PMS

Normalt sett anser jag mig ha ganska starkt psyke. Jag är inte hård som sten, men jag börjar inte böla av första bästa förolämpning. Det ska liksom mer till än tjockis, hora, idiot, för att jag ska känna mig förnärmad. Det finns säkert de i min bekantskapskrets som inte alls håller med om detta, som tycker jag är överkänslig och blödig, och visst, det kan jag vara, men jag snackar nu generellt.

Men så kommer då de få dagar i månaden då jag kanske är lite ur balans. Inte riktigt mitt vanliga jag. Då krävs det fan inte mycket för att jag ska falla i gråt. I lördags när jag jobbade var en sån dag. I vanliga fall står jag ut med det mesta för mitt jobb kräver det. Mitt jobb är ganska tålamodskrävande, och jag har gjort det till lite av en sport hur mycket jag är beredd att ta. Kunderna må vara hur jäkla konstiga, dumma, och sjukt jäkla elaka som helst, men jag tänker inte låta dem knäcka mig. Inte ge dem den tillfredsställelsen. Jag vet att de inte är ute efter att knäcka mig, men vem som helst som varit i min sits, att efter att man jobbat sju timmar och har en kvar, så börjar man bli rätt konspiratorisk, och tro att det är ens tårar dom jagar.

Så när man kombinerar min pms, med kunden som inte tycks vara ute efter att göra något annat än jävlas med mig, ska det rätt mycket till för att jag inte ska ta åt mig. Då räcker det med ett litet subba för att jag ska vilja ta lunch, stämpla ut och aldrig mer komma tillbaka.

Idag är situationen annorlunda. Jag kom inte in på Facebook och efter att försökt i en kvart höll jag på att gå i bitar. Jag var helt ärligt på gränsen till att likt ett litet barn ställa mig mitt golvet, hoppa upp och ner och skrika rakt ut i ren förtvivlan. Om jag visste att det hjälpte, och att det var socialt accepterat, skulle jag inte tvivla en sekund på om det var värt det eller inte. Men jag sväljer förtreten och erkänner vilken kraft jag i och med mitt ursinne faktiskt besitter, för att få nytta av den vid något annat tillfälle. När den kan komma bättre till pass.