Jag tycks överge mina feministiska ideal ett efter ett. För nu när jag inte har några pengar, efter att ha supit bort dem mot bättre vetande, finns det inget jag hellre vill ha än en sugardaddy! Jag har varit typen som mycket hårt hållt på att inte under några som helst omständigheter låta mig bjudas på någonting, bara för att slippa känslan av att jag förväntas återgälda tjänsten, och då helst genom att stå och gnugga rumpan mot någons stånd en hel kväll. Det skulle jag fortfarande inte göra, men det finns bara så mycket kvar jag vill göra i sommar som jag inte har råd med! Typ gå på B-real! Eller Tony Matterhorn för den delen! Lika mycket som jag vill att någon bjuder mig, vill jag ha någon att gå med! Det gäller för alla de saker jag förväntar mig att min partner ska bjuda mig på. Jag vill åka ballong, dricka drinkar på Himlen därtill, spela boule, käka surströmming på Tennstopet, svulla på Ellora, men för inget av detta har jag något sällskap. Det är inte så att jag saknar vänner, faktum är att jag har nästa precis lagom många. Men jag tycks ha en osviklig förmåga att hamna i sjuk osynk med dem. Vilket för vissa skulle vara anledning nog att göra sig av med dem, men inte med mig. Jag har tålamod jag. Bidar min tid. Tänker att man får ta det för vad det är. När jag sitter där och jobbar helg efter helg och alla andra helt plötsligt lever loppan som om det inte fanns någon morgondag intalar jag mig själv att det finns en anledning till det. För allt är en gåva. Jo så är det.