En restaurerad Parkbron.
Parkbron i Skellefteå var helt fasansfull när jag var liten. Bron är enkelriktad, och har på sin vänstra sidan en gångbana. På den högra är det bara ett räcke, och ett ytterst tunnsått sådan. Allt man ser är älv,älv,älv! Väldigt skrämmande för en sexåring som kunnat cykla på sin höjd något år, och då bara på sommarhalvåret. Att jag följdaktligen vägrade cykla till höger, i synnerhet då det när som helst kunde komma en bil susandes bakom mig, borde inte komma som någon överraskning. Pappa löste detta med att cykla på fel sida tillsammans med mig. Han visste att det var fel, att han borde lära mig att övervinna mina rädslor, men han hade väl inte hjärta att säga emot. Istället cyklade vi mot bättre vetande mot mötande medtrafikanter. Vi fick veja för såväl cyklister som promenadglada. En gång påpekade en mötande att vi faktiskt cyklade på fel sida, och om jag inte minns helt fel gick pappa i försvar. Sa något om hur rädd jag var. Hur jag trodde att jag skulle halka och falla fritt i vad som såg ut att vara hundra meter, landa med ett plask, driva i väg med strömmarna, och drunkna.
Jag har fortfarande en enorm respekt för det där broräcke, eller hur tunt det är. Ögonen dras ofrånkomligen mot det där blågröna under bron, virvlarna som när jag gick på mellanstadiet faktiskt slukade en kille som roade sig med att springa under bron, där det enligt rykten finns en rostig brospann att balansera på. Att jag inte var mer rädd, framstår så här i efterhand som mycket konstigt. Och att inte fler var rädda som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar