The walk of shame

Varje gång man lyckas ragga upp någon uppstår den självklara frågan vem man ska åka till. Hemma eller borta? För mig är det allt som oftast helt uteslutet med bortamatch. Jag kan inte sova, tycker det är pinsamt med inneboende kompisar och hatar att traska till tunnelbanan klockan halv nio på morgonen med smält smink i hela ansiktet, då det känns som om hela världen ser att jag ägnat hela natten åt att synda.

Detta funkade som argument tills jag stötte på en man som tycktes resonera precis som mig, om man bortser från hela sminkgrejen. Det var när jag kom in på just den biten som han började skratta högljutt. Han hade aldrig hört talas om uttrycket till att börja med, men har nu tagit upp det varje gång vi pratats vid, antagligen för att påminna sig själv om det, då han ändå ser ett värde i uttrycket som sådant.

Men sen kom hans säljsnack. Typ att det där med blickarna, och nojjan was all in my head. Att jag bara inbillade mig. Att ingen skulle tänka the less of me där jag sitter på tuben i ett horrött fodral och ser ut som sju svåra år. Allt för att han ska slippa sova i en knarrig 90-säng med tunn madrass. Okej, det är inte skönt, men å andra sidan är det långt ifrån lika pinsamt för honom att åka hem nästa morgon, som det är för mig.

Men finns det egentligen några som helst fördelar med bortamatch? Jag har förstått att den enda är att man kan just dra så fort man får chansen, men då måste man ha osedvanligt dåligt omdöme. Själv drar jag aldrig hem någon som jag inte inte kan stå ut med nästa dag. Inte ens jag är så dum.