Finally free

Det tog mig åtta jäkla månader, men nu är jag fri från den hangup jag haft hängade över mig sedan årets början! Och det är så sköööööönt! Jag känner mig helt plötsligt så fri, det är nästan helt obeskrivligt.

Egentligen handlar det väl inte om någon regelrätt hangup, för dem brukar för min del gå ut på att jag stalkar ämnet för just min hangup tills han säger åt mig att dra åt helvete och stanna där tills det fryser till is. I det här fallet insåg jag att jag inte hade något att vinna på att visa prov på mina stalkertendenser, och jag har också vid det här laget blivt vis av erfarenhet. Jag förstod rätt snabbt att om jag var det minsta efterhängsen skulle alla mina chanser att någonsin igen få till det med den här killen vara som bortblåsta.

Vad det snarare har varit fråga om är ren och skär hjärtesorg. Han har varit ständigt närvarande i mina tankar, även när jag som hårdast försökt intala mig själv att jag glömt honom och gått vidare. Jag har trott mig se honom överallt på stan, kommit på mig själv med att faktiskt leta, och hoppats på att få stöta ihop med honom. Självklart har detta aldrig hänt när jag varit som mest inställd på det, utan när det varit som mest opasssande. Jag har gnagts av tanken på att han träffat någon ny, föreställt mig exakt hur hon måste se ut, hur perfekt hon måste vara, och till och med lärt mig hata två bloggbrudar som jag föreställer mig är exakt hans typ, och som dessutom flitigt frekventerar de uteställen han besöker. Tänkt att om han blir ihop med någon som henne, då är det helt jävla KÖRT! Helt kört! Och bara fallit djupare och djupare ner i min självömkan.

Varenda låt som handlat om kärlek, framförallt olycklig sådan, eller sådan som på något sätt går ut på att man inte kan leva för någon annan, har fått mig att tänka på honom. Och fått mig att innerligt förstå att han aldrig, någonsin, kommer träffa någon som kommer älska så mycket som jag älskat honom. De här låtarna har skänkt mig en ofattbar tröst, men framför allt erbjudit mig en möjlighet till bearbetning, då jag förstått att det jag går igenom är långt ifrån unikt.

Jag har föreställt mig att jag förmodligen aldrig kommer bli kär igen, verkligen inbillat mig själv det! På allra största allvar. Vilket även det gjort att jag blivit allt mer modfälld över min situation, i synnerhet eftersom hela ansvaret till att vi gick skilda vägar låg på mig.

Samtidigt har jag känt mig väldigt arg, ledsen och sårad över att han aldrig gav mig utrymme att förklara. Hur han var så snar att döma mig, hur lätt han hade att hitta en anledning till att ta sig ur det hela. Hur han gjorde något som kanske kunde blivit ett problem framöver, till något avgörande redan på en gång. Dömt ut honom som okänslig, omogen och fruktansvärt envis.

En bidragande orsak till att jag nu faktiskt kan titta tillbaka på det vi hade, och inte var bitter över den framtid vi aldrig fick, utan istället glädjas åt hur den erfarenheten berikat mig, är att jag tvingats gå igenom ytterligare en smärtsam separation. Den liksom satte allt i perspektiv, och någonstans inom mig kände jag att det fick vara slut med det här nu, jag kunde inte fortsätta längs den vägen jag slagit in på, jag måste ta mig vidare. Och jag har känt att det faktiskt funnits en annan framtid, och hyser stora förhoppningar om den. Jag tvivlar inte på att våra vägar kommer korsas igen, men om de inte gör det, är det inget jag sörjer. Sånt är inte upp till mig, det är upp till universum.