han fått på i stort sett alla inlägg han författat sedan han blev storbloggare. När det är inlägg som det om svältande barn i Afrika, som Schulman tyckte borde sluta gnälla, klippa sig och skaffa ett jobb, så illustrerar ju min frustration hur jävla seriöst och allvarligt jag tar på allting. Kort sagt att jag inte har någon humor. Och det faktum att folk tror att Schulman menar allvar, eller att han inte gör det, och tycker att det är roligt, på att världen håller på och gå spikrakt åt helvete. Vilket som så blir bägge sidorna enligt mig väldigt tydliga samtidsmarkörer.

Schulman slutade blogga på Aftonbladet för att han upplevde att folk verkligen njöt av att han hatade. Han slog ifrån sig alla misstänkliggöranden med att han minsann inte var så i verkligheten, att han i själva verket gick omkring och ständigt bad folk om ursäkt för att han förolämpat dem på bloggen, och hoppades att de inte tagit illa upp. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. För å ena sidan kan jag köpa att han hatar Sandal lite lätt, eftersom Sandal är så jävla lätt att göra sig lustig över. Å andra sidan finns det dom som han kategoriskt talat illa om sedan dag ett, som exempelvis Linda Bengtzing. Som han, av vad jag förstått, dessutom undviker just för att han inte skulle palla med att bli konfronterad. Det blir så svårt att skilja på vad han verkligen vill och menar. Finns det verkligen ett underhållningsvärde i att baktala Linda bara för att pöbeln ropar efter det, om man i efterhand måste leva med ångesten som just den typen av kränkning innebär. Är det verkligen värt priset? Uppenbarligen måste Schulman tycka det. Vad han är förblindad av kan jag omöjligen se, men för mig är det fullkomligt oförståeligt hur han, som kallar sig journalist, kan göra saker som det här, när helt uppenbart inte verkar kunna stå för det.

Jag har tidigare skrivit om att det finns flera bloggar som i stort sett går ut på att just hata. Och att dessa bloggar är väldigt populära. Den populäraste av den var länge Stureplans vackraste. När den avlsöjades, eller vad man nu ska kalla det, blev folk superupprörda och började tala om att det är ett kallt samhälle vi lever i. Då var det helt plötsligt inte underhållning längre, då var det förtal och arekränkning. Men när Schulman gjorde det i sin blogg var inte det. Själv ser jag ingen skillnad, men den som gör kan ju vara så vänlig och förklar den för mig.

Det finns fortfarande bloggar som går ut på att håna specifika folkgrupper, subkulturer, eller som i stort bara är en verbal spya. Jag skäms inte för att medge att jag läser dessa bloggar, och anledningen till att jag hellre läser dessa bloggar än exempelvis Schulmans beror huvudsakligen på att de, hur naivt det än må låta, verkligen hatar, och står för att dom hatar. Det har varit syftet hela tiden, och jag behöver inte gå omkring och fundera över om det är provokation eller inte, vilket vaggar in mig i en underbart liten trygg värld där jag vet precis var jag har alla.

Lilla Al-Fadji

Igår började Lilla Al- Fadji på Kanal 5. I och med att jag verkligen gillade Sen kväll med Pierre, gängets bidrag till Humorlabbet, som tyvärr inte vann, så hade jag väldigt högt ställda förväntningar. Som dessvärre inte infriades. Visst skrattade jag med, men det var bara för att jag så innerligt ville att det skulle vara bra. Så till den milda grad att jag faktiskt inte vet om jag faktiskt tyckte att det var bra, eller om jag bara tycker det för att jag ville att det skulle vara det. Men bara minuter efteråt när jag fått lite perspektiv så inser jag att vad jag såg igår rent kvalitativt var ljusår från Sen kväll med Pierre. Och det är verkligen så sjukt synd. Jag hoppas verkligen att programmet blir bättre till avsnitt två och att tittarna ger det en andra chans. Det ska trots allt bli spännande att se hur historien utvecklar sig, men jag hoppas också att handlingen tajtas ihop lite. Jag kan förstå om man vill att serien ska andas lagom mycket amtörmässighet men det ska alltid gå att läsa mellan raderna om den är uttalad eller ej.Igår lyckades man inte med det, istället kändes det precis så dåligt som det var.

Det här är något som förmodligen Svt aldrig för sitt liv skulle få för sig att sända.Och jag kan förstå varför. Samtidigt tror jag att det finns folk som kan finna det minst sagt underhållande, och det verkar vara den målgrupp Svt å andra sidan gör sitt yttersta för att hitta till. Vilket gör mig så förvirrad. I och med Sen kväll me d Pierre, och programmets medverkan i Humorlabbet, tror jag att Svt gjorde sig själva en ganska stor otjänst. Hade man vågat satsa på det från början, och gett det mer tid, hade man fått ett riktigt bra program som älskats av väldigt många tittare. Där fanns en balansgång och fingertoppskänsla som jag verkligen kände var den störtsta bristen med Lilla Al- Fadji. Jag önskar att Svt hade varit kloka nog och insett detta, nu verkar det dock vara försent.

Själv kommer jag dock fortsätta titta, och det så länge det finns skuggan av en chans att Sveriges i särklass snyggaste skägg, Daniel Boyacioglu, hur pretto han än må va när han läser poesi, kan dyka upp i rutan igen. Bara det är anledning nog att låta en bild på honom illustrera det här inlägget, trots att han bara var i rutan någon minut eller så.

Dagens Youtubeklipp - Junior Kelly If love so nice

http://www.youtube.com/watch?v=tSkuJJnKk7o&feature=related

Jag älskar han minst sagt bekymrade min då hon bara drar iväg. Det är stort skådespeleri i dom däringa musikvideorna emellanåt.

Så snyggt

Eftersom att Cityakuten har uppehåll, och jag inte har tålamod nog att faktiskt sitta och se 30 minuter högkvalitativ kunskapstv i form av Kobra, så ägnar jag numera, hur mycket det än tar mig emot, den där timmen mellan nio och tio åt CSI. Jag blev förförd av förra avsnittet och var därför tvungen att se det igen ikväll. Men som alltid så fick jag en baksmälla. Manuset är så käckt och kvickt och genomtänkt att man bara vill spy, scenerierna sjukligt snygga och så är Grissom precis som i den andra två CSIerna en sån där jobbig alfahanne som alltid får sista ordet. Jag klarar inte av det. Jag förstår precis varför folk gillar det här. Dom vill bli underhållna, det är sensationslystnad written all over it med blod, sex,droger och pengar men det är snyggt förpackat i ett glänsande litet paket som gör folk så sjukt blinda för hur dåligt allt är om man skulle få för sig att repa den skinande ytan. Morderi har aldrig varit så snyggt, men problemet med CSI är att det inte kommer någon baksmälla i form av eftertanke. Det är fyndigt så att det förslår, frosseriet i människohjärnor kittlar på ett sätt som är upphetsande men samtidigt så sjukt äcklande. Just för att om det bara fick vara lite mer skitigt, och i något annat avseende än bara huvudpersonernas mörka förflutna, skulle trovärdigheten bli så väldigt mycket högre. Snyggt är det, men det gör det inte per automatik bra.

Jag har tänkt ytterligare på Svd:s artikelserie om kvartslivskrisen. Om det nu är så att anledningen till att min generation krisar beror på att våra föräldrar varit omtänksamma nog och inbillat oss att vi kan bli vad vi vill, så har ju just den insikten, som väl kanske kan vara yttrad i all välmening, och i ett försök att få oss att nöja oss med att bli precis vad som helst, oavsett om det då är lokalvårdare, busschaffis, partiledare, hjälparbetare eller programledare, gjort oss så sjukt prestationsinriktad och istället fått oss att tro att det är precis vad våra föräldrar förväntar sig av oss. Att vi, precis som de små underverk de alltid betraktat oss som, ska kunna uträtta stordåd. Och istället för att tala om denna stress och press, agera ut den, har vi också, eftersom vi alla varit drabbade, vänt alla dessa krav inåt, och inte talat om dem. Just därför har vi inte heller tillåtit oss själva att misslyckas. Oavsett hur stort eller litet misslyckandet än har varit, har vi inte tagit oss tid att bearbeta det. Det har inte funnits utrymme för det. Något som när vi kommit ut i arbetslivet blivit ännu värre, från att komma från en omhuldad tillvaro där ingen ställt några som helst krav, måste man nu leva upp till mål och meningar med allt man gör. Och alla gör det, vilket får det personliga misslyckandet när man inte gör det att bli så hiskeligt mycket större. Det som upplevs som en personlig katastrof, kanske i själva verket inte är annat än en liten petitess men just för att man hela tiden levt i illusionen om att alla andra är perfekta människor, både till själ och hjärta, och man själv genom sitt eget agerande fortsatt att upprätthålla den bilden, blir fallet förödande. Därför är jag från och med nu beredd att vara den som går i täten för att stå för mina misslyckande. Hur obekväm min omgivning än må vara med att jag till höger och vänster erkänner att jag felat och misslyckats, bara för att dom då vet att jag vet att dom säkert också gjort det men inte vågar erkänna det, så tänker jag slå ett slag för att våga vara misslyckad. För misslyckad är man ju egentligen aldrig. Bara lite mindre lyckad.

Det är lite sorgligt att jag följer inlägget med en minst sagt peppande låt med ett inlägg om utseendefixeringen i samhället.Eller är det symptomatiskt?

Jag är blir bara så less på den punkt slut. Samtidigt är jag den första att erkänna att jag är sorlig slav under den och hatar mig själv på grund av det. De korta stunder då jag kanske är helt nöjd, eller då alla positiva tankar om hur stark, hur stor jag än må vara eller inte, jag är, är alldeles för korta, alldeles för få. Jag vet att det oftast bara är fruktansvärda foster av min fantasi, alla de där tankarna om att jag inte duger, om att jag inte ska vara nöjd. Men ibland är det som om alla kraftar förenar sig i ett hat mot mig och mitt sätt att vara mig själv och då hjälper det inte hur mycket jag än intalar mig själv att dom har fel, och försöker återta rätten till att själv bestämma över min kropp. Vad är det som gör er så obekväma med mitt utseende, jag kan inte fatta hur det om möjligt kan provocera er? Vad ger er rätten att tro att ni har er rätten att fälla omdömen om den, eller för delen får er att tro att jag bryr mig? Varför vill ni hellre tro att jag är med barn, något ni vill passa på att glädja er åt, än att bara inse att jag är fet, överviktig, mullig, tjock eller vad ni kalla de månde. Varför kan jag inte bara få vara det? Varför vore det okej att jag såg ut så här om jag var med barn, men inte är det om ja inte är det? Det är ju helt sjukt att vi så till den milda grad hetsar kring vikt och övervikt att vi inte ens är öppna för tanken en tjej kanske är överviktig och inte med barn. Som om de där överviktiga tjejerna inte finns, alla tjocka tjejer, som kanske inte ens är tjocka, utan bara uppfattas som det i vår kultur, egentligen är med barn. Då är vi nog en himla massa som är med barn där ute, kalaskulan heter fostret och kommer aldrig födas, bara fortsätta att gödas.

Dagens Youtubeklipp- Kapten Röd Trasig

http://www.youtube.com/watch?v=bX5DUbaxBMo

Det finns säkert hundra och hundraen låtar av tjejer som sjunger om och till tjejer. Låtar som peppar något så ofattbart. Som gör att man identiferar sig och känner att livet kanske ändå inte är fullt så jävla jobbigt som man föreställer sig. Men sekunden senare så står man där lika modfälld som alltid, för att det ju ändå bara blir en inre angelägenhet. Som systerskap är det så klart super, men man önskar ju att alla kunde fatta det. Och just därför är den här låten så jävla underbar. Det är inte helt obetydligt att han som man sjunger att jag som kvinna ska sluta negga och se ner på mig själv, och jag vet att det är ett rätt stort problem att somliga kanske tar honom på så väldigt mycket större allvar. Men låten gillar jag i alla fall.

Hatin

För några veckor sedan skrev DN om streetteams, en artikel som var rätt gullig men lite skrämmande. Vad som dock inte stod i artikeln, var vilka åtgärder dessa streetteams tar till för att försvara sina artisters heder när det kommer till Internet. Och om jag i nedanstående kommentarer blivit utsatt för ett utstuderat försök att skrämma mig till tystnad, eller bara blivit offer för lite vanligt hederligt, om än väldigt pubertalt, Internethat, är svårt att säga. Jag beundrar dock den ihärdighet som det hatas med. Inläggen är bägge flera månader gamla, men det senare av dem blev kommenterat väldigt nyligen. Att hata dem, som dom tror hatar deras idol, verkar vara tillräckligt angeläget för att man ska ta sig tid och ork att kommentera ett inlägg som redan hunnit falla i glömska. Jag älskar också kompromisslösheten, oförmågan att ta till sig av kritiken som jag för fram, utan bara se det för vad man tror att det är. Att jag verkligen innerligen skulle hata IdolErik eller Shayne Ward, utan att ens fråga sig om kritiken kanske kan vara ens lite berättigad. Det, och såklart de många stavfelen gör ju att jag å andra sidan finner stort underhållningsvärde i kommentarerna som sådana. Ers höghet nötarslet.....som ännu inte gett sig på Akon, för att hon gillar honom, men också för att hon vid det här laget vet vad som kan hända om hon skulle råka...

Emma, Erils s said...
Ursäkta, Erik sjunger som en gud! När man lyssnar på honom försvinenr allt annat. Du värkar alldrig ha sätt på idol och hört vilken talang han är. Du kanske gillar sånna där fjantar som Danny, Darin och Ola. Men Erik försöker ju VÄRKLIGEN inte vara sån. Kollade du på idol i fredags? Då kanske du hörde vilken underbar röst han har, på Bed of roses började jag nästan gråta. Så bra var det!!! Skulle kunna skriva 1000000 underbara saker om Erik, men nöjer mig med att säga: SKÄRPNING! Erik är helt underbar, det är bara för dig att förstå!

8:49 AM
Rosa said...
erik e kanske inte min favvorit, men han sjunger skit bra, de e bara att FATTA nötarsle!!!Du sjunger säkert skit fult å e ba avundsjuk på underbara erik!!!!! Och vadå puppyeye??? Gör inte Danny de då eller??? Jag såg en interjuv mä Erik, han sa att hann ìnte gillar att bli kallad snygg-erik! Så gå å skit ner dig!!!!!


6:47 PM
Anonym said...
Nån e visst lite avundsjuk... Vad jobbigt det är att se och läsa när någon har mini-självförtroende och måste tracka ner på andra för att må bra själva. Vilken tur att vi slipper se dig i TV-rutan varje fredag, Eveliiiiiiiina! Tack för att det faktiskt bara är här du syns och hörs. Och försök skaffa dig ett självförtroende istället, det kommer klä dig så mycket bättre.

Anonym sa...
Säg inte att han sjuger fel, han gör olka låtar och det ska du accpectera och inte bara skriva: Åhh, shayne ward måste bättra sej, det finns för fan människor som älska han, som jag !!! Jag blir så jävla förbanad !!!! Skriv nått vettigare inte bara kretik. Tänk på det !

5:41 PM

Dagens Youtubeklipp

Jo men visst

Det var verkligen en hårfin seger av Maria Abrahamsson i gårdagens debatt, om den ärade titeln snyggaste frisyer. Siwerts mindre snygga, smått sorgliga överkammning kom snabbt ikapp så fort han visades i rutan men jag måste ändå säga att den konsekvens som Abrahamsson reppar sin, med jämna ( kanske alla) mellanrum inte helt tidsenliga frisyr är ändå beundransvärt. Hon behöver aldrig ens fundera över hur hennes frisyr ska se ut, hon vaknar och vet precis vad hon ska göra. Jag önskar att jag hade samma beslutsamhet och också kunde bestämma mig för att jag ska ha den här frankfila pagen resten av mitt vuxna liv men varje gång jag säger att jag ska ha den resten av mitt liv ångrar jag mig.

Bild från M Magasine.

Förmodligen en av årets i särklass sämsta trailers, till årets i särklass sämsta svenska film. Stort underhållningsvärde dock, men av helt fel anledningar.

Melo melo melodifestival

Som jag skrivit tidigare har jag gjort mitt absolut yttersta för att undvika melodifestivalen i år. Detta för att jag har så lätt att dras med i grejer. Dom som överhuvudtaget var i närheten av mig när VM i fotboll pågick 2006 vet precis vad jag menar. Då gick jag omkring och rabblade laguppställningar för mig själv, sov, åt, drack och drömde om fotboll konstant. Det var spelare, lag, tränare, tröjor, domare, målstolpar. Jag är väldigt mycket autist när det kommer till såna här grejer. Så därför bestämde jag mig redan innan festivalen drog igång att bara låta bli helt och hållet. Alltså inte titta, läsa om eller lyssna på så mycket som en ton. Prövningen kom på spinningen, eftersom två av mina spinntränare är mer eller mindre besatta i schlager och verkligen gillar Carola. Dock sa jag som det var för några veckor sedan och har, fram till nu, faktiskt inte hört ett enda bidrag. Men så kom då onsdag 12 mars, detta nådens år 2008, då en av tränarna helt sonika bestämde sig för att hela passet skulle ackompanjeras av samtliga finalister från årets festival. På 45 minuter fick jag lyssna på det som tagit det svenska folket fyra veckor, och flera hundra miljoner att rösta fram. Och kan konstatera att svenska folkets smak verkligen toksuger. Och då fick jag inte ens höra Christer för den hade min tränare den goda smaken att censurera bort.

Fugeela

Idag hörde jag Oh la la med The Fugees på The Voice. Det gjorde mig glatt överraskad, då jag har rätt förutfattade meningar om exakt hur gamla låtar The Voices musikläggare överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att spela.

Och av samma anledning är det så jävla skönt att se att ens fördomar inte stämmer. Att man fortfarande kan slå på radion och få höra anledningen till att man ens fick för sig att börja lyssna på hiphop. Betryggande att man fortfarande kan varenda vers, stick och lustig vändning i produktionen. Hur en varm våg av minnen från sommaren -96 sköljer över mig. Karaoke till Killing me softly på Heden i Göteborg under Ghotia Cup, fransmännen och brassarna som bodde i sovsalarna intill som prompt ville få oss till att dansa capoeira. Hur till och med pappa kapitulerade inför det där lalalala-andet i bilen på väg till Finland.

Är det tragiskt eller underbart att vara nostalgisk redan vi 26? Om man redan nu börjar se tillbaka på sin ungdom, vad säger det om vad man tror sig ha att se fram emot? Så länge musiken var bra, kanske det inte spelar någon roll.

Loop Troop The Building

Loop Troop senaste skivor har lyckats slinka förbi mig utan att jag ens ryckt på axlarna. När Promoes debutskiva Government music kom lyssnade jag så mycket på den, att jag förmodligen drabbades av ett mättnadskänsla som gjort att jag inte orkat bry mig om vad killarna sysslat med.Jag såg dem live på PDOL för en herrans massa år sedan och har sedan dess inte kunnat bry mig mindre.

Men nu så. Senaste singeln från nya skivan är ju helt fenomenal. Där finns tillräckligt mycket för att man som gammalt fan ska känna igen sig,och då tänker jag i första hand på rappen, men det är nytt och fräscht och vågar jag säga det, lättillgängligt. För är det inte så att Loop Troop tappert försökt hålla sig kvar någonstans med den svenska hiphophimlens indiesida? Vissa låtar har fått speltid men full lika stora som Petter, eller Timbuktu har dom aldrig blivit. Det har aldrig varit deras slutgiltiga mål. Och jag tror inte heller att dom med nya skivan kommer nå så stora framgångar. Men att soundet ändrats lär innebära mer speltid, och om texterna fortfarande är lika politiskt brännande så ser jag inget fel i det.

Ring ring

Ett säkert sätt för mig att få upp ångan lite är att slå på radion precis 09.25 varje vardagmorgon. Då får delar av Sveriges befolkning för sig att vädra sina åsikter. Åsikter som emellanåt är vettiga, men inte vettigt underbyggda, andra gånger direkt korkade, och plumpt framförda, eller sorgligt cyniska.

Det mest debatterade ämnet i Ring P1 den senaste veckan, och vad det verkar den kommande,är Folkpartiets lagförslag om att slopa möjligheten att låta elever i undantagsfall slippa sim och sexualundervisning. Folk ringer in och tycker att det är helt sjukt att vi tar sådan hänsyn till dom ( läs muslimerna), dom (muslimerna) borde ta seden dit dom ( muslimerna) kommer. Och i nästa andetag jämför dessa debattörer med sig själva och hur dom beter sig på sin solsemester i Thailand. För i dessa debattörers små mikrovärldar är det samma sak att fly undan krig, förtryck, svält, hot om våld, diskriminering och allsköns misär som att åka på solsemester. Och därför borde man ta seden dit man kommer. Och efter att ha gjort denna utläggning är det dessutom förvånande många som påpekar att den där hårt arbetande 23åringen från Småland, med fast arbete, som nu bott i Sverige i flera år, lärt sig språket, och rotat sig, minsann borde få stanna. Han verkar ju verkligen ha tagit seden dit han kommer???

Jag är glad att jag låter mig provoceras av sådana här uttalanden för att inte göra det skulle vara detsamma som att vara fullkomligt likgiltig, och det är det sista jag vill bli. Samtidigt vill jag inte påstå att att dom som bryr sig om att ringa in skulle vara dumma i huvudet. Dom har bara inte tänkt igenom sin argumentation tillräckligt. För hur man å ena sidan tycker att muslimerna, som om det bara skulle vara religion som gör att dom kräver dispens från simundervisningen, ska ta seden dit dom kommer, men å andra sidan pratar så vitt och brett om hur rätt sorts flyktingar borde få stanna, är för mig fullkomligt obegripligt. Och att man inte inser att synsättet man har vilar på intolerans och gränsar till rasism, är häpnandsväckande.

Folkpartiets förslag bäddar för ökad intolerans och är i mina ögon ett inte särskilt bra sådant. Hans Ingvar Roth, författare till boken Mångkulturalismens utmaningar, skriver att vad man bör eftersträva i ett mångkulturellt samhälle är en positiv närhet och distans där olika grupper får chans att mötas, men där enskilda grupper också har möjlighet att stärka sig själva som grupp. Att som Folkpartiet nu väljer att göra, inte ta hänsyn till olika gruppers traditioner och seder kan upplevas som tvångsassimilering.

Frågor som involverar så väl grupprättigheter som genus är ofta mycket komplicerade eftersom de lika ofta, kan tyckas, står i direkt motsats till varandra. I ett försök att värna kvinnors rätt till självbestämmande har kvinnliga studenter i Turkiet förbjudits bära slöja inom högskoleväsendet. Detta har lätt till att många muslimska kvinnor inte kunnat läsa vidare, eftersom de utan slöja inte kan vistas utanför hemmets väggar. Jag kan förstå att man vill stärka unga kvinnor genom att värna deras rätt till idrott och sexualundervisning. Samtidigt tror jag inte att Folkpartiets lagförslag är rätt väg att gå. Desto viktigare är att skolorna för en vettig dialog med föräldrarna och kommer fram till en gemensam lösning.

Rykande hett

Mtv satsade i höstas hårt på att försöka få tittarna att hitta tillbaka till kanalen, och rekyrerade bland annat Karin Winther och Eye N Eye. Resultatet blev väl så där.
Eye N Eyes program Mtv Beat, sändes till min förvåning på fredagar runt sju tiden. Senare blev kanalen förvånad över att ingen kollat, men vem fan orkar sitta och kolla på tv en fredagkväll innan utgång? På förfesten? När man sminkar sig? När man ska käka? Det säger sig själv att ett program som sänds den tiden inte kommer ha särskilt stor tittarskara. Sen var väl inte kvalitén på programmet alltid på topp.

Hursom är Eyen tillbaka. Och det med det fullkomligt geniala programmet Spanking new. Jag har nu råkat slå på den av en olyckshändelse två helger i rad och jag älskar det. Till att börja med är sändingstiden idealisk, och kommunicerar mycket väl med programinnehållet. Söndagar mellan tre och fyra, då man som jag precis vaknat efter att ha jobbat natt, eller vaknar bakis efter kvällen före, är som gjort för att sitta och stirra på nya musikvideos. Man orkar inte med att höra någon intellektulisera över innehållet, men väl ändå ha något att titta på. Urvalet av videos känns dessutom fräscht, programmets visuella profil snygg utan att kännas svår, och det går rappt undan mellan låtarna.

Tryck till saknas av mig, men jag som hatar att folk pratar i mun på varandra orkar inte lyssna på P3 Populär och därför kommer jag från och med nu se Spanking new varje vecka. Att jag, som också får ångest av tanken att det finns en massa ny musik som jag upptäcker först när den inte är full lika ny, nu i alla fall kan intala att jag har skuggan av en chans att namndumpa utan att se ut som en dinosaurie är också mycket betryggande.

Adele 19

För några veckor sedan sov,åt,drack,tränade,bajsade och kissade jag Adeles låt Best for last. För några dagar var den mitt knark. Och nej, jag hade inte ens blivit dumpad, låten bara drabbade mig, jag var tvungen att utforska den, och det genom att spela den och endast den all vaken tid. Jag tyckte att allt med den var så rätt. Sättet hon betonade orden på, melodin, takten, refrängen och texten i helhet var en enda lång emancipierande dröm för alla som någon gång blivit dumpade, men som behövde något att trösta sig med samtidigt som dom slickade sina sår.

Tråkigt nog är Best for last, hur bra den än må vara, det bästa spåret på hela skivan. Det finns stunder då det bränner till, om man som lyssnare bli fullkomligt blixtförälskad i rösten, i låten och i produktionen, men då ändras alla dessa tre drastistiskt till följande spår och helt plötsligt sitter man, fullkomligt ofrivilligt, och lyssnar till någon som, hur gärna hon än skulle vilja sjunga något mycket smutsigare, försöker efterlikna Norah Jones, så till den grad att man vill repa skivan.

Är det symptomatiskt att man inte vågar chansa lite när det kommer till en ung tjejs första skiva? Och varför ska det vara så? Just hur bra Best for last är, och hur trååååkigt det är att höra Norah Jones pastischerna, illustrar väl rätt väl hur lite man tror på hennes tillräckligt, för att tro att den faktiskt kan förföra. För det kan den. Om den bara får vara. Om produktionen som skall bära fram den inte är för välpolerad, utan lite skitig och dan, på ett sätt som lyfter fram Adeles svärta ytterligare.

Första singeln Chasing Pavements hamnar precis mitt emellan dessa två ytterligheter,och lär väl höras en del på radio. Om Best for last lyckas leta sig dit återstår dock att se.



Besök också Adeles Myspace.

Kom så krisar vi

Kvartskrisen, som det pratats så flitigt om den senaste veckan, gör mig väldigt kluven.
Å ena sidan vill jag bara skrika åt dessa bortskämda medelklass barn, säga till dem att ta sig i kragen, skärpa sig och sluta gnälla. Hur fan vågar dom håna sina föräldrar, generationer av hårt jävla arbete som gjort det möjligt för dem att välja mellan att segla jorden runt, eller plugga avgiftsbefriat, genom att ens tänka tanken att dom har för många valmöjligheter. Det är tamefan pinsamt. Seriöst. Ni är sååååå bortskämda. Sitter där med era bostadsrätter som era föräldrar så klart betalat, oftast i innerstan till råga på allt, men som ni inte ens har inkomst nog att pröjsa för, och så vill ni bara ha och ha och ha och ha. Det gör mig uppriktigt illamående. Innan jag ens skulle tänka tanken att våga krisa ens det minsta så skänker jag alla de umbäranden min familj har gått igenom en tanke, och nöjer mig med att ha lite lätt ångest hemmavid istället. Det går ju inte ta någon som mår dåligt över hur bra hon har det på allvar,seriöst.

Jag försöker komma underfund med varför jag reagerar så starkt på det här. Är det avundsjuka, skulle jag inget hellre vilja än få krisa lite? Jag kan nog inte nog betona just hur jag inte för mitt liv skulle kunna krisa på det är sättet. Det är liksom mot varenda liten droppe blod i min kropp. Är det rädsla för skam? För skuld? Jag vet inte.

Men jag vet att jag å andra sidan tycker uppriktigt synd om dom som verkligen har det jobbigt, som säkert blir minst lika provocerade av mitt sätt att resonera, och som med allra största säkerhet tycker jag är mer än lovligt nedlåtande när jag talar om att krisa lite, som en lucka i tiden att tänka efter, när man i själva verket säkert mår så dåligt att man kanske inte ens kan formulera exakt hur dåligt man mår.

Men är inte en del av problemet också att man inte talar om sina problem överhuvudtaget, att vi skapat en illusion om att vi alla är perfekta och att de då blivit så sammankopplat med ett misslyckande att erkänna ens för sin närmaste omgivning att man fan inte orkar med nästa tenta, att telemarketingjobbet gör att man gråter sig till sömns, att studieskulderna inte kommer bli avbetalda i tid. Det behöver inte ens vara så att alla dessa saker sammanfaller, man vågar inte ens yttra att en av dessa saker håller på att gå spikrakt åt helvete. Och så slutar det istället med att man bara inte ens ångestar lite för sig själv. Summan när allt bara läggs på hög blir en gigantisk jättekris. Och jag föredrar att ångesta lite då och då, än storkrisa när inget längre funkar, när luftslottet är som bortblåst.

Alla skriver om Schyfferts roast. Att bli avis på dom som var där, och som dessutom har mage att skryta om det, är därför fullkomligt ofrånkomligt. Att sedan läsa att det hela filmades är en klen tröst, men ändå en tröst likväl.

Musikalhistoriska musikvideos

Det har snackats lite här och där om Erykah Badus nya singel Honey, om hur läcker videon är. Och ja, den är kool, den är väldigt underhållande, för med varje gång man ser den försöker man pricka i ytterligare ett skivomslag, dock utan några större framgångar, då Erykah verkar ha valt omslagen med mycket stor omsorg. Även om Ripperton, och Erik B & Rakim hör till de enklare. Nu har tack och lov bloggen Soulbounce tagit på sig uppgiften att göra det klart och tydligt precis vilka omslag Erykah och hennes vapendrager försöker efterlikna, så att man slipper gå och undra.



Men när man tänker efter är Erykahs video inte speciellt nyskapande. Den vinner så klart väldigt mycket gentemot exempelvis Red Hot Chili Peppers, eller för den delen Morningwood, då hon ju så tydligt tar avstamp i specifika grupper, medan de två senare snarare försöker gestalta olika musikgenrer. Gemensam nämnare är dock att alla tre är gjorda med glimten i ögat och med en stor portion humor och självironi, vilket kan vara så befriande att se. Precis som, den något snarlika Gnarls Barkleyvideon Smiley Faces

Kvällens bakgrundslåt

Det stod mellan denna och Tony Braxton, Unbreak my heart som någon ensam stackare satt och förkrökade till på alldeles för hög volym.Denna hördes dock på från ett stort party i Brommatrakten....

Drama, drama, drama

Varför tror kvällstidningarna att det svenska folket bryr sig om huruvida vissa program är riggade och fuskar med både det ena och det andra? Artiklar som dessa kommer med jämna mellanrum men möts allt som oftast med en axelryckning. Varför kan inte bara kvällstidningarna också inse det. Och förstå vidden av dramaturgi? För det är ju precis dramaturgi det handlar om. Om det inte vore för att man skulle överdriva idoluttagningen, där hör och häpna, deltagarna faktiskt redan genomgått en uttagning INNAN dom träffar den riktigta juryn, så skulle vi inte få skratta lika gott. Om det inte vore för att familjen Kostrubala blev tillsagda att leva i sin egen skit i ett par veckor innan inspelningen så skulle vi inte kunna förfasa oss över hur snuskigt dom lever. Det handlar bara om att skapa underhållning och som sådan köper vi tittare överdriften, även om vi är mer än lovligt medvetna om den. Vi köper det, för underhållningen i sig är producerad tillräckligt bra för att vi ska kunna intala oss själva att det inte förekommer något fusk.

Har Svt, och Strix, verkligen fuskat med betygen i Klass 9 a? Eller vill dom bara höja spänningen? Någonstans får man ju faktiskt sluta hålla på och oja sig över hur någon gjort något och bara sätta sig och njuta av vad man ser. Så väl utfört som vårens feelgooddrama är utfört orkar jag inte bry om huruvida Klass 9 a hade urkassa betyg, kassa betyg, eller helt ok betyg. Är det verkligen bara för att se om de kommer lyckas med utmaningen som vi kollar på det? Näe. Jag kollar för att Ala lyckats charma mig fullkomligt, för att Bert Stålhammars kinder är fullkomligt oemtoståndliga, och för att Stavros är en så söt stilig en. Ja det ska bli superspännande att se om Ala någonsin faktiskt deltar på jympan, och spänningen skulle inte på något sätt förtas om Expressen fick för sig att avslöja att en av deras grävande journalister grävt fram en närvarorapport där det står att Ala faktiskt deltog i en lektion samma vecka som dokumentären började spelas in. För dramatisk effekt vill jag bara ha drama, och hur Strix och Svt gör det spelar större roll, när jag nu redan är fast.

Vi som överleve Rågsved har verkligen lyckats leta sig in i mitt medvetande, och när jag nu i tre dagar så snart jag fått en ledig stund skänkt dokumentären en tanke, så förstår jag också vidden av det svek som dessa människor måste ha upplevt och det gör mig bara argare och argare. Plocka pinnar i Norsborg? Vad är det för jävla skämt? Det är ju för fan ett stort jävla hån. Seriöst. Hur fan kan dom politikerna leva med sig själva. Kan dom verkligen säga att dom gjorde sitt bästa för att hjälpa dom där ungdomarna? "Ja men dom fick i alla fall ett jobb". Plocka pinnar i Norsborg är kanske ett jobb, men de icke existerande framtidsutsikterna är ju nog för att få en att stanna kvar i sängen, eller söka sig till den där slänten.

Läs Johan Cronemans tv-krönika här.

In this world

In this world är en minst sagt gripande berättelse om hur en ung afgansk pojke av en slump hamnar på en lång lång resa, mot det i övriga världen så åtråvärda Europa. Samma tema har Nina Solomins bok Gränsen. Där finns människoöden så verkliga att man helst låtsas att dom överhuvudtaget inte existerar.

Vad är det som gör Europa, ja västvärlden i största allmänhet så eftertraktat? Vad är det för illusion vi lyckats sälja, men nu inte kan leverera?

Gränsen är en mycket intressant bok, därför att Solomin inte väjer för att låta alla sidor av historien komma fram, och gör detta på ett minst sagt skickligt sätt. Ändå finns där i alla dessa berättelser en gemensam nämnare, som tornar fram mellan raderna, i takt med antalet lästa sidor. Där finns misär så fruktansvärd att man vägrar tro det, folk som på största allvar är beredda att offra sina och sina barns liv i hopp om ett liv i Europa. Folk som färdas längs långa sträckor, på hav, i öken, till fots, i bil. Som passerar uttorkade kroppar i Sahara, där bilen fått punktering och vattnet tagit slut. Historier som låter som rena falsefarier men som inte kan vara annat än ren och skär verklighet för dessa människor, om än så så fjärran från våran egen.

Där man i Solomins bok följer dessa vandringar sida upp och sida ner, med stopp på Kanarieröarna, i Marocko, Madrid och Barcelona så får man i Michael Winterbottoms film se detsamma. Där reser de bägge pojkarna med bil, buss och båt, gömda bland frukt,eller som vanlig bussresenärer i ett försök att smälta in. Utnyttjade och lurade på alla sina pengar får de till och med åka fram och tillbaka. När de så når sin slutdestination är det inte ens alla som klarar sig, och det är även det en i högsta grad viktig poäng. Bara de som har tur,eller väldigt gott om pengar, lyckas ta sig in i Europa, väldigt många dör på vägen. De drunknar i Atlanten, torkar ihjäl i Sahara eller kvävs av asbest i någon container på ett lastfartyg på färd över Medelhavet.

Även om det må låta cyniskt så är det minst sagt uppfriskande att som i Gränsen, få prov på att alla faktiskt inte köpt myten om det glamorösa och vackra Europa. Där låter Solomin oss i stället möta en kanske väldigt bitter, men samtidigt mycket realistisk ung man, som gjort det till lite av sitt uppdrag här i livet att informera sina landsmän om vad det är de egentligen drömmer om, eller hur vad de drömmer är just så mycket av en dröm att den aldrig, hur gärna dom än skulle vilja, kan bli verklighet. Ett uppdrag som möts av mycket oförstånd, men framförallt av avundsjuka och djup misstänksamhet. Som om han vill hindra dem att leva ett liv i lyx för att själv kunna leva desto lyxigare, då från dem som inte ännu lyckats ta sig från den misär det för tillfället lever i. Eller hur de som så tappert, genom att förmodligen ha arbetat väldigt hårt, om än illegalt, med statusprylar nu lyckats blända med bling vid hemvändandet, försöker tysta honom för att de inte själva ska tappa i trovärdighet.

Jamal i In this world når Europa, men till vilket pris? Hans resekamrat är död, han tvingas till kriminalitet för att överhuvudtaget ha en chans att överleva. I varje blick han möter på Roms gator, ser han människor som låtsas som om han inte existerar, för att dom inte vill att han ska finnas. Eller som med varje gest visar på ett lika djupt förakt för hans person, för att han inte borde finnas just där. Ett förakt som bottnar i att han inte har rätt att finnas där, utan borde finna sig i där han hör hemma, och fortsätta göra tegel för sorligt liten slant. Men vem är rätt person att överhuvudtaget fälla den typen av omdöme? För Jamal är drömmen om ett liv i lyx förmodligen det sista som kommer dö, oavsett om allt han möter är bevis på att drömmen han så länge närt är ouppnålig. Han kanske inte ens drivs av motivet att han är den som kommer uppleva flärden, det kanske är en process så lång, med bäring så många år, och så många generationer fram i tiden, att det inte går att föreställa sig vilka umbäranden människor som Jamal är beredda att göra för att nå dit?

Låt oss för ett ögonblick lägga alla andra världsliga problem åt sidan. Som det stående skämtet att Ryssland är en "demokrati", de dagliga helvetesskildringarna från Gazaremsan, och det faktum att ingen orkar bry sig om klimatet på riktigt. Istället förenar vi oss i ett kraftigt avståndstagande kring det skandalösa beslutet att Peder Lamm ska leda Kockduellen. Det är väl ta mig faaaaan inte okej?

Ja, men gör det bättre själv då säger väl någon jävla surfitta då.Visst kan jag göra det men jag skulle exempelvis hellre tänka mig Rickard vad han nu heter som är två meter lång och var ihop med Linda Bengtzing för hundra år sen och jag hatar mig själv för att jag vet det, eller Steffo Törnqvist, han vore ju helt jävla sagolik. Men inte Peder Lamm. Tv 4 varför gör ni så här mot mig?

Jaha. Vad ska man skriva om idag? Ska jag sälla mig till kören som hyllar Alandhs senaste film, som redan hajpats typ spaltmeter efter spaltmeter, och som nu gör ett segertåg genom varenda tidning? Ja, det tänker jag. Men hur fan jag ska lyckas göra det genom att säga något som ingen annan redan påpekat vet jag inte.

Jag vet dock att Vi som överlevde Rågsved var en väldigt gripande och tragisk dokumentärfilm. Framförallt är den väldigt angelägen. Jag önskar att Peter Birro sett de gamla dokumentärfilmerna innan han skrev manuset till Upp till kamp, kanske hade serien vunnit lite mer autencitet då.

Samtidigt blir jag så jävla arg av att höra dessa människor berätta om sina livsöden. Var fanns socialen? Då ju alla inte dog, då det ju faktiskt finns överlevare, är det helt uppenbart att det gått att hjälpa även de som inte klarade sig, men det saknades politisk vilja. För i mina ögon går det inte att komma ifrån att det är en klassfråga. Men att bortse från det är förmodligen det allra enklaste sättet att frånsäga sig ansvaret.

Tom Alandh måste vara en beundransvärt förtroendegivande människa som lyckas få dessa personer att så till den milda grad lämna ut sig själva, sina personliga misslyckanden, men också få dem att göra det på ett så avväpnande sätt. Jag hyser väldigt stor respekt för honom, och han är en väldigt stor förebild.

Veckans mest läsvärda.