Kära dagbok

Så om vi bortser från konserterna, som jag som sagt måste ruva lite på, var festivalen ändå helt klart underhållande. Fanns ju vissa saker som gjorde den mindre minnesvärd. Till att börja med börjar åldern ta ut sin rätt. Igår kände jag mig hopplöst gammal, och inte ens på något bra sätt ( om det nu finns något bra sätt), utan bara på alla möjliga dåliga sätt. Jag kände mig som en clown! En frisk 27-åring har i bästa fall hus, hund, hane. Springer inte runt på en festival med randiga knästrumpor, knickers och vita hängslen! '

Just den här åldersnojjan gjorde mig lite ur gängorna när det kom till raggningsdelen av festivalen. Jag såg ingen som helst vits med att ragga, eftersom jag ju ändå skulle åka hem, vilket resulterade i att det enda jag gjorde var att flörta lite försynt. Att jag sen påmindes om att stora delar av den manliga delen av det mänskliga släktet är idioter som knullar en och sen väljer att ignorera en, gjorde ju förstås sitt till. Jag vet att jag har mig själv att skylla helt och hållet, och man lär så länge man lever, men come on. Vad är problemet? Skäms du över mig? Men då är det kanske du och inte jag som har dåligt omdöme? Hur svårt ska det vara att få ur sig ett jävla hej hur är det med dig? Tydligen stört jäkla omöjligt. Jag pallar inte med den här charaden! Jag vet att det inte beror på att dom skäms över mig, men i såna här lägen tar mitt dåliga självförtroende helt över och jag kan inbilla mig ungefär precis vad som helst. Mer sannolikt är oftast att dessa svin är i sällskap med något nytt kuttersmycke, som de tror kommer bli galna av svartsjuka om de så bara tittar efter en tutte. Vilket väl säger mer om dem själva än om deras sällskap!

Men att flörta kan ju vara kul det med. I synnerhet när man som jag har flörtat med en person inte bara en, utan kanske tre gånger, och de tror att de flörtat med olika individer varje gång, då ju tillfällena är spridda över en tidsperiod på ett par år. Jag har stenkoll på vem han är, här har stalkern i mig tagit över fullkomligt, men han inte en susning om vem jag är. Ska jag facebooka kanske? Hur i hvete ska jag förklara att jag lyckats snoka reda på honom, och få det att låta trovärdigt?

Jag blir bara så äcklad när jag påminns om människors sanna färger. Det tycks som om detta varit veckan då människor visat sin sanna natur för mig. Killar som å ena sidan betett sig som rena rama svärmorsdrömmarna visar sig ha flickvänner. Något jag inte vetat hur jag ska förhålla mig till. I ena fallet trodde jag att vi hade något going. Han var ett klassiskt fall en kille jag inte är attraherad av men som verkligen kunde utmana mig intellektuellt. Plus att vi hade zazazo! Och så har han hela tiden haft en flickvän! Jag är helt mållös!

Somliga skulle väl kanske påstå att jag är dum i huvudet som låter en sån petitess påverka min festivalupplevelse, men det är bara sån jag är! Väldigt lättpåverkad i det avseendet. Och det är inte som om det förstör min kväll, men det är onekligen något som gnager mig.

För mig har Uppsala kommit att förknippas med slutet av sommaren. Nu är det liksom över. Det har gått alldeles för fort, och som vanligt känns det som om jag slarvat bort den. Istället för att spara pengar till hösten, har jag slösat dem på helt meningslösa utekvällar i sällskap av ingen speciell. Jag lovade mig själv att det inte skulle bli så här redan i maj, men ändå sitter jag här nu mer eller mindre luspank utan några bestående minnen av sommaren 2009. Samtidigt vet jag precis vad jag vill med hösten, vintern, våren och nästa sommar. Jag har planer och jag ska sätta dem i verket.