Eftersom torsdagen av Uppsala Reggae festival var vigd åt i första hand svensk musik, såg jag ingen vits med att åka dit den dagen. Och att de svenska akter som ändå är sevärda, fick uppträda på fredag eller lördag säger i mina ögon ganska mycket om hur bra(!) svensk reggae är. Hade man verkligen velat uppmärksamma svensk reggae, hade man varit konsekvent och verkligen vigt hela dagen åt svensk musik. Men att som nu låta Junior Natural, Hoffmaestro och Governor Andy uppträda på någon av de andra två dagarna, vittnar om att man från festivalens sida tycks göra skillnad på svensk reggae och på svensk reggae. ( Om nu Hoffmaestro överhuvudtaget kan räknas som reggae).
Med varje minut som Junior Kelly var försenad, desto mer orolig blev jag över att inte få höra Love so nice. Även om jag vet att låten är en modern klassiker, tog det mig ganska lång tid innan jag upptäckte den. Men när jag väl gjorde det blev den en given favorit. Att jag, och förmodligen väldigt många andra i publiken förväntade sig att han skulle spela den, är därför inte så konstigt.
Nu blev han som sagt sen, och kom ut först tjugo minuter efter utsatt tid. Som frekvent konsertbesökare har jag vant mig vid att artister dyker upp i värsta fall en timme efter utsatt tid, men med vanliga konserter är det ju allt som oftast så att det sällan finns någon gräns för hur länge artisten kan hålla på, om man bortser från stängningstider och annat. I festivalsammanahang däremot, tillåts artister sällan dra över, eftersom scenen måste riggas om för nästa artist, som allt som oftast går på ungefär trettio till sextio minuter senare. Nu gick Junior Kelly på 20 minuter för sent, men hade nerver nog att dra över lika länge, och gott var väl det, för annars hade det blivit en mycket kort och sorglig konsert.
När han väl kom tog det dock inte många minuter innan han fick med sig publiken, som ju tålmodigt väntat på honom i 20 minuter. Han lyckades också hålla uppe det tempo han startade i, när han ganska snart spelade just Deeper. För mig har just den låten ett symboliskt värde. Jag är inte rasta, för mig handlar det mer om musiken, och det budskap som artisterna försöker förmedla. Det om kärlek, acceptans och respekt. I det avseendet uppfattar jag hans låt inte bara som en uppmaning om att inte bara reggeakulturen ska handla om yta, utan om att hela vår värld förvirrat sig i en värld som bara tycks handla om yta. Framförallt slås jag av hur mycket falskhet det finns. Det finns så många människor där ute som utger sig för att vara rättfärdiga, men det är en inbillad rättfärdighet, som inte handlar om att förlåta människor deras brister, utan håna dem för just dessa, och det utan för ens sekund rannsaka sig själva. Mer ödmjukhet! Mer självrannsakan!
Konserten blev med andra ord väldigt kort, och fick enligt mig ett väldigt abrupt slut. Att han inte spelade Love so nice blev för mig en besvikelse av monumentala mått, om inte helgens största. Men hade han å andra sidan fått spela lite senare, och lite längre, istället för att som nu få det otacksamma uppdraget att värma upp publiken från deras eftermiddagslur, är jag säker på att han gett ett lite bättre intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar