Att vara den andra kvinnan

För ett tag sedan sprang jag på ett gammalt ragg. Vi hade inte setts på säkert fyra månader, men jag blev glad att träffa honom och upptäcka att han mådde så mycket bättre än sist. När jag först avvisade honom blev han nämligen så där bitter som bara någon som mår riktigt dåligt kan bli, där hatet liksom lyser i ögonen och sipprar ut i varje stavelse man uttalar. Att då träffa honom igen och upptäcka att allt det där hatet och den där ilskan var som bortblåst var väldigt trevligt. Jag påpekade det för honom, men han hade ingen förklaring till varför hur det kom sig att han verkade så mycket mer harmonisk. Vi bytte nummer, med förevändningen att vi kanske kunde ses någon dag framöver, och då som mer än vänner. Jag var helt införstådd med vad vi skulle göra.

Jag gick sedan in på hans facebook och förstod då genast vad som gjort honom på så gott humör. En blond, förmodligen ganska naiv, tjugoåring. Inget jag då kände att jag behövde konfrontera honom med, i såna här situationer lever jag efter devisen att kunskap är makt, men att det gäller att spela sina kort rätt. Så jag lät det bero, och påminde mig själv om att ta upp det när tillfället blev det rätta.

Så var vi bägge online på msn en kväll och han undrade vad jag var upptagen med. Hade jag inget bättre för mig kunde han tänka sig komma förbi. Jag gick rakt på sak och undrade vad hans flickvän skulle tycka om saken. Han kom då dragande med det som börjar låta som en repad skiva. Att hans flickvän visste att han gillar sex, bla bla bla. Men han skulle givetvis inte berätta för henne. Och hon visste inte att han om han fick chansen doppade på annat håll. Men i hans ögon hade dom ( eller han) ett öppet förhållande.

Någon utan några som helst skrupler kanske inte skulle bry sig om detta. Men jag har tack och lov det. Jag skulle kanske kunna tänka mig bortse från hans äckliga sätt om sexet verkligen var of the chart, men hur ofta blir det det när man inte kan sluta tänka på den där dumma bruden som ligger hemma och undrar var hennes pojkvän håller hus? Vill man ens förknippas med någon som har så lite respekt för någon han påstår sig älska?

I de fall någon varit otrogen mot sin partner med mig, har det framkommit först efteråt, och då alltid för egen del lämnat en mycket bitter eftersmak. Det har ju då inte funnits så mycket jag kunnat göra åt det hela, och jag är tacksam över erfarenheten. Erfarenheten att människor sällan är vad det utger sig för att vara. Att ett förhållande som kan uppfattas som lyckat och idealiskt av omgivningen, egentligen rymmer så väldigt många fler dimensioner. Framförallt är jag tacksam över att inte vara den som blivit bedragen. Det är självklart tråkigt att det gör det så sjukt mycket svårare för mig att lita på killar jag själv vill inleda något med, bara för att andra varit dumma nog att visa mig sina rätta jag. Men om jag har att välja mellan att vara överdrivet misstänksam, eller naiv och godtrogen, väljer jag alltid det förstnämnda.