Precis som jag misstänkte så vill Skatteverket inte godkänna Legend Knaster som tilltalsnamn. Jag följer med spänning händelseutvecklingen.

Dagens Youtubeklipp - Jakob Hellman Vara vänner

http://www.youtube.com/watch?v=p6m9FDyLemI

What´s not to love?

Snygga serier

Varför läser inte fler människor serier?Det kan inte ha att göra med att det inte görs några bra serier, faktum är att det ju inte görs annat än bra serier just nu. Vad folk inte tycks ha förstått är hur snabbt det går att läsa serier, och det med samma, om inte större, behållning som vanlig skönlitteratur.

Kanske lever serieromanen fortfarande i skuggan av att vara något väldigt nördigt. Och något som i första hand ska vara roligt, humoristiskt och underhållande. Mycket på grund av att de få gånger då gemene man överhuvudtaget stöter på serier är vid frukostbordet och då korta fragment, inte sällan med lite lätt obskyra huvudkaraktärer ( Tänk Nemi),nästan alltid skildrande vardagshumor, lätt att identifiera sig med ( tänk Zitz, Babyblues), och med det låter man sig nöja.

Själv har jag dock fallit och fallit mycket djupt.Där det börjat med Kellermans Rocky, som jag kan tillstå att jag faktiskt älskar, har jag fortsatt vidare och tagit mig an Marjane Satrapi, Joe Sacco,Mats Jonsson och Åsa Grenvall. Just för att det går så snabbt, men att författarna med bilderna lyckas berätta lika mycket, är fängslande och gör det oumbärligt som medium. Bara i år har det släppts minst tre serieromaner som är synnerligen läsvärda. Jag ser verkligen fram emot att snart få sätta tänderna i Simon Gärdenfors " Simons 120 dagar" som släpps i dagarna, precis som jag suktar till sommaren där jag kan ta mig tid att läsa också Bromander och Liv Strömqvists senaste.

Dagens Youtubeklipp - Chemical Brothers Let forever be

Det var väl den här typen av finess och galenskap jag förväntat mig av Be kind rewind, men som inte alls fanns att hämta.

Kvällens SATC

Jag försöker förstå mig på vad Carrie ser hos Berger. Han är ju en tönt.Visserligen en väldigt snäll tönt. Jag är väl som så många andra skadad av hennes förflutna med Big, men jag kan ändå inte låta bli att tycka det är så fullkomligt uppenbart att det aldrig kommer hålla, just för att det till en början tagit sån tid för henne att bli kär, jag vill att hon ska falla pladask, eller att hon fortfarande förställer sig i hans sällskap. Men det är något generellt jag hatar med Carrie,något i högsta grad genomgående. Hon förställer sig på det där jobbiga sättet som alla tjejer ser och hatar, men som killar aldrig tänker på.Så här beter sig varenda älskvärd populär tjej i hela världen och jag hatar dem alla lika mycket.Typ kryper ihop i soffan och småler och låtsas vara små små kattungar eller något i den stilen.Jag har några av dem i min närhet och jag vill bara rycka tag i dem och säga åt dem att skärpa sig, dom förminskar både sig själva samt underskattar de män och killar som kommer i deras väg, och det är väldigt respektlöst. Folk har överseende med dessa människor för att dom så alltid är så fruktansvärt älskvärda och charmiga att man för sitt liv inte vågar göra dem förnär.

Prorgambyte

Kobras redaktion byter program med Fotbollskvälls redaktion. Det ska verkligen bli spännande att se!!! Femte maj sänds programmen.

Kära dagbok

Idag hade jag seminarium.I måndags så blev vi indelade i grupper och min grupp fick en relativt enkel text så när föreläsningen var slut gick jag, utan att orka bry mig om att styra upp huruvida vi skulle ses eller inte.Mest för att vi har tenta på tisdag och jag hellre pluggar till den än sitter och ältar nonsens med senåttiotalister som ännu inte förstått vad det innebär att göra textanalys. Och också för att jag är less på att vara den som alltid ta på mig ansvaret för att styra upp saker.Idag när det var vår tur och redovisa frågar läraren om det varit svårt att ses och prata om texten varpå en av mina gruppmedlemmar, inför hela klassen säger " Ja, du gick ju bara iväg men vi bestämde att ses halv tolv".Jaha, så det slog dig aldrig att kanske gå ikapp mig och be mig vänta kvar?Till saken hör att denna brud är så obehaglig.Hon har en äcklig utväxt och klär sig så förbannat fult att jag inte kan hysa annat än djupt förakt för henne. Men så lyckades hon också dumförklara sig själv rätt duktigt också.Vår text handlade delvis om ett våldtäktsmål från 1950talet, vilket inte kunde undgå någon. Ändå outar hon sig som totalt oviss om detta, och hur hon trodde det var ett samtida fall. Aldrig att jag skulle erkänna det.

Vidare är det en kille i klassen som har väldigt intressant röst, när han snackar så förs jag tillbaka till åttiotalets 80tal,han pratar som man gjorde i ungdomsserier då.

Jag har inte ätit socker eller anything like it sedan jul.Det börjar kännas nu. Jag ser liksom glass var jag mig i världen vänder. I synnerhet Solero och Lakritspuck sticker särskilt i mina ögon, och är så klart de två jag ser allra oftast. Jag försöker rättfärdiga att jag skulle få äta än det ena eller andra men vet att jag inte på långt när har kommit till en punkt där jag vet att hantera mitt sockerberoende och det är väl det som gör mig på så sjukt dåligt humör. Jag drömmer liksom om allt jag vill ha.Igår var det lättsaltade chips exempelvis.

Pick me up

Seriöst.Det går fan inte att ta dessa killar på allvar.Dom är ju bara så fruktansvärt skrattretande.Det är inte säkert att jag alltid genomskådar en pickupartist, men efter vissa vittnesmål att döma verkar det inte vara särskilt svårt, och det är just därför som jag inte kan hålla mig från att skratta en smula. Jag kan väl i förbifarten nämna att jag inte läst The Game själv, men att jag ändå lyckats bilda mig en ganska god uppfattning om vad det är för typ av killar som håller på med sånt här.Töntar som börjat träna och som nu vill ge igen för att den där söta tjejen på lekis inte ville kramas i kuddrummet.Jag vet att jag generaliserar men det går inte att komma ifrån att det måste vara något i grund och botten rubbat med människor som är så osäkra att dom tar vilka medel som helst för att själva må bra, och det gör mig väldigt ledsen. Att dom lyckats rättfärdiga sitt eget beteende så till den milda grad att dom aldrig reflekterar över vilka dom sårar i processen.

Kära dagbok

Människan som skulle gått med kökssoporna har så inte gjort. Detta har de andra boende på min korridor, mig själv inräknad, bara beskådat i takt med att sopkorg efter sopkorg blivit fullare och fullare och nu idag helt och hållet gått över bristningsgränsen. Jag önskar att jag var lite mer ödmjuk och hänsynsstagande, så där som jag föreställer mig att goda kristna är, och inte blev helt galen över detta, men det är helt jävla fucking ofrånkomligt. Jag blir lika sur på mig själv som inte går med soporna, som jag blir på mina andra grannar som inte gör det. Jag blir också förbannad på människan som skulle gått med soporna och har precis skällt ut honom för att inte ha bytt dag, han skyllde nämligen på att han varit borta. Jag är också sur på en annan av mina grannar som satt upp en lapp på dörren till köket för att han inte verkar ha ett enda uns av självrannsakan i sin kropp då han bara tjurar om att den som ska gå med soporna borde göra så, när han så enkelt själv skulle kunna lösa det här utan att låta det bli en konflikt, eftersom lappen nu visat sig vara undertecknad med fel namn, och dessutom har fått mothugg av någon annan boende som tycker att den som undertecknat inte borde kasta glas i stenhus och så vidare. Ett klassiskt jävla ilandsproblem helt enkelt.

Jag är allmänt retlig överlag i dessa dagar.Jag och min psykolog försökte idag komma fram till varför men är ännu inget på spåren. Risken finns dock att min närmaste omgivning nog kommer uppleva mig som en riktig subba, och det utan någon som helst rimlig förklaring, om dom nu inte vill sätta sig ner och lyssna på när jag ältar i någon timme eller två. Igår blev jag lack på en tonårsbrud som på coren satte sig för nära mig, sedan inte följde instruktionerna utan gjorde egna övningar, vidare inte tog i ordentligt på de övningar hon ändå gjorde utan bara var allmänt loj.Okej att hon är en typisk disträ tonåring men jag kan ändå inte låta bli att provoceras av hennes enorma respektlöshet mot gympaledaren och mot hennes föräldrar som antagligen betalar rätt mycket för att hon överhuvudtaget ska kunna träna där. På föreläsningen igår gick jag in i en helt sjuk diskussion med en tjej bara för att jag hatar hennes sätt att prata på och tycker att hon har så äckliga ögon. Jag föraktar henne för att hon ger ett så blajigt intryck, hon är arketypen för en blyg tjej som inte vågar ta plats med sitt kroppsspråk och sånt gör mig ledsen och då är det som om mobbaren i mig väcks till liv och vill knäcka henne.Fan vad jag skäms över det.Överlag hatar jag stora delar av min kurs för att dom ställer så korkade frågor och inte verkar läsa litteraturen trots läsanvisningarna. Detta gör föreläsningarna fyllda av en massa dötid och jag hatar folk som slösar med min tid.

Dagens Youtubeklipp - Ison & Fille Vad är det för mode

Jo men det är vårmode.Solen skiner, fåglarna kvittrar, alla är glada.Jag kan till och med förlåta producenten, och snarar älska honom, för att så skamlöst härma upplägget från My Block med Scarface, och istället bara njuuuuta av våren, och sakta men säkert börja längta till sommaren.

Tråkiga trailers

Innan Be kind rewind visades trailrarna till Forgetting Sarah Marshall, My blueberry nights och Semi-pro. Och det som hade kunnat vara en stegring om ordningen mellan dem varit annorlunda, blev nu istället ett mycket dramatiskt händelseförlopp. Till att börja med var jag inte alls inställd på den plumpa och mycket raka humor som kom sig till uttryck i Semi-pro som inledde det hela, det gick alldeles för fort och präglades av alldeles för mycket överspel, men ändå med en viss air av seriositet kring sig, som gjorde det mycket svårt att ta till sig. Och Forgetting Sarah Marshall kommer jag nog inte se på bio, även om jag avgudar Mila Kunis och Kristen Bell så känns den minst sagt ofräsch. Kontrasten till den sista av filmerna, My Blueberry nights, med Jude Law och Norah Jones kunde inte ha varit tydligare. Det bara skrek av pretantioner. Där springer dessutom Natahlie Portman omkring som någon lite yngre slags Susan Sarandon med en fräck dialekt, som inte på långa vägar var tillräckligt genomarbetat och jag bara dör. Det är så enormt jävla pinsamt. Men det lilla jag hann se av Rachel Weisz insats så finns det ändå något sevärt, sen om det väger upp resten av verket är väl föga troligt.

Dagens Youtubeklipp - Scorpions Send me an angle

Denna har man ju dansat tryckare till hundra gånger och kan därför helt utantill så då är det helt okej att lite ironiskt sjunga med när man hör den spelas när man handlar sitt morgonkaffe på sleven.Så det så.

Be kind rewind

Science of Sleep tog mig som åskådare in i en förtrollad och fullkomligt absurd värld, men gjorde det med bibehållen trovärdighet eftersom karaktärerna gestaltades med sådan uppriktighet att det var svårt att värja sig. Därför var också mina förväntningar på Gondrys senaste filme, Be kind rewind, mycket högt ställda, och nästintill omöjliga att tillfredställa.Men om det är någon jag har stor tilltro till är det detta unikum till skapargeni.

Bitvis är filmen lika bedårande som hans tidigare filmer,vissa scener är starkt präglade av den rika fantasi som är och utgör hans hela väsen, den där lekfullheten som är så smittande och som genast får det att börja bubbla inombords. Han lyckas på ett mycket träffsäkert sätt fånga det sorgliga men samtidigt mycket komiska i var och varannan situation som människor dagligen ställs inför, och det är en mycket beundransvärd egenskap.

Detta till trots, är filmen inte sådan i tillräckligt hög utsträckning. Där finns ett visst mått av galenskap, som alltid balanserar på den där tunna gränsen till genialitet, personifierad av Jack Black som väl ändå får anses vara ett komiskt geni i sättet han gestaltar sina galna, exentriska och mycket intensiva rollfigurer på, och en mycket gullig och älskvärd storyline. Men det blir också för sött, för slätstruket, och jag saknar dynamiken, dramatiken, som alltid lurat i vassen tidigare. Det är roligt, men inte roligt på det där absurda sättet som gör att man utmanar sig själv och sina egna förutfattade meningar om omvärlden, istället är det roligt, och bara roligt. Om vem som helst annars hade gjort denna film, hade den varit lika bra men uppfattats som bättre. Men nu är det ändå Gondry som gjort den och då är den, om inte dålig, så en besvikelse.

Dumt i DN

Läser du senaste veckans Fokus kan du på ett ungefär gissa dig till vad DN kommer skriva om två veckor senare.Den bedömningen gör jag efter att till att börja med ha stött på en intervju med Magdalena Ribbing, som intervjuades i Fokus för ett tag sedan, och sedan läsa en desto längre artikel, i flera delar, om Flashback, och om hur olika forum på nätet försvårar,och komplicerar, bland annat polisens arbete, något Fokus också tagit upp.

Till det här kan man dessutom lägga att DN skriver en artikel om den där gigantiska partikelprocesseorn som finns nergrävd någonstans i mellaneuropa, en artikel man kunde läsa i första numret av Filter.

Är det så att DN:s redaktioner saknar idéer, kreativet och initiativförmåga och helt enkelt sitter och dammsuger de tidningar som har mindre upplaga än dem själva, för att dom självgott tänker att Dn:s läsare ju ändå inte läser dem,och därför aldrig kommer slås av att samma ämnen behandlas i de olika tidningarna? Eller är det bara ett utslag av den mediakonvergens som börjar bli allt tydligare? Eller är det kanske så att de bägge mycket olyckligt sammanfallit? Jag är beredd att tro på det första, för jag har alltmer börjat hata den kaxighet som DN verkar ha, som gör att dom ständigt slår sig själva på magen och pratar om hur stora dom är, istället för att betänkna på vems bekostnad. För analyserar man sönder tidningen i varje minsta detalj så inser man att vad tidningen i själva verket går ut på bara är att ta varje bra bit, varje bra uppslag, ur alla andra tidningar och sedan utge sig för att göra bra journalistik av det. Inget nytt, inget omvälvande.Det var omvälvande att läsa om partikelprocessorn i Filter, men i DN? Bara ren och skär brist på fantasi.

Intervjun med Magdalena Ribbing var dessutom provocerande av en rad andra anledningar. Till att börja med får hon frågan om vett och etikett inte i grund och botten är något överklassen kommit på, varpå kvinnan svarar att det bestämt inte är så, utan att det handlar om allmängiltiga saker som givetvis varierar och alltid gjort så,på olika plats i olika tider. Ja,men så är det inte precis det som reportern menar? Har kvinnan inte ens ett uns av självrespekt? Jag kan på sätt och vis förstå vad hon menar, men jag tycker ändå att det är djupt upprörande att hon inte vidare vågar analysera klassperspektivet.Den mest ängslan för dessa frågor skulle jag väl ändå våga påstå kommer just från medelklassen. Man ska verkligen inte underskatta status när det kommer till såna här frågor, även om jag tror att klasstillhörigheten börjat spela ut sin roll. Varifrån kommer kraven? Man kanske framför allt ska skilja på ren etikett till vad som betraktas som sunt förnuft.

Dagens Youtubeklipp - Queens of the Stone Age No one knows

http://www.youtube.com/watch?v=YnyRUzgqj7k&feature=related

Bara för att trummorna är så jävla sköna.Och för att jag är så arg,ledsen,irriterad och förbannad just nu att jag önskar att jag kunde gå lös ungefär med lika stor bravur.Jag nöjer mig med att bli bitter för en minut eller så.

Man behöver en shot för att kunna kolla på " A shot..."

Mtv rivstartade A shot at love with Tila Tequila med att visa tre avsnitt på raken. Jag såg små små glimtar av de två första och är ytterst kluven. Till att börja bygger serien på en idé jag för fem år sedan, när Bacehlor precis haft premiär i svensk tv, skickade in till några väl valda produktionsbolag, utan att få det gensvar jag önskade. Okej att idén inte var tillräckligt genomarbetad, hade den varit det hade jag ju fått förverkliga den, och att det rådande tvklimatet inte var mogen för den typen av program, jag är liväl mycket bitter över detta. Men sen så är den för amerikansk i sin produktion för att jag ska klara av att kolla på det, greppet att i största möjliga mån dra ut spänningsmomenten hatar jag verkligen innerligt, det lockar inte till att fortsätta titta, snarare börjar man sträcka sig efter fjärrkontrollen så fort musiken höjs ens det minsta, för att man vet vad som nu följer är klipp på klipp där huvudpersonen säger samma sak femhundraelva gånger ur tio olika kameravinklar, med en reklampaus, som inte utnyttjas, mellan varje klipp. Kort sagt, jag hatar det.

Sen har man verkligen dragit seriens själva grundkoncept så långt som möjligt, detta i och med att hitta ett fullkomligt komplett galen ensamble av människor. Jag kan ju som exempel på detta påpeka att den afroamerikanska killen Marcus inte bara varit med i den där hunksåpan med Fabio, utan också också varit med i Janice Dickinson Modelling Agency. Så att han är genuint intresserad av att verkligen inleda ett förhållande med Tila är väl högst tvivelaktigt.

Dagens Youtubeklipp - Lucy Pearl Don´t mess with my man

En supegrupp som det sedan deras första skiva varit relativt tyst om.Den skivan gick dock på högvarv hemma hos mig, och denna låten hör till en av de bättre. Men med valda delar av vad som under 90-talet ändå får anses vara några av de mest betydande grupperna på USA:s hiphop och rnbscen så går det väl inte att misslyckas?

Kära dagbok

Idag gjorde jag en sån där fånig grej som jag hatar mig själv för att jag gjort direkt efter.Men idag tog jag iaf mig tid att fråga mig om det var värt det, och om det verkligen skulle vara så där sjukt pinsamt som jag föreställt mig, och varför det skulle vara det och kom fram till att det ju inte alls behövde vara det för att det ju bara var jag som kunde avgöra om det var det eller inte. Hur som.Jag är helt galen i Sandra Backlunds konstnärsskap.Ja, jag säger konstnärsskap eftersom hennes verk ofta går på gränsen mellan just mode och konst. Jag är i alla fall mycket förtjust i hennes verk och tycker hon är en enormt begåvad människa, och jag inspireras väldigt av hennes enorma kreativitet. Idag såg jag henne stå och frankera en herrans massa kuvert på Pressbyrån i Solna Centrum.Ja, jag har lätt för ansikten och namn och människor och sånt, fråga vem som helst av mina vänner, men det var inte det det här skulle handla om.Jag kände hur som helst igen henne på en gång och tänkte " Där står Sandra Backlund och frankerar kuvert, undra om jag ska ta och gå fram till henne och säga hur jäkla bra jag tycker hon är", varpå en annan röst, ja det är röster döm ut mig som galen ni, säger " Nej, du vet ju vilken jävla skämsklåda du alltid får när du hoppar på människor du hyser beundran för för att du inbillar dig att du tappar förmåga att formulera dig vettigt och det bara slutar med att du står och upprepar dig". Med dessa två röster malande i mitt huvud går jag ett varv inne i Pressbyrån, köper min Fokus och kan sedan inte längre hålla mig utan klampar raskt fram till henne och öser till att börja ur mig hur mycket jag kommer skämmas efteråt, men hur jag inte kan hålla mig från att låta henne veta hur bra hon är, och går sedan därifrån. Men vad glad hon blev! Och vad glad jag blev att hon blev glad.Det är pinsamt hur något man uppfattar som så litet kan vara så upplyftande.

Jag har så klart efter det ältat den där jobbiga rösten som försökte tala förnuft med mig och kommit fram till att det ju bara är fånigt att gå omkring och vara rädd för att uttrycka sin genuina beundran för folk.Varför ska man inte kunna göra det, vad är det man är rädd för? Beundrar man någon, så ska man säga det. Så det så.Och det kommer jag göra hädanefter.Så det så.

Min frissan har lämnat sin gamla salong och öppnat en egen i Uppsala.Jag är på grund av detta mer eller mindre i upplösningsstillstånd. Hon och jag hade ju en grej på gång, hon tog hand om mitt hår som ingen annan gjort.I vems händer ska jag nu lägga mitt hår? Vem kommer ha lika god hand med det som hon?

Hur tänkte du då?

"Livet är en komedi för den som tänker, en tragedi för en som känner"

Ovanstående är tagen ur Petters senaste låt Goda dagars magi.Raden är också vad som utgör låtens uppgång och fall.För å ena sidan är den genial, å andra sidan så skrattretande dålig och fullkomligt obegriplig.Hur kan livet vara en komedi om man tänker? Snarare tvärtom.Inga är väl så fullkomligt sorglösa som dom som inte tänker,inte tar sig tid att tänka, eller som inte ens bryr sig om att göra det? Betänk Charlotte i SATC.Hon är naiv på det där underbara sättet som en cyniker som jag bara kan drömma om. Marcus Birro har en gång sagt att han är för klok för att vara lycklig och jag förstår personligen precis vad han menar.

Äckligt i Insider

Igår visade Insider ett inslag där en man väldigt grovt misshandlar en annan.Jag kommer nog aldrig kunna etsa bort minnet av detta inslag från min näthinna.Våldet som förekom i filmen var väldigt grovt och rått på ett sätt som gjorde mig minst sagt illamående. Så mycket i hela situationen kan inte beskrivas som något annat än bisarr.Misshandlaren hoppade vid ett antal tillfällen på offrets huvud, offret som vid det laget var medvetslös.Sedan började han flytta runt offret för att bättre komma åt dennes skrev och ansikte som han matade med knytnävsslag på knytnävsslag. Allt detta filmades av någon vid sidan av, också det helt sjukt. Och att sedan trean väljer att visa det, och att jag sedan sitter och beskådar det, är fullkomligt absurdt.

Jag har frågat mig både en och två gånger varför trean överhuvudtaget valde att visa det här och jag skulle gärna vilja höra en förklaring, en ursäkt, en anledning. För jag förstår inte.Jag vet att jag kanske låter minst sagt godtrogen och naiv sompåstr mig inte vilja se sådant här, när detta och än värre saker förekommer i världen så gott som dagligen.Men jag vill gärna förskonas från det i största möjliga mån.Jag ser verkligen ingen poäng med inslaget, i synnerhet eftersom man efteråt inte får veta hur det efteråt gick för offret. Istället lämnar det efter sig en mycket bitter smak av effektsökeri, som rider på vågen av den våldskultur som den senaste tiden blivit mycket uppmärksammad.Trean kan ursäkta sig med att inslaget var där för att på något sätt illustrera hur rått våldet i samhället är, men vem är det man vill visa det för? Vilka tittare lockar man med tal om inslag som kan locka känsliga tittare, när de tittare som är känsliga ändå inte kommer titta?

Kära dagbok

Det skulle vara så lätt för omvärlden,omgivningen om man så vill, att ta död på min livsglädje och entusiasm, men just för att jag har ett sådant övermått av både det ena och det andra tycks det omöjligt.Istället blir jag bara så sjukt irriterad på allt och alla. Till att börja med på alla jävla tråkmuppar som nobbar en jämt och ständigt. Nu pratar jag inte om folk som är upptagna, dessa är delvis ursäktade. Utan folk som hittar på ursäkter och bortförklaringar för att slippa umgås, bara för att dom är så sjukt bekväma med att sitta hemma istället för att umgås.Det gör mig så sjukt ledsen.I synnerhet eftersom samma personer skickar så väldigt dubbla signaler, som å ena sidan säger att dom ju faktiskt tycker om och uppskattar ens sällskap, just för att man är en liten liten ljusglimt i deras annars till synes sjukt tråkiga liv, men å andra sidan inte verkar ha vett att vårda den relationen i tillräckligt hög utsträckning för att den ska överleva.Töntar.

Samtidigt vet jag ju att folk nobbar mig av rent ointresse.Vilket jag å ena sidan inte kan förstå.Jag är en sjukt rolig,trevlig och supersprallig människa och kan inte förstå hur någon kan motstå mig.Hur är det överhuvudtaget möjligt? Detta föder i mig en inte helt önskad vilja av att vara omtyckt av alla, och om inte av alla, så av i alla fall dom jag själv gillar.Är det någon som fattar vad jag menar? Men varför tycker du inte om mig för? Vad har jag gjort för fel? Jag kan inte vara mig själv på något annat sätt? Lika mycket som jag hatar dig för att du inte gillar mig, hatar jag mig själv för att jag bryr mig om huruvida du gillar mig eller inte.

Men det finns ju en viktig lärdom att dra av detta och det är ju att inte gå i samma fälla själv.Och värdesätta dem som faktiskt söker kontakt, och tar initiativ.Jag insåg det då jag två gånger under loppet av en dag skrev två helt sjukt negativa mess till en kompis.Eller kan det vara så att den omgivande negativsmen smittat så till den milda grad att jag därför kanaliserar den genom att vara depp i kontakt med andra? Det nöjet ska ingen få.

Seminariet idag var väl så där.Till en början så tog kvinnan som höll i trådarna inte alls tag i situationen.Första gruppen fick igen som helst draghjälp och själv ville jag bara försvinna ut ur rummet för det gick så förbannat jävla toksakta. Det kliade som fasen.

Gubben i lådan.

Dagens Youtubeklipp - En Vouge Dont let go

Jag hade en tjej i mitt fotbollslag som var helt besatt av den här låten.Vi åkte på cup till Lycksele, och som jag minns det gjorde hon inget annat än låg i sovsalen och lyssnade på denna låt.Sen om det verkligen var så illa, det går ju inte att svara på.

Låten är med i Set it off, den där actionfilmen där fyra tjejen åker runt och rånar banker.Jag älskade den filmen. Jag älskar fortfarande Blair Underwood! Jag har den till och med inspelad på VHS!!!När jag kommer få se den igen återstår väl dock att se.

Men jag kan inte påstå att jag förstod musikvideon något vidare.Till att börja med tyckte jag att Mehkhi Pfeiffer var en slemboll av mycket stora mått. Sen förstod jag inte hela den där grejen med en privat spelning i en skyskrapa. Det blev bara för bisarrt för mig att ta in.

Cute Carrie

Men Carrie vet då att bete sig när det kommer till det här med att beställa och åka taxi och det respekterar jag henne för. Istället för att, när bilen åker förbi henne,mitt i värsta morgonrusningen ringa till växeln och ställa sig fullkomligt oförstående till att växeln inte kan skicka henne en bil då det ju hela tiden kör förbi massor med lediga bilar som inte stannar och plockar upp henne, utan istället leta sig vidare till närmaste huvudgata för att där hoppa in i en ledig taxi, och sedan när trafiken stockar sig hoppa ur den, och då inte ringa och klaga till samma växel, för att hennes förare valt fel väg, eller gallskrika om att hon är hundra minuter sen till en jätteviktig middag med någon töntkund och sedan hota växeloperatören som inte sagt ett ont ord. Puss på henne för det.Och att valda delar av den taxiåkande delen av Stockholms befolkning har lite att lära av henne är väl ingen underdrift.

IIiih

Trean börjar ikväll, i brist på annat får man förmoda,och antagligen för att rida på vågen av den kommande SATCfilmen, reprisera den sjätte säsongen av SATC. Jag älskar det så klart men en sak som jag verkligen inte ser fram emot är dom där gallskriken som SJP häver ur sig i tid och otid. Och jo, just denna säsong innehåller både ett och annat sånt. Dessa skrik är fullkomligt olidliga.Mina trumhinnor spricker varenda eviga gång hon går i ett. Outhärdligt är ordet.Men för att få ta del av Samantha Jones livsvisdomar får man väl offra ett och annat antar jag.

Överexponering nej tack

Dagens mest överexponerade, för att kanske slå till med veckans till och med, måste väl ändå bli Joel Alme. Och då vill jag påpeka att jag inte ens länkat till Punkt.se:s artikel. Jag har inte ens orkat läsa det för killen andas mjäkighet och slätstrukenhet på ett sätt som jag sällan skådat.Och när jag sedan precis efter att jag lagt ifrån mig Punkt.se noterade att även City skrev om honom så blev jag än mer övertygad om att jag inte skulle gilla honom.Faktum är att jag är helt övertygad om att det är precis den här typen av överexponering som kan skada artister som Joel Alme allra värst, för istället för att göra folk ens det minsta nyfikna, så blir dom avtrubbade och mätta. Vad finns det kvar att vilja veta om någon man redan fått veta allt om? Jag är lika trött på denna människa, som jag är på att Hanna Fridén enligt konstens alla regler, så fort man hunnit glömma henne ploppar upp som gubben i lådan, oavsett om det så handlar om utseendefixering, feminism, glutenallergi eller vad det vare månde. Men till skillnad från Joel Alme så har hon ju oftast något att säga, även om jag inte alltid håller med henne. Plus att hon står för att hon vill ha uppmärksamheten,hur många gör det?

Kära dagbok

Shoppingbloggorskorna har bestämt att gult är vårens färg och bara därför ser jag nu gult var jag mig i världen vänder.Eftersom jag hatar gult och tycker det är jättefult,i synnerhet då solgult, som av en händelse råkar vara den nyans flest ängsliga människor verkar ha valt, så är det rätt jobbigt att för tillfället vandra Stockholms gator fram. Igår såg jag en gul vårjacka och en gul kjortklänning, och bägge var tennisbollsgula, och såg helt galet gräsliga ut.Om detta fortsätter får jag helt enkelt gå under jorden. Kanske irriterar jag mig lika mycket på hur jagsvaga människor är och inte orkar ens fråga sig själva om dom överhuvudtaget passa i gult, utan bara blint följer varje tips och råd dom kommer över i (Bajs)klick, som att jag hatar gult.Vem vet.

Idag var jag på Skansen med min kurs.Jag var välklädd men höll ändå efter tre timmar utomhus på att frysa ihjäl.Inne i stugorna, som ej är uppvärmda, är det kallare än utomhus och under den sista visningen, som aldrig höll på att ta slut, övervägde jag under de sista skälvande minuterna att helt sonika gå ut i solen eftersom jag frös så förjonat.

Tjejerna som pratar engelska är i samma redovisningrupp som mig och jag tror med bestämdhet att en av dem hatar mig rätt rejält. Till att börja med kommer hon med pikar hela tiden, och tro mig, jag är inte paranoid, hon gör de facto det. Eller så säger varken hon eller hennes kompis ett enda ord.Jag hatar hur jag ständigt tar på mig rollen som gruppledare, jag orkar det liksom inte, men min iver att få vg på kursen tar alltid över och så sitter jag där och försöker styra upp allt i en grupp där resten är riktiga stolpskott. En av dom är så ofattbart korkad, hon frågar om exakt allt vi redan gått igenom.Hon hade till råga på allt klätt sig i tron att vi skulle vara utomhus vilket jag så klart inte kunde hålla mig från att påpeka var just så dumt som det låter. Och att hon fick skylla sig själv. Så gör jag när jag sprider lite god stämning i gruppen. Moahahaha.Vidare har vi en som väl går att komma överrens med men som ändå inte lyssnar på vad man säger. Eller bara upprepar allt man säger. Well well. Och så dom två engelsktalande sakerna, som inte säger någonting, eller säger emot.

På tv ikväll

Ikväll börjar Big Love.Jag har sett ett par avsnitt och tycker den är bra men också fullkomligt absurd.Han som spelar Chloes pappa är fullkomligt jävla bindgalen, det kommer ni märka ganska snart.Han spelar också ruggigt bra vilket gör det hela än värre. Chloe har fula kläder genomgående, det ser ut som hon köper kläder från den där kollektionen på Haléns vid det här laget försvunnit, men som jag alltid undrat vem det är som handlar kläder ifrån för att det mest ser ut som några kvarglömda rester från 80-talet. En sak som jag dock frågat mig så här i efterhand är vad det är som gör Bill Paxton så himla grym.Okej att han ser bra ut för sin ålder, och att han tog Chloe som andrahustru bara för att hennes pappa tvingade henne, men vad är det egentligen? Kan han snurra på snorren eller? Jag förstår det inte. Men.Gillar ni intriger och sex så se Big Love.Ni kommer nog inte ångra er.

" Om man har ett öppet förhållande kan man ju lika gärna vara singel"

Ovanstående uttalande är för mig lika provocerande som öppna förhållanden verkar vara för dem som påstår detsamma. Men jag har hunnit bli provocerad varvet runt och finner det på min höjd korkat för att inte säga skrattretande att höra något i den där stilen.
Till att börja med tyder det på fruktansvärd brist på självrannsakan. Och om det är något vårt samhälle skulle behöva så mycket mer av är det självrannskan. Kanske inte i överdrift, men jag önskar att människor kanske i lite högre utsträckning än nu reflekterade över sitt eget agerande, och inte bara genast och instinktivt fördömde vissa saker.

Just därför beundrar jag dem som har ett öppet förhållande och dessutom har mod att stå för det. Just därför har jag så svårt för dem som så snabbt dömer ut ett öppet förhållande, utan att egentligen veta på vilka villkor det är upprättat. Ett öppet förhållande är på inget sätt samma sak som att vara singel, och nej, det är inte lika bra att vara singel, då skulle man ju inte kalla det för ett öppet förhållande, då är det väl att dejta? Vad i detta är så svårt att begripa? Uppenbarligen vill man vara med varandra, man tycker om varandra mer än vad som kan anses vara vanligt för vanliga vänner, men vill på intet sätt att det ska hindra en från att träffa andra.

Kan det vara så att det öppna förhållandet så till den milda grad skakar våra förutfattade uppfattningar om vad ett förhållande ska vara att vi inte står ut med tanken att folk kan överväga det, att vi hellre reducerar det till att handla om att knulla runt, samtidigt som man har någon man mer eller mindre kan räkna med som partner? Jag tycker det är så sjukt tråkigt att folk är så enkelspåriga och inte ifrågasätter sig själva och sina vanor,olater och seder i högre utsträckning. Jag ser livet som en chans att till fullo utforska sig själv och sitt psyke för att i största möjliga mån kunna vara så sann som möjligt mot sig själv, och i förlängningen sin omgivning, och det innebär också att ifrågasätta alla förutfattade tankar man om möjligt kan tänkas ha. Att inte fler gör det är djupt sorgligt.

Dagens Youtubeklipp - 2pac Changes

Den här låten gör mig lika gråtfärdig varenda jävla gång.Buhuuuuu.

Dagens Youtubeklipp - Method Man ft Mary J Blige All i need

Detta är nog en av de bästa kärlekslåtarna som någonsin gjorts.Jag smälter och blir en sorglig liten pöl i samma sekund som Method Man drar igång.

Shorty I'm there for you anytime you need me
For real girl, it's me in your world, believe me
Nuttin make a man feel better than a woman
Queen with a crown that be down for whatever
There are few things that's forever, my lady
We can make war or make babies
Back when I was nothin
You made a brother feel like he was somethin
That's why I'm with you to this day boo no frontin
Even when the skies were gray
You would rub me on my back and say "Baby it'll be okay"

Dumt i Dn idag

Dn fortsätter tabba sig, och oh som jag njuter av det! Skadeglädje är sannerligen den enda sanna glädjen. Ännu roligare blir det eftersom det i dagens kulturbilaga till råga på allt finns en rättelse vad gäller den felaktiga bilden på Ned Flanders.Felet tidningen gör idag är dock att Film och tvtipset recensera Apornas planet, alltså originalet med Charlton Heston, när det är den senare med Mark Wahlberg från 2001 som Tv 6 visar. Dags att dra fram skurskrattet igen.Moahahahahaha.

Kära dagbok

Det är två tjejer på kursen jag läser just nu som pratar engelska med varandra.Bägge talar svenska med oss andra, i klassrummet, men så fort de bägge två är på tu man hand utanför klassrummet bräker de på den jobbigaste möjliga collegeamerikanskan man kan tänka sig.Jag orkar inte ens bry mig om att fråga dem varför, för jag, precis som säkert många andra, tror att huvudanledningen till att dom gör så, är att få uppmärksamhet, och då tänker jag inte skänka dem de minsta tillfredställelse.

Jag begriper heller inte vad det är för oskriven regel som gör att man inte går in i klassrummet innan föreläsningen börjar, eller att folk inte ens slås av tanken på att rycka i dörren för att se om den är öppen utan istället står utanför som några fån, tills någon ( läs jag) med självklar hand går in och sätter mig.

Idag såg jag Torkel Pettersson.Detta skulle jag så klart inte nämna om det inte vore för att han hade ett GIGANTISKT skägg.Skägg är liksom min grej, jag är galen i skägg.Jag höll knappt på att känna igenom honom, han såg ut som en riktig sjöbuse.Vi pratar nu inte det där lite ovårdade tre dagarsskägget som han frontat förut, nu pratar vi en riktig skepparkrans. Mycket imponerande.

Dagens Youtubeklipp - Eak a Mouse Wa Do Dem

Asså, hur kan dom här karlarna med att vara så homofientliga när dom beter sig så outhärdligt fjolligt? Jag förstår det inte.

Dumt i DN

I dagens Dn finns en artikel om nördar och hur muskliga dom med tiden kommit att bli.Detta illustreras med en faktaruta om några deffade nördar. En av dem som nämns är Ned Flanders. Men med på bild finns Waylon Smithers. Det är så pinsamt att jag för mitt liv inte kan låta bli att skratta mitt allra hånfullaste skurkskratt.Det är just såna här saker som får mig att helt tappa förtroendet för tidningar i största allmänhet, och för Dn i synnerhet.Moahahahahaha.

Whitetrashtv

I senaste numret av Rodeo ondgör sig CRFN över hur tv kommit att ta vid där samhället slutar, och hur vi som tv-tittare nu bevittnar samhällets förfall. Jag håller med henne, men känner också att trenden, där tv rycker in som barmhärtighetssamariter följer ett annat mönster, andra mekanismer.

Länge var det planerat att den amerikanska helylleshowen Extremehomemakeover skulle få en svensk dito, men skattereglerna kom i vägen.Det har dock inte hindrat produktionsbolagen från att förvandla de serier dom har till välgörenhetsprogram av samma slag, där det lika mycket hjälps som stjälps.

Till att börja med tror jag att de serier som fungerar som välgörare, bara kommit att bli en naturlig fortsättning av den realitytrend som startade med dokusåporna.Dokusåporna var ren och skär provokation i sin dekadens.Folk söp, knullade och lät sig utsättas för vad som helst, i utbyte mot att få vara med i tv.För så är det med underklassen.När som inte kan prestera genom något dom gör, genom att torka våra gamlas rumpor, städa undan vår skit, servera våra skolbarn, så går dom till vilka ytterligheter som helst för att få bekräftelse. Enter förnedringstv.

Sen kom backlashen.Ingen vill se en stupfull tribaltatuerad kille stå och urinera, för att sedan följande dag höra hans bortförklaringar då hans kamratar återberättar vad som hänt. Det här har vi lessnat på för länge sen.Nu vill vi se saker som får oss att må bra, får oss att bli varma och glada. Och som av en händelse dyker serier, på serie upp med den uttalade premissen att hjälpa folk, upp i tv. Jag vill verkligen betona hjälpa, eftersom det tycks som om alla har gått på denna trollformel. Du är vad du äter, Lyxfällan, Rent hus, Singelcoacherna. Alla vill dom så gärna hjälpa underklassen. Att gå ner i vikt, bli mindre slösaktiga, städa bättre, få ett bättre kärleksliv. Utan att ens fråga sig till vilket pris dom ska bli hjälpta finns det folk som på allvar blottar sina liv inför kamerorna, och som förmodligen i stunden blir så chockade att de inte vågar säga ifrån.

Men som åskådare så är vad man ser snarare ren och skär förnedring. Som för att väcka deltagarna från slummer upprepas deras misstag, oavsett om det så handlar om matvnor, ekonomi eller städning. Hur kan folk vara så uppmärksamhetskåta att det ställer upp på att låta sig förnedras så här? Var har värdigheten tagit vägen? Skriker dom verkligen se mig så till den milda grad att dom ställer upp på vad som helst? Minns dikten "man vill bli älskad, i brist där på beundrad", och du förstår varför.

Det gör mig ledsen, arg och äcklad att se dessa program.Och i synnerhet se hur programledarna verkar vara så fullkomligt övertygad om hur gott dom gör, hur väl införstådda de verkar vara med att den totala förnedringen är en del av processen, som i längden kommer göra dessa människor bättre. Provocerande att se hur en hel samhällsklass offentligt omyndigförklarar sig själv, precis som medelklassen alltid velat ha dom till att göra. Nu får dom rätt i att de stackarna inte är kapabla att ta hand om sina barn, sina pengar, sina jobb, sina hem.

Dagens Youtubeklipp - Kiprich Telephone thing

Jag dejtade en kille för några sommrar sedan som brukade sjunga den här låten.Och med risk för att låta dum i överkant så trodde jag att han hittat på ett eget språk när han gjorde så för jag fattade inte ett jota av vad han sa.Inte ens nu gör jag det längre.Men sjunger med gör jag ändå, och skrattar lite lagom mycket åt mig själv för att jag gör det, utan att veta vad jag sjunger om.Jag tycker låten är rörande i all sin vardagsdramatik och det är därför jag gillar den så mycket.

Veckans Klass 9 A

Det gör verkligen ont mig att se hur lärarna i Klass 9 A anstränger sig.För med deras ansträningar kommer också att eleverna upplever en massa krav, och den känslan känner jag så väl igen. Den där typen av omtänksamhet är av den värsta sorten för den är helt jävla opåkallad och av den sorten man inte vill ha, för att man är så rädd att göra dem besvikna. Det liksom kliar i en av lust att skrika åt dem att inte bry sig, att bara låta en vara i fred.

Skönheten och Odjuret

Någon mer än jag som minns Skönheten och odjuret? Det gick på Svt i början av 90-talet och jag personligen var helt såld på det.Det var min pappa också, men mest av allt kanske för att hans favvobrud Linda Hamilton, som han alltid haft en crush på, var med.
Jag gillade dock Skönheten och odjuret för att det, trots att han såg så anskrämlig ut, inte gick att ogilla Odjuret.Han var modig och rättrådig, gjorde alltid rätt. En förnuftig en, helt enkelt. Och det gick hem hos mig, säkert som hos många många andra.Samtidigt så innehöll serien så väl action som dramatik. Det fanns den underliggande konflikten kring de bägge huvudkaraktärernas kärlek, och om hur de bägge bäst skulle dölja den. Och så alla dessa orättvisor som drabbade kloakernas stackars innevånare. Med det som huvudtema gick det ju liksom inte att misslyckas.

Veckans sketchstöld

I veckans avsnitt av Sverige pussas och kramas fanns en sketch som i stort gick ut på precis samma sak som ovanstående Kvarteret skatansketch. En norrman firar midsommar med sin svenska flickvän och hennes familj, som visar sig ha en hel massa konstiga traditioner.Den här bristande fantasin är så jävla provocerande.Vem försöker dom lura? Tror dom att det går an eftersom det med största sannolihet är samma personer som skrivit bägge sketcherna, eller för att dom bytt högtid och nationalitet på pojkvännen? Jag fattar ingenting. Att sen Kvarteret Skatan gänget också gjort sig kända för att stjäla, bland annat från Kids in the Hall, en serie som jag för övrigt hatar, är en helt annan sak.

Sen måste jag få passa på och flika in att jag fullkomligt avgudar Sten Elfström. Han var bedårande som den maktlösa pappan i Ebba och Didrik, spelar en mycket liten, och fullkomligt obegriplig, roll i PingPongkingen, och går ju inte annat än skratta åt i denna sketch heller.

Dagens Youtubeklipp - Kanye West All falls down

Minnen

På ett högstadiedisco i min barndom var det en skolkamrat som blev bestulen på 200 kronor, som hon lämnat i sin jacka.Man kan tycka att det är naivt att lämna 200 kronor i jackfickan, men samma naivitet visar ju på en enorm godtrogenhet som jag kan uppleva är väldigt beundransvärd. När det uppdagades att hon blivit bestulen på 200 kronor så blev Lena, som bossade på fritidsgården, och som alltid etsat sig fast i mitt minne som ungdomstids största hjälte av så många olika anledningar, riktigt jävla förbannad. Hon tog in alla i lokalen där vi höll hus och förklarade att om inte den personen som stulit pengarna erkände genast så fick vi alla lägga pengar i en skål för att tjejen skulle få pengarna tillbaka. Man kan tycka att det är att gå lite långt, att det nästan gränsar till kollektiv bestraffning, men jag har aldrig sett maken till solidaritetshandling sedan dessa, och det här är något som de flesta som bevittnade händelsen kommer ihåg som något mycket minnesvärt. Pengarna fick hon tillbaka, och vi lärde oss kanske något på vägen.

Mjäkig remake

Nu kommer en amerikansk remake av den asiatiska skräckfilmen The Eye. Till att börja med är filmaffischen så sjukt ful att jag inte ens vet var jag ska börja. Fingrar håller på och klättrar ut ur Jessica Albas öga? Varför då? Och sen att det är Jessica Alba som spelar huvudrollen? Jessica Alba gör sig inte bra som försynt, snäll och mjäkig, i synnerhet inte eftersom hon spelat Dark Angel, som är det raka motsatta på alla sätt och vis. Det är också helt oacceptabelt. Men vad värre är, så verkar filmen vara så kolosalt mycket sämre än originalet, att bara blir pinsamt.Att folk kommer gå och kolla på den råder det dock ingen tvekan om, och det är djupt tragiskt.Själv tycker jag dom borde gå och se Rec istället, om dom nu vill ha skräck vill säga.

Dagens Youtubeklipp - Morgan Heritage Tell me how come

En låt som kan vara så väl svartsynt som hoppingivande samtidigt kan väl inte bli annat än bra? Å ena sidan är det här den perfekta låten att böla till för bilden som målas upp får en verkligen att fråga sig om det finns någon som helst anledning att tro på framtiden. Men samtidigt så får den iallafall mig att hoppas och tro att det just därför inte finns något annat vi kan göra än vårt allra bästa och yttersta för att se till att låten inte blir verklighet.Och som vanligt är låten så där underbart välgjord som bara jamaicanska musikvideos kan vara.

Half nelson

Jag såg Half nelson för några dagar sedan. Den blev till att börja med liggande i en vecka, då jag ju hade hela veckan på mig att se den, för att jag sedan var tvungen att stresse den samma dag då jag skulle lämna tillbaka den. Stressåg den i ordets rätta bemärkelse eftersom den dessutom var så där sjukt seg att stressen liksom bara blev värre.Då 90 minuter känns som 240. Där det är tysta bilder till långsam musik, utan minst tillstymmelse till dialog, som sedan förbyts i ytterligare ännu en sådan scen.

Huvudrollen spelas av Ryan Gosling.Det tog ett tag, men ganska snart kände igen honom från The united states of Leland, där han spelar en minst sagt emotionellt störd tonåring som åker in för dråp. Första gången jag såg den tyckte jag den var okej, den andra gången, då Kanal 5 visade den för några helger sedan, helt outhärdlig, på grund av ett minst lika sävligt tempo som Half nelson.

Ryan är hursomhelst mycket bra i bägge filmerna och i Half nelson spelar han en högstadielärare med narkotikaproblem. Av en slump kommer ertappas han under en tripp av en av sina elever, och mellan dessa utvecklas en speciell sorts vänskap. Eleven, spelas mycket bra, och imponerande återhållsamt av Shareeka Epps. Jag gillar hur filmen inte lämnar några klara svar på hur sagan egentligen slutar, och hur relationen mellan de två huvudkaraktärerna inte följer några bestämda uppfattningar eller är så där banalt förutsägbar som den skulle kunna vara.

Det lågmälda tempot till trots, och även om den där kossan som tog livet av Nate i Six feet under är med i några korta scener, så är filmen helt klart sevärd, även om man kanske inte ska vara mer lovligt rastlös när man ser den.

Veckans citat

Britneys liv verkar vara helvetet på jorden. Hon tvingades ställa upp i skönhetstävlingar när hon var barn. De klädde upp henne i söta små klänningar och fick henne att göra konster som en liten apa. Hennes enda uppgift var att göra de vuxna nöjda. Till slut växte apan upp och insåg att alla utnyttjade henne.

Dagens Youtubeklipp - Dire Straits Money for nothing

Grattis på födelsedagen pappa! Att jag på grund av ditt osunda förhållande till amerikansk gubbrock blivit harmed for life är väl smällar man får ta antar jag. Och att du alltid envisas med att spela luftgitarr till den här låten kommer jag förstås aldrig kunna radera från mitt minne. Eller att du gör det till varenda låt som har gitarr, bara för att du inbillar dig att det får dig att bli ung, kool och hipp, och att det på ett plan kanske gör dig just det, om än så i ett väldigt litet universum befolkat av endast dig och dina generationskamrater. Samt att omslaget till denna skiva kommer gå till historien som det fulaste som någonsin gjorts.

Dance, dance,dance

Mycket här i världen är orättvist. Senaste veckan har mina tankar kring det här med vad som är rättvist och inte dock kretsat kring något så världsligt som SYTYCD. Till att börja med är det orättvist att dansarna vid alla auditions i gallringen där de får göra en koreografi fått göra streetdancekombinationer. Då kan man ju tycka att vilken dans man än väljer så blir det orättvist men hade det inte varit vettigare att dela in dansarna i grupper på grundval av deras dans och sen låtit dom prova det totalt motsatta?

Först under workshopen, detta så till leda överanvändna ord i detta sammanhang, fick man äntligen se lite jazz, lite modernt, och då blev det desto viktigare att skänka karaktär till dansen, att göra den till ett uttryck. Jag vet iaf ett par som jag säkerligen hade låtit ryka långt mycket tidigare hade detta moment legat lite tidigare in i tävlingen.

Och så nu då.När det kommer fram att det så klart är en tävling mellan nationer, där endast fyra tjejer och killar från varje land får gå vidare. Då blir det ju fullkomligt sjukt orättvist.De svenska killarna var verkligen helt jävla fantastiska men hade sån sjuk otur. Och jag tycker inte att det borde spela någon som helst roll.Det kanske är orättvist i sig, att låta dansen avgöra, för att det då kanske skulle sluta med att de bara var danska tjejer någon ensta norsk gutt och resten svenskar. Men det är väl ändå en danstävling?

Dagens Youtubeklipp - Eternal I wanna be the only one

Som jag sa.Jag var den enda på min skola som lyssnade på rnb, även om brittisk sådan dest oftare brukar kallas soul. Detta låter precis på gränsen till frireligiöst, men jag gillart lik förbannat.

I Dn igår

Som jag undrat. Att fönsterkuvert är rena katastrofen för pappersinsamlingen kände jag till sedan innan men oftast åker dom ju ner av ren lathet. Frågan är väl vad som är enklare, att försöka låta bli att kasta postilappar i pappersinsamlingen eller sluta köpa postitlappar? Men varför kallar dom det tidningsinsamling? Måste vara något så där obskyrt medelklassigt som jag inte har erfarenhet av. Eller så smickrar DN sig själva med att det bara är tidningar( läs DN), som hamnar i insamlingen.Men det skulle ju göra artikeln i sig helt poänglös, då tidningen inte innehåller något lim. Men vad händer med dom där häftklammrarna som håller ihop tidningen då?

Dagens Youtubeklipp - Gentleman Caan hold us down

ReggaeJesus var på besök i storstaden Stockholm igår för att predika sitt evangelium av conscious reggae. Och trogen skara inte bara lyssnade, utan svarade honom, så till den milda grad att jag fick känslan av att i själva verket bevista ett väckelsemöte. I synnerhet då Gentleman på både gott och ont ger trion körtjejer mer plats än vad för någon som jag, som i synnerhet kommit för att lyssna på honom, är önskvärt. Framförallt därför att det i samma sekund som han låter dem stå i rampljuset blir slätstruket och så olidligt tråkigt. Där finns inte samma känsla, inte samma brinnande passion, som jag känner ångar upp publiken när Gentelman själv står i blickfånget. Och ångar på gör det, även om det aldrig når den där olidliga höjden av total eufori, med rasande trummor och dånande blås.

Bäst: Caan hold us down, Dem gone, Superior

Sämst: Att folk plockar upp mobilkamerorna och ägnar de första trettio sekunderna av varje låt åt att fota killen, istället för att lyssna på honom, den lilla sextiska gruppen av kthtöntar som stod snett bakom mig som inte verkar ha tagit till sig budskapet killen predikar och som raggningsteknik erbjuder sig att ta kort på de tjejgäng som står i närheten, då de är så fula att inget annat funkar, eller killen som gick fram som en ångvält genom publiken under förevändningen att han visste att Gentleman skulle kasta ut jointar till publiken, han blev nog rätt besviken då detta aldrig skedde, eller att konserten började 40 min efter utsatt tid.Make ur pick.

Det mest provocerande jag läst på år och dar

Armodet syns först efter ett tag, när man iakttar det färgsprakande folklivet. Vackra vita hästar kör kärror med fisk från båtarna upp till inköparna. Bärare med kroppsbyggnad som elitidrottsmän springer med jättelika fisklådor på sina huvuden. Fiskmånglerskor tjusiga som fotomodeller bär lysande dräkter som kunde platsa på en fin fest i Sverige.

Vaddå exotism?Känns väl inte så jättefräscht. Artikeln i övrigt är ju intressant och rätt okej men detta lilla fragment visar på en i mina ögon fruktansvärd okunskap om sin egen roll i det hela. Seriöst. Så jävla pinsamt.

Om nya På stan

Nya På stan var, med undantag för Nanushka Yeamans artikel om Kate Nash, en riktigt besvikelse. Jag vet inte om det är jag som vuxit ifrån det spetsfundiga,lätt ironiska tilltalet som jag tyckte mig skönja i en del av texterna, eller om det kanske var att samma spetsfundighet helt enkelt inte väl tillräckligt väl utarbetad för att få sin klara poäng.

Jag kan uppleva det som väldigt väldigt konstigt att DN väljer att ta in skribenter från just Nöjesguiden, som när den var som bäst för så där fyra fem år sedan levde på att vara På stans själva antites. Nu har ju Nöjesguiden också mesat till sig något fruktansvärt, men likväl. På stan, å andra sidan, har liksom levt på att vara det seriösa alternativet, som inte vågat vara bitskt och elakt, och levt under hotet om att kunna tillfredställa alla stockholmare, så väl unga som gamla, vilket lätt till att tidningen emellanåt varit supertråkig.

Nu är den lika jäkla tråkig, men mest för att den där spetsfundigheten, som man väl inbillar sig ska komma med alla gamla Nöjesguidenskribenter, är så välbekant. Dessutom också lite väl lam. Jag kan se väldigt stora likheter mellan den nya tidningen och den nöjesbilaga som Metro försökte sig på att göra för något år sedan, och bara det vittnar om att det inte verkar finnas några nya idéer överhuvudtaget, vilket borde vara ett första varningstecken.

Jag hoppas att nästa nummer kommer ge mig anledning att ändra uppfattning, annars är det tveksamt om jag kommer lägga ner några som helst resurser på att så smidigt som möjligt försöka sno tidningen från mina än så länge ovetande grannar.

Dagens Youtubeklipp - Dj Embee ft José Gonzalez Time to send someone away

Dagens Youtubeklipp - Kleerup ft Titiyo Longing for lullabies

Jag hoppar på hajpen.För det är ju så underbart bra.Fulländat i produktion,sång, text och musik.Och så videon.Här snackar vi om att videon lyckas förstärka budskapet i låten.Sen att den verkar utspela sig på ett mentalsjukhus, som dock är mycket fräschare än hemmet min morbror sitter på, det hör väl inte hit?

Gårdagens The Wire

Första avsnittet av The Wire var precis allt jag hade kunnat önska mig och så mycket mer därtill. Hela avsnittet igenom sitter jag och försöker förstå hur en serie med sådan lätthet kan förena ett bra manus med god regi och gedigna skådespelarinsatser. Visst att det blev teatralt i början, och att scenen där kopiatorn fick tjänstgöra som lögndetektor kändes lite väl ploj, men ändå känns serie så trovärdig, och hur den lyckas göra det, trots att det finns så många aspekter av den som skulle kunna stjälpa den, är vad som förundrar mig.

Jag älskar att det är medierna som står i fokus, och jag kan verkligen få en kick av känslan av att medierna lyckas dra politikerna i smutsen, och det av lika delar skadeglädje som respekt för vad medierna är och ska vara, vad som är varje god journalists uppgift.

Vad ska man då säga om Dominic West, mer än att ha verkligen är en karaktärskådespelare ut i fingerspetsen. Hur man nästan kan skönja hur hans ögon börjar tåra sig mot slutet när han inser hur han ljuger så väl för sig själv som för sin omgivning. Jag är helt mållös.

Dagens Youtubeklipp - Kate Nash Foundations

Ikväll spelar Kate Nash på Debaser.Jag jobbar 21-05, och skulle ändå inte haft råd att gå eftersom jag är så icke förutseende att jag om jag varit ledig ändå inte hade varit klok nog och lagt undan pengar till vad som förmodligen kommer bli vårens konsertupplevelse. Men vi som inte kan gå kan ju slå på denna låt på väldigt hög volym och låtsas att Kate Nash gör ett one in a lifetime performance hemma hos.

Jag knarkade Kate i julas. Skivan accompanjerade mig i allt julbakande som jag sysselsatte mig i ett hus utan dator, internet och kabeltv. Det blev mycket kakor och väldigt mycket Kate.

Nanushka Yeaman skrev för övrigt, med anledning av just konserten, i På Stan en utmärkt artikel om Kate, som vädligt träffande beskriver just vad jag älskar med henne. Texterna är bitska, men utan att vara för bittra, och framförda med en vän pondus.Sen att det blivit ett hiskeligt tjat om att hon, tillsammans med Duffy, Lily Allen, Amy Winehouse och Adele, skulle utgöra någon slags tjejbritboom, det är jag ganska trött på att höra. I synnerhet eftersom de alla gör så väldigt olika musik. Att klumpa ihop dem visar ju på en ganska snäv föreställning om vad den "kvinnliga erfarenheten" är. Typ att så fort en tjej skriver om hur jobbigt det är med killarna, och så gör någon annan det, utan att analysera på vilket sätt de bägge väljer att göra det, så ger bägge automatiskt röst åt samma sak. I helvete heller.

På skivan älskar jag förutom Foundations också Birds. Den är helt bedårande och så absurd men ändå helt genial just därför att det galna är obeskrivligt och på samma sätt något man så väl känner igen sig i. Tyvärr finns det ännu ingen video till denna låt och därför får ni hålla till godo med ett hobbyverk, denna lilla undergroundrörelse som "vi tror vi kan göra ngt fint med våra bara händer" är.

Sista cityakuten

Nästa säsong av Cityakuten blir den sista, vilket somliga hävdar inte är en dag försent. Själv tycker jag gott den kunde rulla på kanske två, tre säsonger till, bara för att ge manusförfattarna tid att skriva ett manus bra nog för George Clooney att göra ett sista framträdande till. Av de karaktärer som sedan långt tillbaka lämnat serien är han kanske inte den mest minnesvärda, men med största sannolihet den som flest fans vill se i sista avsnittet. Men med en dramaserie som Cityakuten, som till viss del lever på sin autencitet, får sista säsongen inte bli för snuttig och puttenuttig. Det måste, precis som i Sopranos, och delvis i Six feet under, fortsätta som om inget hänt, för att vagga in tittarna om att man egentligen inte går miste om någonting, även fast man vet att man mister något som varit en väldigt väldigt kärt. Själv har jag, vilket väl inte kan ha undgått någon, följt Cityakuten sedan starten, och kommer därför sakna den enormt mycket. Men jag kan hålla med om att den har fallerat, och blivit mer drama och mindre action. Samtidigt finns det vissa grundvärden som bestått, och det är just att det aldrig blivit för mycket freaky, som är fallet med Greys Anatomy där det enda som i stunden saknas är att det vandrar in en utomjording som ska låta sig opereras, eller blir för sentimentalt eller navelskådande, som med House.

Through the wire

Ikväll börjar femte säsongen av The Wire sändas på Svt. Jag som inte vågar ladda hem har alltså i största möjliga mån försökt undvika bloggar,sajter och forum där jag ens sett skymten av bokstavskombinationen Wi, vilket varit nog så svårt eftersom hela prettokultursverige beslutat sig för att inte följa mitt exempel utan redan sett skiten och därför vitt och brett analyserat det in minsta lilla detalj. Men ikväll så börjar det alltså och jag är verkligen peppad. Serien är ju helt fulländad och jag tror att det kommer dröja väldigt länge innan det dyker upp en serie som lika träffande kan beskriva verkligheten genom fiktion, precis så komplicerad som den kan vara, i all sin enkelhet.

Är det bara jag som ser likheterna mellan Sissela Benns karaktär Filippa Bark och Björn Gustavsson ungdomsreporter Benjamin, i Morgonsoffan? Lika obskyra,nollställda och socialt inkompetenta.Vem har härmat vem?

Hippop, hiphop eller hipp pop?

Jag vill veta vad jag ska tycka om Lazee, och håller på att gå upp i bitar av att vara så kluven. Å ena sidan tycker jag inte att Rock away är hiphop, utan vad jag från och med nu kommer att benämna som hippop. Den är så tråkig och enformig och äcklig och det enda jag känner att jag vill göra när jag hör den är att bryta ut i monoton dans som i stort sett bara består i att hoppa upp och ner.

Kanske är det mycket videons fel. För precis som med de två låtar jag dömde ut så sent som i början av veckan, så är videon till Rock Away alldeles för spretig. Där står killen och studsar i en limo och fram sväver den grafiska inramningen av Pirates of the Carribean. Jag syftar då på det där taskigt dataanimerade huvudet. Jag antar att det ska kännas futuristiskt( som bara rider på vågen av Lazee är svensk hiphops framtid, allt på grund av att Mats Nileskär sagt det)men allt jag kan tänker är att det är för utstuderat.

Men eftersom låten nu hunnits banka in alla invånare i konungariket Sverige så har så klart bägge mina spinntränare beslutat att låten skulle fungera utmärkt i vårprogrammet. Och således ska jag nu fram till sommaren svettas till den här låten, samtidigt som jag i intervaller står upp och sitter ner på cykeln. Bägge tränarna har alltså valt låten till samma moment, detta för att den är så tydlig i övergången mellan vers och refräng att även den mest tondöva människan som finns kan hänga med.
Just av den här anledningen har jag, helt ofrånkomligt, varit tvungen att ta mig tid att lyssna till texten, vilket med svävande dödskallar och en massa bling och bilar som svävar, tidigare varit fullkomligt omöjligt. Och när det kommer till texten börjar jag förstå var tjusningen, och attraktionskraften, i Lazee till viss del ligger. För han är rolig, kaxig och väldigt träffsäker, och för fram sina texter med en mycket myndigare stämma än vissa andra. Okej att det blir lite väl mycket publikfrieri då han refererar till Paris Hilton och Tommy Lee, och att de flesta som hör låten inte ens reflekterat över det när de hört låten, men det visar ändå på att låten i det avseendet är en ganska klassisk hiphoplåten där det handlar om att befästa tronen, om att ta plats och hävda sitt eget existensberättigande. Det är där jag så sakta börjar kapitulera inför tanken att Lazee är grym, just för att han är fyndig på ett sätt som få andra är, och att just den typen av fyndighet som han ger prov på, har varit vad som verkligen saknats i Sverige. Jag säger inte att den inte funnits, men den har väldigt sällan förts fram på engelska bra, och om så gjorts aldrig mött samma stora skara åhörare.



Och hör man sedan Top Notch, som är precis så som jag föreställer mig underbar hiphop, då går det inte att tjura längre, där befäster Lazee sin tron som a force to be reckond with. Där går det fort, och jag blir närmast lättad av att han där lutar sig tillbaka på en skön kör och en hamrande sampling av stråkar som repeteras i det oändliga,som om man lyssnat det minsta på något där Premier varit inblandad med tiden kommit att älska.

Ring P1, veckan som gått

Ring P1 är ju en yttrandefrihetens bastion, det har vi fått lära oss. Och med yttrandefriheten kommer ofrånkomligen provokationen, det är jag mycket väl medveten om. Men att folk på allvar ringer in och till att börja med klagar på att P1 pratar för mycket om Kina, utan att ha förstått att det är temavecka, är ju lite skrattretande, men samtidigt inte verkar vara på det klara med hur folket i Kina lider, vilket ju på sätt och vis väldigt tydligt visar varför en temavecka om just Kina är så nödvändigt, det är minst sagt upprörande.

En man tycker det är förment av Helena Sahlberg att ta upp det där mejlet hon och så många andra korrespondenter fått skickat till sig, nästan med en air av att hon ju får skylla sig själv. Men hör du vad du själv säger människa? Helena Sahlberg är journalist, utsänd av Sveriges Radio att rapportera från Kina om Kina. Om hon på något sätt skulle gå i den kinesiska diktaturens ledband skulle det vara ett totalt misslyckande på alla sätt och vis, och att då inte rapportera om diktaturens försök att tysta henne, vore direkt pinsamt, eftersom ju just försöket att göra så illustrerar under vilka villkor den kinesiska befolkningen lever under. Om vad utländska korrespondenter får i mejlkorgen, för att sakligt ha rapporterat om de förhållanden som råder i Kina, är en anklagelse, så borde det vara väldigt nära till hands att förstå, även om man sitter långt fjärran från Kina, att vad den kinesiska befolkning dagligen tvingas utstå är väldigt mycket värre.

Seriöst. Det kan inte bli nog pratat om detta. Jag vet att man kanske till slut lyssnar på att höra, men då har man i alla fall hört lite grann. Om motsatsen skulle vara total likgiltighet så vore vår värld väldigt mycket fasligare.

Från Tensta till Djursholm

Oh vad jag börjar bli trött på den där boken I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra. Jag har inte ens läst den men av vad jag kunnat läsa om den är jag beredd att påstå att det lär dröja väldigt väldigt länge innan jag ens skulle tänka tanken att göra det. I Punkt.se idag sa författaren exempelvis att han förvånades över att folk i förorten kunde ha vardagliga problem, då han ju hela tiden trott att dom gick omkring och är rädda för att bli mördade i någon gänguppgörelse. Den här typen av världsfrånvändhet provocerar mig något så oerhört, och är nog den enskilt största anledning till att jag inte kommer läsa den här boken, trots att det kanske är just det jag borde göra. För hur mycket fördomar har jag själv inte om den här killen, och hur mycket är det inte mina egna fördomar om honom och hur jag tror att hans upplevelse och erfarenhet av förortenter sig, som gör att jag låter bli att göra så? Men ändå, är det inte ofattbart korkat att inte ens reflektera över att det kanske är den sociala situationen som folk i förorten lever under, oavsett vilka förhållanden det så än må vara, som gör att de accepterar det, för att dom måste det för sitt egen skull, och att det har att göra med självbevarelsedriften? Skulle man klara av att leva i en trakt där man ständigt var tvungen att gå omkring och vara rädd? Är det då inte väldigt lätt att förstå att dessa människor, hittar sin egen trygghet, även om den är falsk eller inte?

Diskussionen om hur farlig förorten är kommer upp på dagordningen så fort någon outar sig som boende i en förort, som kanske har blivit det minsta baktalad. Jag syftar kanske då främst på Rinkeby, där folk ju "blir dödade hela tiden" eller något i stil med det. Ja, men hur kan förnuftiga människor på allvar tro att man riskerar livhanken bara man korsar Rinkeby Torg? Så fort förorten blir min förort, blir den inte farlig längre. Här bor jag, jag måste få tro att jag bor på en säker och trygg plats, och än så länge har den varit säker och trygg för mig. Jag kommer fortsätta intala mig själv det för så snart jag slutar göra det så krymps min värld ner så till den milda grad att jag blir fånge, kanske inte så mycket i mitt eget hem, men som i mina tankar.

För över ett år sedan mejlade jag DN Insidan och försökte sälja in en artikelserie om barn till fångar, om hur fängslade föräldrar ser på sitt föräldraskap och så vidare. Då fick jag till svar att det var en bra idé som dom skrivit om, men som inte var aktuellt i nuläget men som dom kanske skulle skriva om i framtiden. Och i veckan kom den. Den är bra, men det är lika irriterande, frustrerande och lite missmodigt att inte få vara den som skriver den. Jag säger inte att jag är en unik liten snöflinga och att Dn snott min idé, och har dom gjort det så är det varken första eller sista gången det drabbar mig eller vilken annan frilansskribent som helst, det vet jag av erfarenhet, men jag kan ändå inte låta bli att bli riktigt jävla förbannad. Lägg därtill att det enda jag möts av när jag öppnar min inbox är nej, på nej, på nej, på nej, angående ansökta sommarjobb, med svaret att det i år varit ett rekordhögt antal sökande, gör att jag känner mig ganska låg. I synnerhet eftersom jag så väl vet precis vad jag kan, vill och klarar av, och börjar känna en viss frustration över att jag så gott som dagligen måste läsa artiklar av så kallade reportrar som varken har utbildning, eller kunskap nog att göra ett lika gott arbete som jag, men som är helt sjukt bra på att sälja in sig själva, och dessutom inte sällan har mamma och pappa någonstans högre upp i hierarkin. Som invandrare, kvinna och överviktig, kan jag inte låta bli att känna mig lite som Ugly Betty, med en enda skillnad. Hon har ju trots allt fått ett arbete, men det borde väl inge mig hopp antar jag.

Dagens Youtubeklipp - Lisa Lampanelli

Kanske ska varna för att vad hon skämtar om kan uppfattas som stötande och väldigt provocerande. Men jag tycker att det är det som är roligast av allt.

Kul Kvällsöppet?

Säsongens sista Kvällsöppet diskuterade huruvida kvinnor har någon humor, föranlett av Christopher Hitchens artiklar där han slagit fast att amerikanska kvinnliga ståupkomiker är dåliga, och att hans flickvän inte har någon humor. Att Tv4 känner ett behov av att diskutera ett ämne, som jag väl känner inte direkt är angeläget, får mig att tänka att det var lite torka på redaktionen.

Hursom.Det här ämnet, eller frågor som överhuvudtaget tar sin utgångspunkt i hur kvinnor är, är annorlunda, får mig också att fråga mig om jag är från en annan planet. På största allvar. Det känns på allvar som om jag är en utomjording. För människa verkar jag inte vara, utan hör och häpna, KVINNA.

Jag känner att det i programmet inte i tillräckligt hög utsträckning togs upp att vad Hitchens gör är att utgå från sig själv som norm. Manlig humor är humor punkt slut. Utan att ens överväga hur jäkla många mediokra manliga komiker det finns, eller för den delen helt poänglösa komediserier med manliga huvudrollsinnehavare. Som Kung av Queens, Listen Up, Alla älskar Raymond, The War at Home. Jag kan fortsätta i alla evinnerlighet, och det utan att dessa serier någonsin skulle bli roliga. Vilken verklighet är det Hitchens lever i? Jag gillar inte heller Ellen, men det är för att hon är astråkig och superdålig, det har inget att göra med att hon är kvinna. Wanda Sykes däremot, är helt ofattbart rolig, och det skulle vilken kille som helst, som drog samma sjuka skämt som hon, med samma minspel och tajming, säkert också vara.

Sen förstår jag inte varför Tv 4 exemplifierar kvinnlig humor med Heybaberiba, och det genom några sketcher med Meltzer. Till att börja med visades inte sketcherna i sin helhet, vilket väl kan förta humorn i dem, eftersom det som vi ju alla vet, är lite avhängigt hela historien. Genom att visa Meltzer så anser jag att Kvällsöppetredaktionen har en väldigt konstig uppfattning om vad som är kvinnlig humor, eftersom Heybaberiba väl snarare är satir, punkt slut, och det då inte hjälper hur mycket man klipper och klistar ihop alla inslag med Meltzer. Det kommer ändå bara bli väldigt, väldigt krystat.

Jag kan dock tycka att programmet fick en poäng på hur absurt ämnet i sig är, då Nour ju var väldigt rolig, och det med bibehållen trovärdighet, där hon ändå var den som lyckades få fram vad som är sjukt med ämnet, men utan att det hörsammades tillräckligt av Ekdahl.

Jag har nu insett att anledningen till att Dn legat och skräpat i korridoren de senaste månaderna, och jag då kunnat "ta vara " på den, är att mina grannar nappat på ett gratis tre månader erbjudande. Ett erbjudande som, come first of april, nu är över, vilket också förklarar varför det inte funnits någon snuttig liten tidning de senaste dagarna. Istället ligger två veckor gamla tidningar kvar, som jag på allvar funderar på att ta hand om bara för att öva upp mina korsordsskillz, då jag och en kompis gjort det till en grej att försöka lösa dem som är lite klurigare genom att slå våra kloka huvuden ihop. Hur jag ska klara mig utan Dn vet jag inte, men att börja läsa den på nätet är inte ett alternativ. Jag bävar för kunskapsklyftan redan.

För övrigt

...verkar det råda oeninghet i svenska medier om Os kommer gå av stapeln i Peking, eller Beijing. Något som väl i takt med att spelen kommer allt närmare, lär irritera mig i samma höga utsträckning som det faktum att man hela tiden pratar om Nederländerna och Holland i fotbollssammanhang. Roligast är dock att vissa tidningar har en konsekvent inkonsekvent hållning, och i samma upplaga använder bägge benämningarna på samma stad.

Vissna videos

Man ska inte döma hunden efter håren, heter det visst. Men en dålig video kan per automatik göra hela låten fullkomligt outhärdlig.Kellys låt, som faktiskt är bra och mycket mycket svängig, tar alldeles för lite plats i videon som mest handlar om att hon ska åma runt ett lysrör, smyga runt i mörker och leka förförare. Jag hör inte låten för allt detta rumpvickande och flickflackande och det gör mig djupt irriterad. Om det inte hade varit för att jag råkat höra låten på radio skulle jag aldrig vågat tillstå att jag faktiskt gillar den.



En annan video som lider av samma problematik, är Kevin Michaels senaste, Aint got you. Till att börja med inleds den med en terapi/ intervju ? situation där såväl han som hans flickvän förhörs om deras förhållande och hur det inleddes. Vilket väl är mer än lovligt uttjatat vid det här laget. Men när sedan fortsättningen kommer, som bara är vanligt blaskigt rnbblaha, med regnvåta NewYorkgator, där en skönsjungande yngling står och ylar i gatlampornas sken, så orkar jag inte titta mer. Jag önskar att regissören hållt fast vid det dokumentära temat någorlunda istället för att så bryskt låta videon ändra karaktär.Istället blir den tråkigt, trist och väldigt förutsägbar.